En bräcklig men uthållig resenär

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA

Konstnärer målar av dem, och poeter skriver om dem. Flera arter lever i tropiska regnskogar. Många lever i skogslandskap, andra i öppna landskap. En del klarar av kylan på bergstoppar, medan andra bemästrar hettan i öknar. Det har sagts att de är bland de vackraste av alla insekter.

DU ÄR säkert bekant med denna utsökta och graciösa skapelse — fjärilen. En viss fjärilsart har emellertid blivit världsberömd för sina häpnadsväckande flyttningsbedrifter. Denna bräckliga men uthålliga resenär är monarkfjärilen eller monarken. Låt oss titta närmare på denna skapelsens juvel och dess otroliga flyttning.

En ömtålig juvel i skapelsen

Tänk dig att du är på en äng en varm, solig dag. Håll blicken fäst vid de graciösa, bevingade små underverken som flyger än hit och än dit bland de vilda blommorna i sitt ändlösa sökande efter föda och vätska. Stå stilla med armarna utsträckta. En av dem kommer närmare. Å, den tänker sätta sig på din arm! Känn så mjukt den landar.

Titta nu närmare. Se på dess båda pudrade, ömtåliga, rödbruna vingpar, etsade i svart med invecklat mönster längs kanterna. Det sägs att monarken fick sitt namn av engelska bosättare i Nordamerika, eftersom den fick dem att tänka på sin monark, Vilhelm av Oranien. Ja, den här fjärilen är verkligen en ”monark”. Denna bräckliga skönhet, som väger bara ett halvt gram och har en vingbredd på 8–10 centimeter, klarar av att göra långa och krävande resor.

Imponerande flygningar

Även om en del fjärilar sägs flytta långa sträckor när vintern kommer, är det endast monarken som gör sådana långa resor med bestämda mål och i så stort antal. Monarkens flyttning är verkligen ett fenomen i fjärilsvärlden. Begrunda några av dessa djärva resenärers imponerande bedrifter.

På hösten lämnar de Canada för att flyga mer än 300 mil till sina övervintringsplatser i Kalifornien eller Mexico. De flyger över stora sjöar, floder, slätter och berg. Miljoner monarkfjärilar fullbordar framgångsrikt sin flyttning till slutmålet högt uppe i bergskedjan Sierra Madre i centrala Mexico.

Flyttningen blir ännu mer häpnadsväckande när man tänker på att de unga fjärilarna inte har gjort den här flygningen förut och inte ens har sett övervintringsplatserna. Men de känner ofelbart på sig i vilken riktning de skall flyga, och de vet när de har kommit fram till sitt hemvist för vintern. Hur klarar de av det?

I tidskriften Canadian Geographic heter det: ”Uppenbarligen finns det i deras oansenliga lilla hjärna någon sorts sofistikerat genetiskt program som de kanske använder för att avläsa solstrålarnas vinkel, alldeles som bina, eller jordens magnetfält, vilket tycks vara till vägledning för fåglar. Förmåga att upptäcka specifika temperatur- och fuktighetsförhållanden kan hjälpa dem till deras mål. Men hittills har vetenskapen inte upptäckt hur.” Likt djuren som omnämns i Ordspråksboken i Bibeln är de ”instinktivt visa”. — Ordspråken 30:24.

Monarkfjärilarna är också mästerliga flygare. De glidflyger i en hastighet av 12 kilo- meter i timmen, de stiger uppåt i 18 kilometer i timmen, och — som alla vet som har försökt fånga en — de flyr ännu snabbare, i hela 35 kilometer i timmen. De är mycket skickliga på att utnyttja vindarna — de kryssar sig fram genom förhärskande västvindar för att förflytta sig mot sitt mål i sydväst. Genom att använda sig av avancerade flygmanövrer klarar de av olika vindstyrkor och vindriktningar. De utnyttjar termikblåsor (uppåtgående strömmar av varm luft) i likhet med segelflygare och hökar. Enligt en källa färdas monarkfjärilar vanligen så långt som 20 mil om dagen. De flyger bara på dagen. På natten vilar de, ofta på precis samma ställe varje år.

Vetenskapsmannen David Gibo vid University of Toronto i Canada har kommit fram till att monarken är en framstående flygare. Han rapporterar: ”Jag tror att fjärilarna är betydligt skickligare på att utnyttja vinden än vad flyttande gäss är.” Monarkfjärilarnas rutin i fråga om att fladdra, glidflyga och äta gör att de kan komma fram till Mexico med tillräckligt med fett för att kunna hålla sig vid liv under vintern och börja sin flygning tillbaka norrut på våren. Professor Gibo säger också: ”Att de glidflyger gör att de klarar den långa resan och kommer fram friska och starka.”

Massflyttning

Det har länge varit känt att monarkfjärilar väster om Klippiga bergen flyttar söderut och övervintrar i Kalifornien. Man kan se dem hänga i enorma skaror i barrträd och eukalyptusträd på platser längs Kaliforniens sydkust. Men målet för flyttningen för stora populationer monarkfjärilar i östra Canada förblev länge ett mysterium.

År 1976 avslöjades mysteriet. Man hade till slut funnit deras övervintringsplats — en trädbeväxt bergstopp i Sierra Madre i Mexico. Miljoner och åter miljoner fjärilar sågs sitta tätt tillsammans på grenarna och stammarna till stora, grågröna barrträd. Den här imponerande synen fortsätter att vara en fascinerande turistattraktion.

Ett av de bästa ställena i Canada att se massvis av monarkfjärilar är Point Pelee National Park i Ontario, där de samlas i stora skaror för att förbereda flyttningen söderut. På sensommaren samlas de på denna plats i södra Canada och väntar vid Lake Eries norra strand tills vindarna och temperaturen är gynnsamma, så att de kan ge sig av på sin resa söderut till övervintringsplatserna i Mexico.

Deras mål

De startar från Point Pelee och flyger från ö till ö i Lake Erie på sin långa resa över det nordamerikanska fastlandet. Andra grupper av monarkfjärilar som de stöter på längs vägen slår följe med dem i flyttningen. Högt uppe i bergen, nordväst om Mexico City, samlas uppskattningsvis hundra miljoner fjärilar för att övervintra.

Andra flyger över Florida och Karibien och slutar antagligen sin flyttning någonstans på Yucatánhalvön eller i Guatemala — på platser som man ännu inte känner till. Antingen monarkfjärilarna är i Mexico eller på sina andra övervintringsplatser, tränger de ihop sig i några få och relativt små områden i skogarna uppe i bergen.

Man kanske tror att deras långa flygning till övervintringsplatsen för dem till en ”semesterort” med varma, soliga ängar. Men så förhåller det sig inte. I den bergskedja i Mexico, dit de flyger, är det kallt. Klimatet på bergstopparna är emellertid idealiskt för deras övervintring. Det är så pass kallt att de i stort sett är inaktiva — de förlänger därigenom sitt liv till åtta eller tio månader, vilket gör att de kan flyga till Mexico, övervintra där och påbörja återresan. Man kan säga att det är en sorts ”semester”.

Våren kommer, och monarkfjärilarna blir aktiva igen. När dagarna blir längre, fladdrar de omkring i solljuset, börjar para sig och påbörjar flygningen tillbaka mot norr. Man tror att några flyger hela vägen tillbaka, men i allmänhet är det endast avkomman som når sommarområdena i Canada och norra USA. Tre eller fyra generationer ägg, larver, puppor och fjärilar flyttar gradvis upp genom kontinenten. Honan — med mer än hundra befruktade ägg i kroppen — fladdrar genom vidderna med vilda blommor och lägger sina ägg, ett åt gången, på undersidan av de unga och späda bladen till växter av släktet Asclepias (sidenörter). Och så går kretsloppet vidare, och resan till monarkens sommarställe fortsätter.

Monarken är verkligen en fascinerande skapelse. Vilket privilegium människor har att få iaktta och studera dess aktiviteter. Men det är inte förvånande att monarkens övervintringsplatser i Mexico och Kalifornien hotas av människors vinstintressen. Att människor tar för givet att dessa skapelsens ömtåliga skönheter har någon annan plats att söka sig till kan leda till att de dör ut. Berömvärda ansträngningar har gjorts för att skydda dem mot att få ett sådant slut. Det kommer verkligen att bli storslaget när dessa bräckliga men uthålliga resenärer garanteras en säker tillflykt i Skaparens utlovade jordiska paradis som snart är här!

[Bildkälla på sidan 15]

Fjäril: Parks Canada/J. N. Flynn

[Bildkälla på sidan 17]

Sidan 16: Överst och längst ner: Parks Canada/J. N. Flynn; i mitten: Parks Canada/D. A. Wilkes. Sidan 17: Överst: Parks Canada/J. N. Flynn; i mitten och längst ner: Parks Canada/J. R. Graham