Gud lät oss finna honom

NÄR kung David skulle överlämna kungadömet till sin son Salomo, gav han honom rådet: ”Lär känna din fars Gud och tjäna honom med odelat hjärta och med en själ som har behag till det; ty Jehova utforskar alla hjärtan, och varje benägenhet hos tankarna urskiljer han. Om du söker honom, kommer han att låta sig finnas av dig; men om du överger honom, kommer han att förkasta dig för evigt.” — 1 Krönikeboken 28:9.

Så var det i vårt fall. Vi sökte Gud, och vi fann honom verkligen — men först sedan vi hade förirrat oss in på många falska stigar. Vi tror att Jehova såg hur starkt inriktad benägenheten hos våra tankar var på honom och hans tjänst, och han lät sig finnas av oss. Så här gick det till.

Vi var fyra bröder som växte upp i Florida i USA. Vår far arbetade i skift som kock för att försörja familjen, mor var hemmafru, och vi fyra pojkar arbetade med gräsklippning, tidningsutbärning och annat för att bidra till familjens inkomster. Mor var katolik och far baptist. Vi trodde alla på Gud och på Bibeln, men gjorde ingenting åt det, och vi gick sällan i kyrkan. Det var i början av sjuttiotalet, när det var populärt bland ungdomar att tala om fred, bära utsvängda jeans, ha långt hår och lyssna på rockmusik. Allt detta påverkade vårt liv.

Det var inte förrän år 1982 som två av oss, Scott och Steve — 24 respektive 17 år — på allvar intresserade sig för Bibeln och blev mer och mer bekymrade över de försämrade världsförhållandena. Scott hade en egen byggfirma. Den gick bra, så vi flyttade till en lägenhet tillsammans. Vi hade tröttnat på utelivet och livsstilen på krogarna och visste att gräset måste vara grönare någon annanstans. Vi började känna en andlig hunger. Vi läste Bibeln regelbundet, och det väckte en önskan hos oss att få mer kunskap och insikt i Guds ord.

Vi började gå i olika kyrkor på söndagarna. I de kyrkor som låg nära vårt hem i Lake Worth i Florida var det inte ovanligt att prästen ägnade 25 minuter av sin söndagspredikan åt att tala om att ge pengar. ”Ge frikostigt, gräv djupt i fickorna”, kunde prästen säga lutande sig halvvägs över predikstolen. Ofta gick kollektskålen runt tre gånger under ett möte, vilket gjorde att många lämnade kyrkan med tomma fickor. Vi gick i många kyrkor, men fann bara fler kollektskålar och fler samkväm.

Varnade för Jehovas vittnen

Vi undervisades om vad vi trodde var grundläggande bibliska läror, och vi godtog dem därför att de som lärde ut dem var utbildade teologer. En kurs handlade om kulter i Amerika, och överst på listan stod Jehovas vittnen. Vi varnades för vittnena och fick lära oss att de inte tror på Jesus, att de har sin egen bibel, att de inte skall till himlen och att de inte tror att det finns ett helvete. Allt detta fick oss naturligtvis att dra slutsatsen att vittnena har fel.

Vi kände nu en brinnande nitälskan, men inte enligt exakt kunskap. (Romarna 10:2) Vi visste vad Jesus sade i Matteus 28:19, 20 — att vi måste predika de goda nyheterna och göra lärjungar. Vid den tidpunkten besökte vi en kyrka som hade 2.000 medlemmar och som kallades Bible Town. Där ingick vi i en grupp på omkring 100 unga människor i åldrarna 17—30 år. Scott försökte få dem att ägna sig åt någon form av förkunnelse — men förgäves.

Vi startade därför en egen predikokampanj. Scott fick idén att vi skulle sätta upp ett stånd på loppmarknaden och lämna ut traktater och biblar. Sagt och gjort. Vi gick till en ”kristen” bokhandel och köpte ett stort förråd traktater och biblar, gick till loppmarknaden, satte upp två sågbockar, lade en stor plywoodskiva över dem, radade upp våra traktater och biblar och försökte ”bli ordets görare och inte bara dess hörare”. — Jakob 1:22.

Allteftersom veckorna gick utökades ”loppmarknadstjänsten”, och vi erbjöd litteratur på både engelska och spanska. Vi hade också biblar, 30 olika traktater och även mössnålar som det stod ”Gud älskar dig” på. Efter ett tag köpte Scott en apparat för tillverkning av dekaler, och vi började trycka korta bibliska budskap på T-shirts. Budskapen kunde lyda: ”Har du läst din bibel i dag?”, ”Undrar du varför jag ler? Jag har Jesus i mitt hjärta” och liknande. En T-shirt hade texten ”Uppenbarelseboken” och en bild av de fyra ryttarna.

Vi bar våra T-shirts överallt och menade att vi därigenom avgav ett tyst vittnesbörd. Varje lördag och söndag, från klockan 8 till 13, kunde man se tydliga spår av vår loppmarknadstjänst. Gick man på en parkeringsplats och såg traktater på bilarna, så var det vi som hade varit där. All litteratur lämnades ut mot frivilliga bidrag, men det var inte många som lämnade några bidrag. När vi ett år räknade ihop årets utgifter, visade det sig att vi hade lagt ut över 10.000 dollar.

Vi träffar ett Jehovas vittne

En gång när vi tog en simtur vid en av stränderna i Bonita Springs, kom en äldre man fram till oss och sade att han hade sett dekalerna på vår lastbil och lagt märke till våra T-shirts. Han började tala med oss om Bibeln och utgick från den när han resonerade. Han visade Apostlagärningarna 2:31 och frågade: ”Om det fanns ett brinnande helvete och om bara onda människor kom dit, varför skulle då Bibeln säga att Jesus var där?” Han fortsatte och resonerade med oss om andra bibelställen. Till slut sade Scott: ”Du måste vara ett Jehovas vittne.” Mannen svarade: ”Ja, det är jag.” Scott sade: ”Ni tror inte på Jesus.” De följande 20 minuterna talade vittnet om Jesus, men av någon anledning gjorde det inget intryck på oss.

Vi fortsatte med loppmarknadstjänsten under veckosluten. Vi hade hållit på med den i tre år — hela tiden i tron att vi hade sanningen och gjorde det som var rätt. Vi besökte fortfarande kyrkorna, olika kyrkor varje söndagskväll, men kände oss aldrig nöjda med någon av dem vi besökte. Det började bli ont om kyrkor att välja på, så en kväll bestämde vi oss för att gå till en av ”Jehovas vittnens kyrkor”, som vi uttryckte det. Vi skulle predika för vittnena om Jesus. Vi hittade en adress i telefonkatalogen och gick dit en söndagskväll. När vi märkte att de inte hade några möten söndag kväll som alla de andra kyrkorna, drog vi slutsatsen att de verkligen inte trodde på Jesus. På tavlan som annonserade mötestiderna såg vi att det skulle vara bokstudium måndag kväll. Så vi gick tillbaka måndag kväll och hade med oss våra biblar och bar våra T-shirts. Vi minns att det tog några minuter innan vi kunde bestämma oss för vilken T-shirt vi skulle ta på oss — vilken som skulle vara ett bra vittnesbörd. Vi kom till mötet lite tidigt, och några bröder kom fram till oss. De var hjärtliga och vänliga. Genast kom vi in i ett djupgående samtal om Uppenbarelseboken. De bad oss stanna och vara med på mötet. De gav oss boken Förenade i tillbedjan, och vi slog oss ner.a En broder inledde studiet med bön.

Vi lyssnade uppmärksamt. Som avslutning sade han: ”I Jesu namn. Amen.” Vi tittade på varandra i stor förvåning. ”Hörde vi rätt? Han bad i Jesu namn!” I den stunden var det som om våra ögon öppnades och de tjocka fjällen föll bort. Om vi hade rätt hjärteinställning, var det här rätta tillfället att lyssna. Brodern bad alla slå upp kapitel 21 i boken Förenade i tillbedjan, vilket handlade om Jesus och om att inte vara någon del av världen. Vi kunde inte ha kommit till ett bättre studium. Det handlade om Jesu liv och tjänst, de sista dagarna och neutraliteten. Vi hörde barnen svara på många frågor som vi inte visste svaret på. I den avslutande bönen bad brodern återigen i Jesu namn.

Vi får andlig mat

Vi hade gått in i lokalen törstande efter sanningen, och här fanns den, inte långt borta. Vi gick därifrån och visste att vi hade fått andlig mat, och vi gick aldrig mer in i en kyrka. Kvällen därpå, när vi tvättade i en tvättomat, upptäckte vi en hel trave Vakttornet och Vakna! vid läskedrycksautomaten — åtminstone 150 exemplar. Tidigare skulle vi aldrig ha läst dem, men nu tog vi med oss en packe, eftersom det var så många ämnen som intresserade oss.

En av artiklarna frågade: ”Tror du på treenigheten?” En annan: ”Finns det verkligen ett helvete?” I ett nummer av Vakna! fanns det en artikel om bilder och beläten. Den kvällen läste Steve artikeln om treenigheten, gjorde en hel del efterforskningar, slog upp alla bibelställen och väckte Scott halv ett på natten för att berätta vad han hade läst. Nästa dag, onsdag, läste Steve artikeln om helvetet när han kom hem från arbetet. Den behandlade Johannes 11:11, där Jesus säger att Lasarus sov. När Steve träffade Scott, sade han: ”Min bibel lär inte att det finns ett brinnande helvete.” Sedan vi hade läst artikeln i Vakna! om bilder och beläten och de olika typerna av kors, slängde vi allt sådant vi hade och såg på när sopbilen körde bort med det. Vi tittade på varandra, nickade och log. Vi visste att vi hade funnit något mycket speciellt — sanningen.

En dag senare kom det två lådor. I dem låg 5.000 traktater där det sades att om man inte ångrade sig skulle man komma till helvetet. Vi visste nu att många av de där traktaterna inte stämde med det Bibeln lär. Smått förvirrade var vi med på bokstudiet igen måndag kväll och tog med oss många av våra traktater. Vi frågade: ”Är den här OK?” En kväll granskade vi dem alla. Snart låg det en hög traktater på golvet; ingen stämde med Bibeln. Vi gjorde oss av med allihop. Vi visste att vår nyvunna tro betydde livet för oss och livet för dem som vi predikade för. Vi ville komma bort för att få studera Bibeln utan något som distraherade.

Vi flyttade till Alaska. Vid vårt första möte där frågade vi en äldste om han ville studera med oss varje dag. Jag tror alla som var där hörde vår fråga. Vi gjorde fina framsteg, studerade ut boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och ville bli döpta på en av tvådagarssammankomsterna.b Men vi blev tvungna att vänta ett tag. Vårt mål var att bli pionjärer. Vår far blev plötsligt sjuk, och vi måste återvända till Florida för att hjälpa familjen.

Vi går framåt mot andlig mogenhet

I Florida gjorde vi fina framsteg, studerade ut boken Förenade i tillbedjan och blev döpta år 1987. Det hade gått 11 månader sedan vi började. Vi blev genast hjälppionjärer, var det i sex månader och blev sedan reguljära pionjärer. Bara ett och ett halvt år senare blev vi båda två förordnade som biträdande tjänare. Två år efter dopet började vi tjäna vid Betel i Brooklyn i New York, där Scott fortfarande arbetar och har studerat kinesiska i två år. Steve tjänar nu i Moskva som reguljär pionjär. Vi fann båda två att det var precis så med sanningen och sökandet efter den som Ordspråken 2:1—5 beskriver det: ”Min son, om du tar emot mina ord och förvarar mina egna bud som en skatt hos dig, så att du med ditt öra ger akt på visheten, för att du må böja ditt hjärta till urskillningen; om du dessutom ropar på själva förståndet och du låter höra din röst för att kalla på själva urskillningen, om du fortsätter att söka därefter som efter silver och du fortsätter att leta därefter som efter gömda skatter, då kommer du att förstå fruktan för Jehova, och kunskap om Gud kommer du att finna.”

Hur Steve hamnade i Moskva

Eftersom vi bodde i New York, där förkunnararbetet skulle vara intressantare om man kunde tala ytterligare ett språk — och med tanke på att Jehova kanske snart skulle öppna dörren till Ryssland — bestämde jag mig för att lära mig ryska. Medan jag tjänade vid Betel i Brooklyn började jag också besöka en rysk bokstudiegrupp. Det fanns bara en enda rysk bokstudiegrupp, och den samlades på fredagarna. Med tiden blev jag mer engagerad i den ryska gruppen. Jag samarbetade med den i förkunnarverksamheten, och det var mycket roligt, eftersom ryssarna är så hjärtliga. Jag skrev till avdelningen för tjänst på fältet och bad att få flytta över till den ryska gruppen. Till min glädje gick man med på det.

Vid Betelfamiljens morgontillbedjan en dag meddelade Sällskapet Vakttornets president, Milton G. Henschel, att det skulle bli en speciell pålysning. Sedan berättade han att Jehovas vittnen hade blivit lagligen erkända i Ryssland och att våra bröder nu kunde utöva sin religion fritt. Jag tror ingen som var med vid Betel den morgonen kommer att glömma den glädje vi kände när vi fick höra den underbara nyheten. I det ögonblicket kände jag att det skulle vara ett stort privilegium att få arbeta på detta enorma nya distrikt.

Jag började brevväxla med en rysk broder som heter Volodeja och som bor i Krasnodar i Ryssland. Han inbjöd mig att komma till Ryssland. Så i juni 1992 packade jag mina väskor och for till Moskva. När jag anlände, blev jag glad att se broder Volodeja ta emot mig på flygplatsen. Jag bodde hos broder Stephan Levinski, som har varit med i sanningen i 45 år. Han var det första vittnet från Moskva som jag träffade. Han har suttit i fängelse i många år på grund av sin tro. Vännerna var mycket gästfria.

Jag var alltså nu i Moskva, men utan att kunna språket särskilt bra. Vid den tiden fanns det bara fyra församlingar i Moskva, och alla vännerna verkade känna varandra. Genom att pröva olika metoder har jag lyckats förlänga mitt visum. Jag får möjlighet att arbeta då och då, så att jag klarar utgifterna. Det svåraste för mig var att lära mig tillräckligt bra ryska för att kunna kommunicera och få andligt utbyte av mötena. Det gick så småningom, men jag arbetar naturligtvis fortfarande på att förbättra min ryska.

Jag har haft förmånen att vara med på många sammankomster och att få se en häpnadsväckande tillväxt och stora skaror bli döpta. Att få se de ryska vännernas äkta nitälskan har varit en enormt trosstärkande upplevelse, som jag inte skulle vilja byta bort mot någonting annat. Många av de bröder och systrar som jag träffade och som just hade börjat studera eller just hade blivit döpta när jag kom hit tjänar nu som pionjärer eller biträdande tjänare eller som beteliter i Solnetjnoje i närheten av S:t Petersburg. I den församling jag tillhör är över 530 närvarande varje söndag, och varje månad har vi i genomsnitt 12 nya odöpta förkunnare. Enligt den senaste rapporten hade vi 380 förkunnare, 3 äldste och 7 biträdande tjänare. Vår församling rapporterar 486 bibelstudier. Från februari 1995 har jag haft förmånen att få besöka våra 29 bokstudiegrupper för att hålla ett tjänstetal. Jag har då besökt fyra grupper i veckan. Före varje sammankomst är vi också fullt upptagna med att gå igenom frågorna med dem som vill bli döpta. I maj 1995 hade vi ett kretsmöte där 30 från vår församling blev döpta. Sammanlagt blev 607 döpta, och omkring 10.000 var närvarande. Vid områdessammankomsten sommaren 1995 var 24 från vår församling bland de 877 som blev döpta! Vi har 13 pionjärer i vår församling och 3 pionjärer med särskilt uppdrag. De leder sammanlagt 110 bibelstudier! För närvarande har vi 132 odöpta förkunnare.

Vid Åminnelsen 1995 var 1.012 närvarande! Sällskapet har just skickat en polsk broder, Mateysh, till vår församling. Han har gått igenom Skolan för förordnade tjänare och kommer att bli till stor hjälp. Vi har nu tre äldste. En ny församling kommer därför att bildas, och vårt distrikt — med en befolkning på omkring en miljon — kommer att delas. Var och en av de två församlingarna får cirka 200 förkunnare. Den ena församlingen får två äldste och den andra en äldste. Det är snart dags för nästa sammankomst, så vi går nu igenom frågorna med de 44 som är redo för dop då. Otroligt! Verkligen ett andligt paradis! Det är fantastiskt! Jehovas hand är sannerligen i verksamhet. Hans vagn tycks röra sig snabbt genom Ryssland i dessa dagar. I oktober 1995 fanns det cirka 40 församlingar i Moskva. Det skulle lätt kunna bli dubbelt så många, om det bara fanns tillräckligt med äldstebröder.

Det är nu länge sedan vi ägnade oss åt loppmarknadstjänsten. Scott tjänar vid Betel i Brooklyn, Steve är äldste i en av församlingarna i Moskva — vi är båda oerhört tacksamma för att Gud lät sig finnas av oss. Vi ber att ytterligare miljoner ännu skall söka honom och att Gud skall låta sig finnas av dem. — Berättat av Scott och Steve Davis.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 12]

Scott

[Bild på sidan 13]

Steve

[Bild på sidan 14]

En församling i Moskva har över 530 närvarande varje söndag