I ett barns öron

EN DAG, när jag var en liten flicka, besökte en herre vårt hem i Coeburn i Virginia i USA. Medan han resonerade med min far, talade hans kamrat med mig för att hålla mig sysselsatt. Hans ord målade upp en bild av en paradisisk jord, där jag skulle kunna leka med de vilda djuren utan att de skadade mig. (Jesaja 11:6–9) Han förklarade att jag inte ens skulle behöva dö, utan i stället kunna leva för evigt här på jorden. Framtiden lät underbar! Vad mannen sade om att leva på jorden gjorde ett djupt intryck på mig. — Jesaja 25:8; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Längtan efter andlighet

Mina föräldrar, som hade många äktenskapsproblem, skildes några år senare, och jag fick bo hos mor. Hon hade inget som helst andligt intresse. Så på eget bevåg gick jag till söndagsskolan i vilken som helst kyrka som låg inom gångavstånd från vårt hem. Snart gifte mor om sig, och vi flyttade med min styvfar till Indiana. Varje sommar reste jag emellertid till Virginia för att besöka min far.

Far blev mormon strax efter skilsmässan, och han försökte ingjuta sin nyvunna religion i mig. På sommaren år 1960, när jag var åtta år, döpte han mig. Men när jag var i Indiana besökte jag ändå vilken kyrka som helst som låg nära vårt hem. Alla lärde de att om vi var goda skulle vi komma till himlen och att om vi var onda skulle vi komma till helvetet, där vi skulle plågas. Eftersom jag inte trodde att någon skulle förstå min önskan att leva på jorden hellre än i himlen, berättade jag aldrig om det för någon.

När jag var 11 år flyttade far till Oregon. Jag var förkrossad och mycket förbittrad. Min styvfar var ateist och alkoholist, och han gjorde det svårt för mig på grund av min tro. Han kallade mig för lilla fröken Skenhelig, och när jag började gråta sade han: ”Varför ber du inte din Gud hjälpa dig?” Ingen i hemmet verkade bry sig om Gud. Detta var mörka, svåra år. Jag blev utsatt för fysiska, verbala och sexuella övergrepp. Jag fann tröst i att tala med Gud, för många gånger kände jag att han var den ende som brydde sig om mig.

Mor lämnade min styvfar, och övergreppen upphörde. Men vi var mycket fattiga, och det var svårt för mor att få det att gå ihop. När jag var 13 år, åkte vi tillbaka till Virginia för att besöka min moster. Hon var en vänlig och uppriktig baptist. Jag älskade henne innerligt. När hon frågade om jag skulle göra henne sällskap till kyrkan, tackade jag ja. Till och med mor följde med, och jag kommer ihåg hur underbart det kändes att ha familjen där tillsammans med mig. Vid slutet av vår vistelse bävade jag för att åka tillbaka hem. Jag var rädd att jag då skulle bli indragen i omoraliskhet. Så jag bad min moster att få stanna hos henne, och min mor gick med på det.

Min moster köpte en bibel åt mig. Jag var mycket stolt över den och läste i den varje kväll. Jag läste i det sista kapitlet i Bibeln att ”om någon lägger något till dem, så skall Gud på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok”. (Uppenbarelseboken 22:18, 19, 1917) Så jag tänkte: ”Hur kan jag tro att Mormons bok är en del av den Heliga skrift?” Därför beslöt jag mig för att bli baptist.

Även om jag är säker på att far blev upprörd när jag skrev och berättade om mitt beslut, var hans enda kommentar att han var glad att jag gick i kyrkan. Jag följde ofta med vår baptistpastor till människors hem för att inbjuda dem till våra väckelsemöten. Jag kände att jag gjorde Guds vilja genom att kontakta människor i deras hem och tala med dem som Jesus gjorde.

Men jag oroades fortfarande av min önskan att leva i ett jordiskt paradis hellre än i himlen. Men då läste jag följande ställe i Bibeln, och det gav mig hopp: ”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.” — Matteus 7:7, 8, 1917.

Äktenskap och familj

Följande år flyttade jag tillbaka för att bo hos min mor i Indiana. När jag var bara 15 år gifte jag mig, blev gravid och reste med buss till södra Kalifornien. Jag kände inte min mans familj så bra, men jag ville bli accepterad av dem. De var pingstvänner, och min svägerska berättade för mig om gåvan att tala i tungor. Så när jag följde med dem till deras bönemöte en kväll, bad jag till Gud att jag skulle få gåvan att tala i tungor.

Plötsligt, på mötet, kom en konstig känsla över mig. Jag började skaka, och tungan började löpa okontrollerat. Predikanten skrek att anden kom in i mig, och han började klappa mig på axeln. Efteråt omfamnade alla mig och tyckte det var underbart att Gud hade använt mig på detta sätt. Men jag kände mig förvirrad och rädd. Jag hade ingen aning om vad jag hade sagt.

Kort därefter blev det komplikationer i samband med vårt första barns födelse. Pastorn sade till min man att på grund av att han inte var kristen ökade Gud mina födslosmärtor. Min man kom till mig med tårar i ögonen och sade att om jag trodde att det skulle hjälpa, skulle han låta döpa sig. Jag sade att jag var ganska säker på att Gud inte övade utpressning för att få folk att tjäna honom.

Jag lämnar kyrkan

En söndag, efter predikan, bad pastorn församlingen om bidrag. Kyrkan var i behov av reparation, eftersom en jordbävning nyligen hade skadat den. När kollektskålen skickades runt, lade jag i alla pengar jag hade. När pastorn hade räknat pengarna, förmanade han församlingen, i stället för att tacka den, att öppna sina fickor och sina hjärtan för denna värdiga sak. Han skickade sedan runt skålen igen. Jag hade inte mer pengar, så mycket generad skickade jag snabbt skålen vidare. Pastorn räknade snabbt pengarna igen, och ännu en gång sade han, utan att tacka församlingen, att det helt enkelt inte var nog. ”Ingen går härifrån förrän vi fått in de pengar som behövs till Guds verk”, sade han.

Min man väntade utanför, och jag visste att han höll på att bli otålig. Han var inte den ende. Jag blev otålig över pastorns brist på tacksamhet. Så med mitt barn i famnen och tårarna strömmande nerför kinderna gick jag ut ur kyrkan i allas åsyn. Jag lovade att aldrig mer ha med en kyrka att göra. Men även om jag slutade att gå i kyrkan, slutade jag inte tro på Gud. Jag fortsatte att läsa Bibeln och försökte vara en god hustru.

Jag lär känna Bibelns sanning

Sedan vårt andra barn hade fötts, övertalade några vänner, som skulle flytta till Texas, sin värd att hyra ut det hus de bott i till oss. När min vän Pat åkte, sade hon att en kvinna var skyldig henne pengar och att hon skulle komma förbi med dem. Pat bad mig skicka pengarna till henne i Texas. Några dagar senare knackade två kvinnor på dörren. Jag bjöd in dem omedelbart, eftersom jag trodde att de kom med pengarna. Jag förklarade att Pat hade flyttat men att hon talat om för mig att de skulle komma. ”Det var snällt av Pat”, sade Charlene Perrin, en av kvinnorna. ”Vi tyckte verkligen om att studera med henne.”

”Vad?” frågade jag. ”Studera? Ni måste missta er.” Charlene förklarade att de hade börjat ett bibelstudium med Pat. När Charlene förstod att Pat hade flyttat, frågade hon om jag skulle vilja studera Bibeln. ”Ja, gärna”, svarade jag tillitsfullt. ”Jag skall lära er allt ni vill veta.” Jag var stolt över att jag hade läst Bibeln, och jag kände att jag skulle kunna sporra dem.

Charlene visade mig boken Sanningen som leder till evigt liv, och vi läste Psalm 37:9: ”Ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden.” Jag blev häpen. Där, i min egen bibel, stod det att människor skulle besitta jorden. Efter det hade jag många frågor som jag ställde, alla på en gång. Charlene log och sade: ”Så ja, lugna ner dig! Vi tar ett steg i taget.” Hon förklarade behovet av ett regelbundet, systematiskt bibelstudium. Med en gång inbjöd hon mig till Rikets sal, Jehovas vittnens mötesplats.

Jag berättade för Charlene om min upplevelse med kollektskålen och att jag inte ville gå tillbaka till kyrkan. Hon läste Matteus 10:8 för mig, där det sägs: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” Hon förklarade att ingen kollektskål används vid Jehovas vittnens möten och att alla gåvor ges frivilligt. Hon sade också att det finns en bidragsbössa i lokalen och att de som önskar kan lägga ett bidrag i den. Jag beslöt att ge religionen en chans till.

Allteftersom jag studerade, förstod jag varför jag hade känt mig så obehaglig till mods när jag talade i tungor i pingstvännernas kyrka. Guds gåva att tala på olika språk gavs till de första kristna som bevis på att de hade helig ande. Denna mirakulösa gåva tjänade också det praktiska syftet att göra Bibelns sanningar tillgängliga för människor från olika länder som hade samlats vid pingsten år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:5–11) Bibeln uppenbarar emellertid att Guds gåva att tala i tungor skulle upphöra, vilket den bevisligen gjorde efter apostlarnas död. (1 Korinthierna 13:8) Men för att förblinda människors sinnen har Satan och hans demoner förorsakat att några börjat pladdra osammanhängande på ett sätt som fått många att tro att dessa har Guds heliga ande. — 2 Korinthierna 4:4.

Motstånd från familjen

Snart kom jag att förstå Guds uppsåt med jorden och att jag inte fick vara någon del av den onda världen. (Johannes 17:16; 18:36) Jag lärde mig också att jag måste klippa av alla band med det stora Babylon, vilket i Bibeln är en symbol för världsväldet av falsk religion. (Uppenbarelseboken 18:2, 4) När jag berättade för far att jag skulle låta döpa mig, denna gång som ett Jehovas vittne, blev han förtvivlad. Han bönföll mig att inte bli ett Jehovas vittne. Det var första gången jag sett honom gråta. Jag grät tillsammans med honom, för jag ville verkligen inte såra honom. Men jag visste att jag hade funnit sanningen och att jag aldrig skulle kunna vända Jehova ryggen.

Hela min familj motsatte sig att jag skulle bli ett Jehovas vittne. Under en tid slutade jag gå på mötena. Detta lugnade motståndet från familjen, men jag kände mig eländig. Jag visste att jag inte skulle känna mig lugn förrän jag gjorde Jehovas vilja. En dag under lunchrasten stannade jag till vid Charlenes hem och sade att jag behövde bli döpt. ”Tror du inte att du först behöver komma till mötena igen?” frågade hon. Jag svarade att den här gången hade jag bestämt mig för att inget skulle få komma mellan mig och Jehova. Jag blev döpt den 19 september 1973.

Det är mer än 23 år sedan. Glädjande nog har min familj kommit att respektera mitt beslut, och ingen av dem försöker pressa mig att lämna sanningen, vilket jag uppskattar mycket. Ändå är det hittills bara min äldsta dotter, Kim, som blivit ett vittne. Hennes lojala tjänst för Jehova har varit en källa till stor uppmuntran för mig under årens lopp.

Ett minnesvärt möte

År 1990, när jag besökte mor i Coeburn i Virginia, bad jag henne stanna till vid Rikets sal, så att jag skulle kunna se när mötet skulle hållas på söndagen. När vi kom fram till uppfarten, berättade hon att vi hade bott i ett hus precis bakom Rikets sal på andra sidan järnvägen. Huset hade för länge sedan brunnit ner, och det fanns bara en skorsten kvar. ”Du var bara en liten flicka då”, sade hon, ”inte mer än tre eller fyra år gammal.”

På söndagen blev jag hjärtligt välkomnad i Rikets sal. När jag talade med Stafford Jordan, råkade jag nämna att jag som barn hade bott i huset som en gång legat bakom Rikets sal. Han tittade uppmärksamt på mig. ”Jag kommer ihåg dig!” utropade han. ”Du var en liten lintott, bara så här stor [han visade höjden med handen]. Vi bearbetade det här distriktet, och min kamrat började samtala med din far. Jag försökte hålla dig sysselsatt genom att tala med dig om paradiset.”

Jag tappade målföret. Min röst stockade sig, när jag berättade om mitt sökande efter Bibelns sanning. ”När jag var bara ett litet barn sådde du sanningens säd i mitt lilla hjärta!” sade jag. Sedan berättade han att jag hade en släkting på min morfars sida, Stephen Dingus, som hade varit ett troget vittne. Min familj hade aldrig talat om honom, eftersom de var starka motståndare. ”Han skulle ha varit mycket stolt över dig!” sade broder Jordan.

När jag ser tillbaka på mina år i Jehovas organisation, känner jag verkligen tacksamhet över den kärlek och vänlighet som har visats mig. När jag är i Rikets sal och ser familjer som tjänar Jehova tillsammans, kan jag fortfarande bli lite ledsen, eftersom jag ofta är där ensam. Men då kommer jag snabbt ihåg att Jehova är med mig. Han höll mig alltid under uppsikt, och när mitt hjärta var moget att ta emot sanningen som hade sagts i öronen på ett litet barn för så länge sedan, tillät han att den började gro och blomstra.

”Tack, broder Jordan”, sade jag, ”för att du tog dig tid att tala om paradiset med en oregerlig liten flicka!” — Berättat av Louise Lawson.

[Bild på sidan 13]

Stafford Jordan och jag när vi träffades igen år 1990