En mors band till sina barn

HON var bara en korthårig, namnlös vildkatt med fem ungar som försökte överleva i ett sjabbigt kvarter i New York. Hon hade sitt hem i ett fallfärdigt, övergivet garage, som utsatts för många anlagda bränder. Hon letade överallt i grannskapet efter avfallsrester till föda för sina växande ungar.

Alltsammans skulle förändras morgonen den 29 mars 1996, klockan 6.06. Garaget utsattes för en anlagd brand. Kattfamiljens hem stod i lågor. Brandkåren, avdelning 175, ryckte ut, och snart hade den branden under kontroll. En av brandmännen, David Giannelli, hörde kattungarnas skrik. Han hittade tre av dem alldeles utanför byggnaden, en befann sig nästan på andra sidan gatan och den femte på trottoaren. Ungarna var för små för att ha kunnat rädda sig själva. Eftersom mamman burit ut ungarna en efter en, såg Giannelli att deras brännskador var svårare ju längre de fått vänta på att bli räddade.

I New York-tidningen Daily News för 7 april 1996 kunde man läsa så här om kattmamman och hennes omsorg om ungarna: ”Giannelli fann mamman liggande på rygg i plågor på en ödetomt i närheten, och det han såg gjorde honom bedrövad. Hennes ögonlock var igensvullna av röken. Trampdynorna var svårt brända. Hon hade otäcka brännsår i ansiktet, på öronen och benen. Giannelli hittade en pappkartong. Han lade försiktigt kattmamman och ungarna i den. ’Hon kunde inte ens öppna ögonen’, sade Giannelli. ’Men hon räknade dem, en efter en, genom att röra vid dem med en tass.’”

När de kom till North Shore Animal League [en djurskyddsförening på Long Island], var det osäkert hur det skulle gå. Skildringen fortsatte: ”Medicin gavs för att motverka chock. Den modiga katten fick dropp med antibiotika. Man smorde försiktigt hennes brännsår med antibiotisk salva. För att underlätta andningen lade man henne sedan i en låda med syrgastillförsel, och hela personalen väntade under spänning. ... Inom 48 timmar reste sig hjältinnan upp. Hon öppnade de svullna ögonen, och veterinärerna kunde inte se att de var skadade.”

Stanna upp och tänk efter. Se för din inre syn den här modiga mamman, med sin medfödda fruktan för eld, gå in i den rökfyllda, brinnande byggnaden för att rädda sina skrikande ungar. Det skulle vara svårt att tro att hon skulle gå in en gång för att bära ut sina små hjälplösa ungar, men att hon skulle göra det fem gånger — och varje gång med smärtan från förvärrade brännsår på fötter och ansikte — är ofattbart! Det modiga djuret kallades Scarlett (det engelska ordet scarlet betyder scharlakansröd), därför att brännskadorna blottade den röda underhuden.

När denna rörande berättelse om en mors band till sina barn snabbt spreds över världen från North Shore Animal League, ringde telefonerna utan avbrott. Mer än 6.000 människor ringde, en del ända från Japan, Nederländerna och Sydafrika, för att fråga hur Scarlett mådde. Omkring 1.500 erbjöd sig att ta hand om Scarlett och hennes ungar. Senare dog en av ungarna.

Runt om på jorden rördes människors hjärta av Scarlett. Detta får dig kanske att undra om inte hjärtat hos miljoner mödrar i vår tid, som dödar sina barn genom abort eller genom att kort efter födelsen misshandla dem, blir oroat av det exempel som Scarlett utgör på det band som finns mellan en mor och hennes barn.

[Bildkälla på sidan 24]

North Shore Animal League