Vad uträttade påvens FN-besök?

PÅ SIN flygfärd över Atlanten för att tala inför FN i New York passerade påven Johannes Paulus II milstolpen 1.000.000 kilometer i vad det gäller längden av sina världsresor. Det var den 4 oktober 1995, och detta var påvens 68:e utlandsresa som påve. Utan tvivel är han den mest vittbereste påven i romersk-katolska kyrkans historia.

Han anlände till Newark International Airport i New Jersey en regnig onsdag, omgiven av ett av de mest omfattande säkerhetspådrag som någonsin verkställts för någon dignitär. Det beräknades att omkring 8.000 federala och kommunala befattningshavare hade utkommenderats att skydda påven. I en rapport kallades det ”en omsorgsfull säkerhetssköld” med helikoptrar och dykare inbegripna.

Varför gjordes besöket?

I sitt tal vid flygplatsen påminde påven om att hans föregångare, påven Paul VI, hade riktat sig till Förenta nationernas generalförsamling med ett krav om fred: ”Inga fler krig, aldrig krig igen!” Johannes Paulus II sade att han återvände ”för att ge uttryck åt sin djupa övertygelse att de ideal och avsikter som gav upphov åt FN för ett halvt århundrade sedan är oundgängligare än någonsin i en värld som söker efter mening”.

Vid aftonbönen i Heliga hjärtats katedral i Newark visade påven återigen sitt stöd åt FN genom att säga: ”Den organisationen finns till för att tjäna mänsklighetens allmänna bästa, och därför är det passande att påven talar där som ett vittne om evangelii hopp.” Han tillade: ”Vår bön för fred är därför en bön för Förenta nationerna. Den helige Franciskus av Assisi ... strålar fram som en fredens store älskare och som fredsmakare. Låt oss anropa honom om hans hjälp i Förenta nationernas ansträngningar att åstadkomma rättvisa och fred världen över.”

I sitt tal till FN lovprisade han den fredliga politiska förändringen från 1989 i Östeuropa, där flera länder hade återfått friheten. Han förespråkade ”sann patriotism” till skillnad från ”trångsynt och exklusiv nationalism”. Han talade om orättvisorna i det nuvarande systemet och sade: ”När miljoner människor lider av en fattigdom som betyder hunger, svält, sjukdom, analfabetism och förnedring, måste vi ... påminna oss om att ingen har rätt att utnyttja en annan till sin egen fördel.”

Sedan konstaterade han: ”När vi ser dessa oerhörda uppfordringar, hur kan vi då annat än erkänna Förenta nationernas roll?” Han sade att FN behöver ”bli ett moraliskt centrum, där världens alla nationer känner sig hemma”. Han betonade behovet att främja ”hela mänsklighetens solidaritet”.

Från vilken källa kommer den sanna freden?

Utan tvivel gav han uttryck åt många ädla känslor. Men hänledde han någon gång i sina långa tal världens ledare till Guds lösning på mänsklighetens problem — hans kungarikes styre genom Kristus Jesus? (Matteus 6:10) Nej. Inte en enda gång citerade han Bibeln i sitt tal inför FN. I stället sade han att ”med hjälp av Guds nåd kan vi under nästa århundrade och nästa årtusende bygga en civilisation värdig människan, en sann frihetens kultur”. För den som läser Bibeln tycks den känslan vara ett eko av en liknande känsla som människor i det forntida Babel gav uttryck åt för mer än 4.000 år sedan, när de trodde att de kunde hålla människosläktet förenat genom mänskliga medel: ”Kom då! Låt oss bygga en stad åt oss och likaså ett torn med sin spets i himlarna, och låt oss göra oss ett ryktbart namn.” (1 Moseboken 11:4) Sett ur denna synvinkel är det alltså mänsklighetens politiska ledare, representerade i FN, som skall bygga en ny civilisation grundad på frihet.

Men vad profeteras det i Bibeln om framtiden för de mänskliga regeringarna och FN? Daniels bok och Uppenbarelseboken ger en klar syn av den framtid som väntar dem. Daniel profeterade att i de sista dagarna skulle Gud insätta sitt kungarike likt en stor sten som inte brutits loss av människohänder. Vilken åtgärd skulle det vidta? ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. ... Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” Mänskliga regeringar kommer att bli ersatta av ett enda rättfärdigt herravälde över hela människosläktet. — Daniel 2:44, 45.

Vad kommer att hända med FN? I Uppenbarelsebokens 17:e kapitel framställs FN (och dess kortlivade föregångare, Nationernas förbund) som ett scharlakansrött vilddjur som ”kommer att gå bort till tillintetgörelse”. (Uppenbarelseboken 17:8)a Jehovas källa till sann fred är inte någon ofullkomlig mänsklig instans, hur uppriktiga dess anhängare än må vara. Sann fred skall komma genom Guds utlovade kungarike, i händerna på den uppståndne Kristus Jesus i himlen. Detta är grunden för uppfyllelsen av Guds löfte i Uppenbarelseboken 21:3, 4: ”Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.”

Hur stor verkan hade besöket?

När påven hänsyftade på Bibeln i sina tal, blev då de trogna katolikerna uppmuntrade att ta fram sina biblar och kontrollera hänvisningarna? De flesta hade inte ens någon bibel med sig. Påven hänvisade sällan till någon särskild text för att underlätta åhörarnas bibelläsning.

Ett exempel var när han talade till 83.000 på Giants Stadium i New Jersey och sade: ”Vi väntar på Herrens återkomst som domare av de levande och de döda. Vi väntar på hans återkomst i härlighet, på Guds kungarikes ankomst i sin fullhet. Detta är psalmernas ständiga uppmaning: ’Vänta med mod på Herren; var ståndaktiga och vänta på Herren.’” Men vilken text citerade han från psalmerna? Och vilken Herre hänvisade han till — Jesus eller Gud? (Jämför Psalm 110:1.) Enligt Vatikanens tidning, L’Osservatore Romano, citerade han Psalm 27:14, som har följande bättre lydelse: ”Sätt ditt hopp till Jahve, var stark, låt ditt hjärta vara oförskräckt, sätt ditt hopp till Jahve.” (The Jerusalem Bible) Ja, vi bör sätta vårt hopp till Jahve, eller Jehova, Herren Jesu Gud. — Johannes 20:17.

Har de katolska prästerna och ledarna historien igenom främjat fred bland nationerna? Har den katolska undervisningen tjänat till att lösa skillnader som haft att göra med folkslag, ras och stam? Massakrerna 1994 i Rwanda i östra Centralafrika och inbördeskrigen de senaste åren i det före detta Jugoslavien illustrerar alla att religiösa trosuppfattningar vanligtvis misslyckas i att komma till rätta med djupgående hat och fördomar som döljer sig i människohjärtat. Varken en hastig bikt i veckan eller att regelbundet gå i mässan kommer att förändra det sätt på vilket människor tänker och handlar. Det behövs ett mycket djupare inflytande, ett som kommer bara när Guds ord tillåts tränga in i den troendes hjärta och sinne.

En sann kristens förändrade uppförande grundar sig inte på en känslomässig reaktion framkallad av religiösa riter, utan på en förnuftsmässig insikt i vad Guds vilja för individen är. Aposteln Paulus konstaterade: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” (Romarna 12:1, 2, 1981) Detta nya uppförande blir följden av ett studium av Guds ord som leder till exakt kunskap om hans vilja. Det skapar en andlig kraft som påverkar sinnet och resulterar i kristet uppförande. — Efesierna 4:23; Kolosserna 1:9, 10.

Står kyrkan vid ett kritiskt vägskäl?

Som den spanska tidningen El País beskriver påven Johannes Paulus II har han en ”extraordinär karisma” för att vara en man på 75 år, och en tidning i USA kallade honom ”en mediernas mästare”. Han är skicklig i att behandla pressen och i att ha att göra med massorna och deras barn. Vid sina resor representerar han värdigt påvestolen. Även om Vatikanen har officiellt erkännande i FN, utgör påvens välsignande av den organisationen inte någon garanti för Jehova Guds välsignelse.

Reaktionerna på påvens besök var olika. Många av de katoliker som fick biljetter till utomhusmässan kände sig emotionellt uppbyggda av erfarenheten. Men en del katolska ledare hade en mer negativ syn på besöket och dess möjliga verkningar. The New York Times återgav ett uttalande av presidenten för Catholic National Center for Pastoral Leadership, Timothy B. Ragan, att ”påvens besök hade varit ett icke utnyttjat tillfälle. Även om resan ’var uppbyggande och sakramentellt en höjdpunkt för en mängd människor’”, ansåg många katolska ledare att det inte utgjorde ”något tillfälle att lyssna för påvens del och ingen ram för dialog”. Många katoliker anser att de i sådana frågor som celibat, födelsekontroll och skilsmässa är tvingade att höra på en monolog.

Somliga katolska auktoriteter erkänner att ”kyrkan står vid ett kritiskt vägskäl”, och de fruktar att många katoliker, ”särskilt de unga, förlorar en bestämd känsla av vad det innebär att vara katolik”. James Hitchcock, en katolsk traditionalist, ”uppfattar problemet som ett nedbrytande kallt krig mellan en alltmer konservativ hierarki och ett i någon mån liberalt ’mellanskikt’”.

Om hur påvens besök skulle påverka krisen i kyrkans djupa led konstaterade Hitchcock: ”Han kommer hit, han blir smickrad, han far hem — och ingenting händer. Resultaten är en besvikelse ur min synvinkel.” Påven försatt sannerligen ett tillfälle att tala om för de politiska ledarna i FN var källan till sann fred finns.

Även om FN-stadgan och mänsklig propaganda betonar målet ”fred och säkerhet”, bör man inte låta sig vilseledas. I Bibeln heter det varnande: ”Närhelst de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på inga villkor komma undan.” (1 Thessalonikerna 5:3) Sann fred och säkerhet kommer bara genom Guds vilja och på hans sätt — genom hans kungarikes styre, inte genom FN.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 22]

UN photos