Handikappad — men kan ändå köra bil

”JAG kan köra bil!” De här orden kanske inte låter särskilt märkliga för dig, men de gjorde djupt intryck på mig. Den 50-årige mannen som yttrade dem satt på marken framför mig. På grund av att han redan som liten hade drabbats av polio, hade benen knappast växt något alls. Mycket små och obrukbara låg de i kors under kroppen. Men han hade fått starka armar och axlar genom att han i åratal hade tagit sig fram med hjälp av armar och händer. Hans fullständiga avsaknad av självömkan fick mig att skämmas — särskilt hans glada, stolta tonfall när han sade att han kunde köra bil.

Du förstår, då jag var 28 år drabbades jag också av polio. Jag blev helt förkrossad av beskedet att jag inte skulle kunna gå utan kryckor. Den här mannens ord hjälpte mig att klara av min depression. Jag tänkte för mig själv att om han, som är ännu mer handikappad än jag, kunde övervinna sjukdomen, varför skulle då inte jag också kunna göra det? Då bestämde jag mig för att jag också skulle köra bil igen!

Inte fullt så enkelt

Det var för nästan 40 år sedan. Att som handikappad köra bil på den tiden var inget för fega personer. Min ombyggda bil var verkligen sinnrik! Där fanns en krycka som passade i min vänstra armhåla och var förbunden med kopplingspedalen. Jag frikopplade genom att föra fram vänster axel. Gasreglaget var en handmanövrerad spak från en tidig T-Ford, och bromsen manövrerades också för hand med en spak. Kan du föreställa dig hur det såg ut när jag körde? Axeln rörde sig fram och tillbaka, vänsterhanden både styrde och bromsade, och högerhanden var upptagen med att styra, gasa och göra tecken vid svängar! (I Australien har vi vänstertrafik.) Bilar hade inte blinkers på den tiden.

Jag är tacksam för att den tiden med dess klumpiga hjälpmedel för att köra bil är förbi. Nu för tiden, när det finns automatväxellådor och lättåtkomliga körriktningsreglage, har det blivit mycket enklare att köra. Tekniska framsteg har gjort det möjligt för många handikappade att köra bil.

Mina personliga råd

Det kan vara en förståndig försiktighetsåtgärd att ta med sig en kamrat när man kör bil. Ett gammalt ordspråk ger detta välbetänkta råd: ”Bättre är att vara två än en, ty de två får större vinning av sin möda. Om någon av dem faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och inte en annan finns, som kan resa upp honom!” (Predikaren 4:9, 10, 1982) En kamrat kan vara till stor hjälp om du skulle råka ut för en olycka, ett motorstopp eller en punktering. En del handikappade bilförare har en mobiltelefon i bilen. Om de behöver köra ensamma, kan de därför göra det med större tillförsikt.

Det är också förståndigt av en handikappad förare att gå med i en motororganisation — det ger möjlighet att ringa och snabbt få hjälp under hela dygnet. Årsavgiften är för det mesta ganska låg — ett lågt pris att betala för det sinneslugn det kan ge.

Vi handikappade förare bör naturligtvis inse våra begränsningar och köra därefter. Vi behöver inte köra aggressivt för att bevisa att vi kan köra lika bra som andra. Många handikappade förare här i Australien har dekaler på fordonet som lyder: ”Handikappad förare — Varsamhet” eller något liknande. Detta är bara en upplysning om att den handikappade föraren kanske är försiktig och kör lite långsammare än andra. Det betyder inte att andra förare behöver hålla sig undan. Enligt min erfarenhet tar det knappast längre tid för en handikappad att bromsa, om man jämför med en förare vars förmågor inte är nedsatta, i synnerhet när det nu finns moderna anordningar.

Att köra eller inte — ett ansvarsfullt beslut

Om du är handikappad och skulle vilja köra bil, bör du med största allvar ta dig an frågan. Först bör du rådfråga din läkare och din familj. Du kan också överväga frågor som dessa: Är det nödvändigt för mig att köra? Kan jag hantera en eventuell olycka? Kan jag övervinna den rädsla som jag kanske känner? Vilka är fördelarna? Skulle möjligheten att köra vara till hjälp för mig att komma tillbaka till arbetslivet? Skulle det hjälpa mig att få mer kontakt med andra människor?

Det är också nödvändigt att inse när man bör sluta köra bil. Den dagen kan komma för vilken som helst förare, oavsett om man är handikappad eller inte, då avtagande omdömesförmåga och långsammare reflexer gör det absolut nödvändigt att fatta ett sådant beslut. Om det skulle bli aktuellt för din del, kom då ihåg att du har fler än dig själv att ta hänsyn till. Hur förhåller det sig med dina närmaste och även med dina medmänniskor på vägen? Skulle din försämrade körförmåga kunna utgöra en verklig fara för dem?

I en del länder, till exempel mitt hemland Australien, kan handikappade förare över 65 år inte förnya körkortet för mer än ett år i taget — och detta först efter att ha fått ett läkarintyg som visar att de inte har några medicinska problem som ytterligare skulle försämra körförmågan.

Bilen och förkunnartjänsten

I denna tidsålder med dess snabba tempo har bilen blivit en verklig nödvändighet för kristna i många länder. Bilar har hjälpt dem att nå tusentals, kanske miljontals människor med de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) I synnerhet är det så för sådana som, likt mig, är rörelsehindrade. Mitt fordon, som är anpassat till mina behov, gör det möjligt för mig att tala med andra om min övertygelse att det snart skall bli en värld som kommer att vara befriad från olyckor, sjukdom och alla former av handikapp. (Jesaja 35:5, 6) En del handikappade personer har till och med kunnat tjäna som heltidsförkunnare.

Ett Jehovas vittne i Iowa i USA som sitter i rullstol har kunnat vara heltidsförkunnare i många år. Hon berättar att bilen har varit till stor hjälp för henne. Ett medvittne konstruerade speciella anordningar, till exempel en lift som hissar upp henne i hennes bil, en van. Väl inne i bilen förflyttar hon sig från rullstolen till förarsätet. Hon säger: ”På så sätt har jag kunnat ta mig ut och regelbundet besöka människor i deras hem, och jag kan vanligen leda ett antal bibelstudier.”

Även om jag själv inte har möjlighet att ta del i vittnandet på heltid, har min anpassade bil ändå varit en värdefull tillgång i predikoarbetet. Under många år gick jag från dörr till dörr på kryckor, men med tiden blev belastningen på armar och axlar för stor. Jag behövde därför komma på ett mindre ansträngande sätt. Oavsett om jag arbetar i tjänsten i staden eller på landsbygden, väljer jag de hus som har sådana infarter att jag kan köra nästan ända fram till dörren.

När jag besöker någon för första gången, brukar jag gå ur bilen, gå fram till dörren med hjälp av kryckorna och kortfattat förklara syftet med besöket. Om den besökte visar något intresse för budskapet, försöker jag bygga upp ett vänskapsförhållande så att jag vid kommande besök kan ta mig friheten att använda signalhornet för att avisera min närvaro — sedan är det deras tur att komma ut till mig.

Den här metoden fungerar bra. Utan att alls känna sig besvärade går många av dem jag besöker med på att sitta en stund i bilen tillsammans med mig, så att vi i lugn och ro kan samtala, skyddade mot väder och vind. Jag blir alltid välkomnad av flera av dem jag besöker, och de ser fram emot att resonera om en uppmuntrande tanke från Bibeln och att få de senaste numren av Vakttornet och Vakna!

Handikappade personers förhållanden är naturligtvis olika. Men bilkörning kanske kan ge dig fördelar liknande dem som jag har fått — förnyat självförtroende, oberoende, möjlighet att hjälpa andra och stor glädje över att kunna säga: ”Jag kör i väg med bilen en stund!” — Berättat av Cecil W. Bruhn.

[Bild på sidan 13]

Jag kan vittna från bilen