Att identifiera symtomen och söka hjälp

OM SYMTOM på hjärtinfarkt uppträder är det viktigt att söka hjälp så snart som möjligt, eftersom dödsrisken är störst de allra första timmarna efter infarktdebuten. Snabba läkarinsatser kan rädda hjärtmuskeln från obotliga skador. Ju större del av hjärtmuskeln som kan räddas, desto bättre kommer hjärtat att pumpa efter infarkten.

Vissa hjärtinfarkter ger emellertid inga klara symtom och brukar därför kallas ”tysta infarkter”. I sådana fall är personen i fråga kanske inte medveten om att han har en kranskärlssjukdom. Tyvärr är det ibland så att en massiv infarkt är det första tecknet på hjärtsjukdom. Om hjärtstillestånd inträder har patienten mycket små chanser att överleva, såvida man inte snabbt kallar på hjälp och någon på platsen under tiden gör hjärt-lungräddning.

Enligt en rapport i Harvard Health Letter är det bara omkring hälften av dem som har symtom på kranskärlssjukdom som genast söker läkarhjälp. Varför gör inte de övriga det? ”Vanligtvis därför att de inte inser vad symtomen innebär eller inte tar dem på allvar”, uppger rapporten.

John,a ett Jehovas vittne som själv har haft en hjärtinfarkt, riktar följande vädjan till sådana personer: ”Om du märker att något inte står rätt till, dra dig då inte för att söka hjälp därför du är rädd att verka pjoskig. Jag var nära att mista livet därför att jag inte reagerade snabbt nog.”

Hur det gick till

John förklarar: ”Ett och ett halvt år före infarkten hade min läkare varnat mig och talat om att jag hade för höga kolesterolvärden, en betydande riskfaktor vid kranskärlssjukdom. Men jag brydde mig inte om hans varning, eftersom jag tyckte att jag var så ung — inte ens fyrtio år — och var vid god hälsa. Jag ångrar verkligen att jag inte gjorde något åt saken då. Jag hade också lagt märke till andra varningssignaler — andfåddhet vid fysisk ansträngning, smärtor som jag trodde kom från magen och, under flera månader före infarkten, extrem trötthet. Jag skyllde de flesta av dessa symtom på för lite sömn och för mycket stress i arbetet. Tre dagar före min hjärtinfarkt kände jag något som jag trodde var muskelkramp i bröstet. Det var en mindre infarkt, som kom några dagar före den stora.”

Smärta eller tryck i bröstet (angina pectoris) tjänar som ett varningstecken för omkring hälften av dem som drabbas av hjärtinfarkt. Somliga får också sådana symtom som andfåddhet eller trötthet och kraftlöshet, vilka vittnar om att hjärtat inte får tillräckligt med syre på grund av förträngningar i kranskärlen. Sådana varningssignaler bör förmå personen i fråga att snarast uppsöka läkare för att få hjärtat undersökt. Doktor Peter Cohn förklarar: ”Att kärlkrampen behandlas är visserligen ingen garanti för att man slipper en hjärtinfarkt, men risken för en akut attack blir i alla fall mindre.”

Infarkten

John fortsätter: ”Vi skulle spela baseboll den dagen. När jag kastade i mig en hamburgare och lite pommes frites till lunch, kände jag mig hängig och illamående och tung i bröstet. Jag försökte först att inte bry mig om det, men när vi kom fram till basebollplanen och började spela, förstod jag att allt inte stod rätt till. Under eftermiddagens lopp blev jag allt sämre.

Flera gånger lade jag mig på rygg på avbytarbänken och försökte sträcka på bröstmusklerna, men de blev bara mer och mer spända. När jag spelade sade jag till mig själv att jag kanske höll på att få influensa, eftersom jag kände mig så matt och kallsvettig. När jag sprang, fick jag påtagliga andningssvårigheter. Jag lade mig ner på bänken igen. När jag satte mig upp, var det inget tvivel om att jag var allvarligt sjuk. Jag skrek till min son James: ’Jag måste komma till ett sjukhus, GENAST!’ Mitt bröst kändes som om det hade säckat ihop. Smärtan var så intensiv att jag inte kunde resa mig. ’Det kan väl inte vara en hjärtinfarkt?’ tänkte jag. ’Jag är ju bara 38 år!’”

Johns son, som var 15 år vid det här tillfället, berättar: ”Efter bara några minuter var pappa så svag att han måste bäras till bilen. En av mina vänner körde oss till sjukhuset, och under tiden ställde han pappa vissa frågor för att kolla hur han mådde. Till slut fick han inget svar. ’John’, skrek min vän. Men min far svarade fortfarande inte. Sedan ryckte han plötsligt till, fick våldsamma kramper och började kräkas. Jag ropade gång på gång: ’Pappa! Jag älskar dig! Du får inte dö!’ Efter krampanfallet föll han ihop på sätet. Jag trodde att han hade dött.”

På sjukhuset

”När vi kom fram till sjukhuset, rusade vi in för att skaffa hjälp. Två eller tre minuter hade gått sedan jag trodde att pappa hade dött, men jag hoppades att läkarna skulle kunna återuppliva honom. I väntrummet fann jag till min förvåning omkring 20 Jehovas vittnen som hade varit med vid basebollmatchen. De gav mig tröst och uppmuntran och fick mig att känna mig älskad, vilket var till stor hjälp i en sådan svår stund. Omkring en kvart senare kom en läkare in och sade: ’Vi har lyckats få liv i din pappa, men han har haft en stor hjärtinfarkt. Vi är inte säkra på att han kommer att klara sig.’

Han lät mig sedan träffa pappa en kort stund. Pappas kärlek och omsorg om familjen gjorde mig djupt rörd. Fast han hade så ont, sade han: ’Jag älskar dig, min pojke. Kom alltid ihåg att Jehova är den viktigaste personen i vårt liv. Sluta aldrig upp att tjäna honom, och hjälp din mor och dina bröder att fortsätta att tjäna honom. Vi har ett säkert hopp om en uppståndelse, och om jag skulle dö, vill jag träffa er alla när jag kommer tillbaka.’ Vi grät båda av rörelse, fruktan och hopp.”

Johns hustru, Mary, anlände en timme senare. Hon berättar: ”När jag kom in på akutmottagningen, sade doktorn: ’Din man har haft en stor hjärtinfarkt.’ Jag blev chockad. Han förklarade att man hade defibrillerat Johns hjärta åtta gånger. Vid denna metod använder man sig av en kort strömstöt för att hejda flimret i hjärtmuskeln och återställa den normala rytmen. Defibrillering är, tillsammans med yttre hjärtmassage, syrgasbehandling och intravenöst dropp, en avancerad metod för att rädda livet på hjärtpatienter.

Det var hjärtskärande att se John. Han var mycket blek och hade en mängd slangar och ledningar som var kopplade till olika kontrollinstrument. Jag bad tyst till Jehova att han skulle ge mig kraft att klara av den här prövningen för våra tre söners skull, och jag bad också om vägledning och hjälp att fatta förståndiga beslut framöver. När jag närmade mig Johns säng, tänkte jag: ’Vad säger man till sin älskade vid ett sådant här tillfälle? Är vi verkligen rustade att klara av en sådan livshotande situation?’

’Älskling’, sade John, ’jag kanske inte klarar det här. Men det är viktigt att du och pojkarna förblir trogna mot Jehova, för snart är den här ordningen borta och det kommer inte att finnas någon sjukdom eller död. Jag vill vakna upp i den nya ordningen och träffa dig och pojkarna där.’ Vi grät båda så att tårarna strömmade utefter kinderna.”

Doktorn förklarar

”En stund senare tog doktorn mig åt sidan och förklarade att undersökningarna visade att Johns hjärtinfarkt berodde på att den främre nedåtgående artären på hjärtats vänstra sida var helt blockerad. Han hade också förträngningar i en annan artär. Doktorn sade att jag måste fatta ett beslut om Johns fortsatta behandling. Två av de alternativ som stod till buds var medicinering och angioplastik. Doktorn trodde att det senare skulle vara att föredra, så vi valde angioplastik. Men läkarna kunde inte lova att det skulle lyckas, eftersom de flesta inte överlever en hjärtinfarkt av det här slaget.”

Angioplastik är en behandlingsmetod som innebär att en ballongförsedd kateter förs in i en kransartär, varefter ballongen blåses upp för att vidga kärlet. Metoden har visat sig vara mycket effektiv när det gäller att återställa blodflödet. Om skadorna på kranskärlen är mycket omfattande, rekommenderar läkarna vanligtvis en bypass-operation.

Dyster prognos

Efter angioplastikingreppet fortsatte Johns liv att hänga på en skör tråd i ytterligare tre dygn. Till slut började hans hjärta stabilisera sig. Men Johns hjärta hade bara hälften så stor kapacitet som tidigare, och en stor del av hjärtmuskeln hade omvandlats till ärrvävnad, så det verkade nästan oundvikligt att han skulle få men för livet.

John tänker tillbaka på den tiden och säger varnande: ”Vi är skyldiga vår Skapare, våra familjer, våra andliga bröder och systrar och oss själva att ta varningarna på allvar och vara rädda om vår hälsa — i synnerhet om vi är i riskzonen. Vi kan i stor utsträckning själva bestämma om vi skall bli orsak till glädje eller till sorg. Valet är fritt.”

Johns fall var allvarligt och krävde omedelbar vård. Därmed inte sagt att man alltid måste rusa till doktorn så snart man känner det minsta obehag. Men hans erfarenheter kan ändå tjäna som en varning, och de som har liknande symtom bör kontakta en läkare.

Vad kan man då göra för att minska risken för hjärtinfarkt? Nästa artikel tar upp den frågan.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

Symtom på hjärtinfarkt

• En obehaglig tryckande eller kramande känsla eller smärta i bröstet som varar mer än några minuter. Kan förväxlas med svår halsbränna

• Smärta som kan sprida sig till — eller uppträda enbart i — käkarna, halsen, skuldrorna, armarna, armbågarna eller vänsterhanden

• Ihållande smärtor i övre delen av buken

• Andfåddhet, yrsel, svimningsanfall, svettningar, huden känns kladdig

• Extrem trötthet — kan förekomma flera veckor före infarkten

• Illamående, kräkningar

• Ofta förekommande anginaattacker som inte förorsakas av ansträngning

Symtomen kan variera i styrka, och alla förekommer inte vid varje infarkt. Men om flera av symtomen uppträder samtidigt, bör man snabbt skaffa hjälp. Vissa infarkter ger inga symtom alls — de brukar kallas ”tysta infarkter”.

[Ruta på sidan 7]

Livräddningstips

Vad du kan göra om du själv eller någon annan får symtom som tyder på hjärtinfarkt:

• Definiera symtomen.

• Avbryt det du håller på med och sätt dig eller lägg dig ner.

• Om symtomen håller i sig mer än några minuter, ring 112. Säg till telefonisten att du misstänker att det rör sig om en hjärtinfarkt och tala om var du befinner dig.

• Om den sjuke kan komma under vård snabbare om du själv kör honom, så gör det. Om det är du själv som är sjuk, be någon annan att köra dig.

Medan du väntar på läkare eller ambulans:

• Lossa åtsittande klädesplagg, såsom slips och svångrem. Gör det bekvämt för patienten, till exempel genom att stötta upp honom med kuddar, om så behövs.

• Försök att hålla dig lugn, oavsett om du är drabbad eller anhörig. Nervositet kan öka risken för livshotande hjärtarytmi. Bön kan vara en god hjälp i sådana situationer.

Om det ser ut som om den sjuke har slutat andas:

• Fråga med hög röst: ”Kan du höra mig?” Om du inte får något svar och den sjuke inte har någon puls och inte heller andas, sätt då genast i gång med hjärt-lungräddning.

• Hjärt-lungräddning går till på följande sätt:

1. Lyft upp patientens haka, så att luftvägarna blir fria.

2. Knip ihop den sjukes näsborrar och blås sakta två gånger in i hans öppna mun tills du ser att bröstkorgen höjer sig.

3. Tryck hårt 10–15 gånger mitt på bröstkorgen mellan bröstvårtorna för att pumpa blod genom hjärtat och ut i kroppen. Försök att göra två inblåsningar och 15 bröstkompressioner under en period av 15 sekunder, vilket upprepas tills puls och andning kommer i gång eller tills ambulans eller läkarhjälp anländer.

Hjärt-lungräddning bör utföras av specialutbildad personal, men när sådan inte finns till hands är ”varje typ av livräddning bättre än ingen alls”, förklarar dr Richard Cummins, som är överläkare på en hjärtinfarktavdelning. Om hjärt-lungräddning inte sätts in, har patienten mycket små chanser att överleva. Den kan hålla patienten vid liv tills hjälp anländer.

[Bild på sidan 5]

Snabbt insatt behandling efter en hjärtinfarkt kan rädda ett liv och begränsa skadorna på hjärtat