Jehovas vittnen i Ryssland
En teologs slutsatser
DE JUDISKA ledarna i Rom i det första århundradet konstaterade angående kristendomen: ”Det är oss ... bekant om den sekten att den blir motsagd överallt.” Vad gjorde de här ledarna? Berömvärt nog gick de till aposteln Paulus, som för tillfället hölls i husarrest, och sade: ”Vi anser det tillbörligt att höra av dig vad du tänker.” (Apostlagärningarna 28:22) De lyssnade till en upplyst kristen i stället för att lyssna till dem som motsade kristendomen.
Sergej Ivanenko, en respekterad rysk teolog, gjorde på samma sätt. Även om han trodde på många av de negativa rapporter om Jehovas vittnen som cirkulerade i Ryssland, bestämde han sig för att ta kontakt med Jehovas vittnens avdelningskontor, som ligger strax utanför Sankt Petersburg, för att få upplysningar. Han tackade ja till en inbjudan att komma på besök, ställa frågor och själv iaktta vittnena.
När Ivanenko kom på besök i oktober 1996 var byggnaderna som inhyser de närmare 200 arbetarna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Ryssland nästan färdiga. Under de följande tre dagarna fick han möjligheten att bese byggplatsen, äta måltider i matsalen och intervjua vem han ville.
En artikel som Ivanenko skrev om Jehovas vittnen publicerades i den populära ryska veckotidningen Moskovskie novosti för 16–23 februari 1997. Artikeln, som hade rubriken ”Bör vi vara rädda för Jehovas vittnen?”, förekom också i den motsvarande engelska upplagan Moscow News för 20–26 februari 1997. Eftersom många av Vakna!:s läsare är mycket intresserade av Jehovas vittnens verksamhet i Ryssland, har vi fått tillåtelse att här återge det mesta av den här artikeln. Ivanenko började med följande erfarenhet, vilken var tryckt i halvfet stil:
”’Sekterister, försvinn från Ryssland!’ stod det att läsa på det plakat som medlemmar av Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti stod och viftade med, då de bevakade ett möte som Jehovas vittnen höll. ’Vad är det du inte tycker om hos den här organisationen?’ frågade jag en av partimedlemmarna. Han gav mig ett nummer av tidningen Megapolis-Express med rubriken ’Religiös syfilis har brutit ut i Kamtjatka’. I tidningen stod det att för att fylla organisationens penningkista var Jehovas vittnen hallickar, vilka drev prostitutionsligor som spred veneriska sjukdomar bland sjömän. ’Är du också ett av deras offer?’ Då frågade jag vänligt: ’Tror du på de här upplysningarna?’ ’Det spelar ingen roll’, blev svaret. ’Det väsentliga är att den här amerikanska sekten förstör den ryska andan och kulturen, och vi måste stoppa den.’”
Den artikel som Ivanenko skrev följde efter namnrubriken ”Av Sergej Ivanenko, teolog och filosofie kandidat”.
”En sådan här rättframhet är verkligen sällsynt, även om det är sant att många ryssar inte har så vänliga tankar om Jehovas vittnen. Bara att den här organisationen omnämns leder till en rad kommentarer om dess förskräckliga fanatism, dess amerikanska ursprung, de vanliga medlemmarnas blinda tro på organisationens ledare och dess tro på att världens ände är nära. Många betraktar Jehovas vittnen med en blandning av rädsla och nyfikenhet.
Vad är detta för slags religion, och bör vi frukta den?
För att själv ta reda på detta besökte jag byn Solnetjnoje i Kururtnojedistriktet i Sankt Petersburg, där Jehovas vittnens administrativa centrum i Ryssland ligger.
***
[Detta är] platsen för ett tidigare sommarläger. År 1992 hade de [ursprungliga] byggnaderna förfallit fullständigt, och barnen hade ersatts av landstrykare och flockar av råttor. Att Jehovas vittnen hade möjlighet att ta över den sju hektar stora tomten för att använda på obestämd tid berodde antagligen på att området var så nergånget. De renoverade de gamla byggnaderna och började också bygga nya, däribland en fyra våningar hög administrationsbyggnad, en ... [Rikets sal] med 500 sittplatser och en matsal. Jehovas vittnen anlägger nya gräsmattor (specialbeställda från Finland) och planterar olika sorters sällsynta träd. Arbetet förväntas vara färdigt i sommar. Det administrativa centret har som huvuduppgift att organisera predikoverksamheten och att leverera litteratur till Jehovas vittnens församlingar. I Solnetjnoje har man inget eget tryckeri, så den ryska litteraturen trycks i Tyskland och transporteras sedan till Sankt Petersburg varifrån den distribueras till de olika områdena. Omkring 190 personer arbetar vid centret. De arbetar på frivillig basis, och även om de inte får lön, förses de med alla elementära livsförnödenheter, sådant som bostad, mat och kläder.
Arbetet vid centret leds av en kommitté bestående av 18 äldste. Vasilij Kalin har varit det administrativa centrets samordnare sedan år 1992. Han föddes i Ivano-Frankivsk. År 1951, när han var fyra år, blev han och hans föräldrar förvisade till Sibirien (åren 1949 och 1951 blev omkring 5.000 familjer förföljda av myndigheterna därför att de var Jehovas vittnen). Han döptes år 1965 och bodde i trakten kring Irkutsk. Han arbetade som förman på ett sågverk.
Förutom de frivilliga arbetarna vid det administrativa centret finns det också 200 frivilliga byggnadsarbetare från Ryssland, Finland, Sverige och Norge vilka bor i Solnetjnoje: De flesta av dem har tagit ledigt från sitt ordinarie arbete. Det finns också många Jehovas vittnen från Ukraina, Moldavien, Tyskland, USA, Finland, Polen och andra länder. (Jehovas vittnen har inga rasfördomar. Även om georgier, abchazier, azerbajdzjaner och armenier bor sida vid sida vid centret, har det på fyra år inte uppstått en enda konflikt.)
Det mesta av byggmaterialet och utrustningen har kommit från de skandinaviska länderna, och mycket har också skänkts av medtroende. Jag blev visad en grävmaskin som ett Jehovas vittne från Sverige hade tagit med sig till Solnetjnoje år 1993. Han arbetade med den hela tiden han var där, och innan han åkte hem skänkte han den till sina bröder i tron. Byggnadsarbetarna är inlogerade i trivsamma pensionat och stugor. Deras dag ser ut ungefär så här: klockan 7.00 — frukost och böner; de arbetar från klockan 8.00 till 17.00 med en timmes lunch. På lördagar arbetar de till lunch, och på söndagar är de lediga.
De äter god och näringsrik mat, och det finns alltid frukt på menyn. Religionen iakttar inte några fastor eller några stränga matrestriktioner över huvud taget. Efter arbetet går många till bastun och tar en öl och sitter ner och lyssnar till musik. Det finns inga berusade personer bland Jehovas vittnen, men det är inte heller förbjudet med alkohol. De troende får lov att dricka måttliga mängder vin, konjak, vodka osv. Fast Jehovas vittnen röker inte.
***
Tre gånger i veckan hålls det bibelstudiekurser, vilka i huvudsak besöks av yngre. Men det är inte ovanligt att träffa sådana som har varit Jehovas vittnen i 30–40 år. Nästan alla de äldre har suttit i fängelse, varit i arbetsläger och levt i exil. Sedan perioden av förtryck upphörde har många läkare, advokater, ingenjörer, lärare, affärsmän och studenter slutit sig till Jehovas vittnen.
Församlingarna försöker upprätthålla en atmosfär av jämlikhet bland sina medlemmar. Så till exempel är till och med samordnaren för det administrativa centret med och diskar på kvällarna när det är hans tur. Jehovas vittnen är kamratliga när de tilltalar varandra, och de tillägger också ’broder’ eller ’syster’ när de kallar någon vid namn.
När ett Jehovas vittne bryter mot Bibelns läror och inte ångrar sig, blir han föremål för den mest allvarliga formen av bestraffning — han utesluts. Personen i fråga kan fortfarande vara med vid mötena, men hans medtroende hälsar inte längre på honom. En lindrigare åtgärd brukar vara tillrättavisning.
***
Jag iakttog Jehovas vittnen en hel del för att försöka komma på vad det är som har fört så många olika sorters människor till den här religiösa organisationen. Trots alla olikheterna i deras personligheter, grad av utbildning och tycke och smak ... [tillber Jehovas vittnen inte tillsammans med] religionssamfund som kompromissar med den syndiga världen. De känner sig illa till mods på platser där ... [människor] måste tro blint på myndighet, där det finns rum för mysticism, där människorna är uppdelade i prästvälde och lydiga massor.
Jehovas vittnen särskils av deras orubbliga tro på att man måste leva i enlighet med Bibeln. De försöker underbygga varje handling med en biblisk princip eller genom att hänvisa till ett ställe i Gamla eller Nya testamentet. Jehovas vittnen tror att Bibeln — och endast Bibeln — innehåller svaren på alla frågor. För Jehovas vittnen är Bibeln konstitutionen, civillagen och det högsta uttrycket för sanning.
Av den orsaken är Jehovas vittnen kända över hela världen som oklanderligt laglydiga människor, och särskilt för att vara noga med att betala skatter. Skattemyndigheten kontrollerar dem regelbundet och är lika förvånad varje gång över att den inte finner några som helst överträdelser. Jehovas vittnen kan naturligtvis, precis som många andra, försöka finna ett skäl till att inte betala skatt, men Bibeln säger att man måste vara ärlig när det gäller att betala skatter, och för Jehovas vittnen är detta sista ordet.
Men Jehovas vittnens kompromisslösa inställning till Bibeln är ofta en källa till en del allvarliga konflikter mellan dem och myndigheterna. Deras fullständigt opolitiska hållning är ett stort tvistefrö, och den gör sig gällande då de vägrar att tjäna i armén.
Jehovas vittnen tolkar Jesu ord bokstavligt om hur hans lärjungar och hans rike inte är en del av världen, och därför vägrar de att ta del i politik och i krig, oavsett var och av vilken orsak de utkämpas. Eftersom Jehovas vittnen vägrade att ropa ’Heil Hitler’ och tjäna i Hitlers armé, blev tusentals troende skickade till nazistiska koncentrationsläger, och tusentals dog. Varje tyskt Jehovas vittne som fick betala med sitt liv därför att han vägrade att ta del i angreppet mot Sovjetunionen betraktas av ryssar som en person som gjorde något som var i högsta grad moraliskt. Men samtidigt är många ryssar inte benägna att känna medkänsla med de [ryska] Jehovas vittnen som avrättades därför att de vägrade att bära vapen och ta del i andra världskriget eller som dömdes därför att de vägrade att tjäna i armén under fredstid. Men i båda fallen handlade Jehovas vittnen enligt sina religiösa trosuppfattningar och inte efter politiska övertygelser.
För inte så länge sedan uppstod ett liknande problem i Japan, då några studenter som är Jehovas vittnen vägrade att ta del i kampsporter och därmed löpte risken att bli avstängda från universitetet. År 1996 fällde Högsta domstolen i Japan ett utslag som gav stöd åt de här studenternas rättigheter och lät dem få undervisning i andra ämnen.
***
Vad är det hos Jehovas vittnen som slår nutida tänkare med häpnad? Framför allt är det deras envetna predikande att världens ände är nära (de bedriver missionsverksamhet på gatan och från dörr till dörr). På senare tid har de äldste gett förkunnarna rådet att inte lägga så stor vikt vid ’världens ände’ och det sorgliga öde som drabbar syndare, utan att i stället förklara för dem som lyssnar att Jehova erbjuder dem möjligheten att få ’evigt liv i ett paradis på jorden’.
En annan öm punkt är Jehovas vittnens negativa inställning till kontakter med andra religionssamfund och att de tillbakavisar ekumenism. De tror att den kristna världen har svikit Gud och Bibeln och att alla andra religionssamfund är ett ödesdigert misstag. Jehovas vittnen jämför de här religionssamfunden med ’Babylons sköka’ och vidhåller att de kommer att drabbas av samma öde. I ett av de senaste numren av ’Vakna!’ sägs det att slutet för religionssamfunden är nära och att den enda religion som kommer att bestå är den som Jehovas vittnen predikar.
För övrigt erkänner Jehovas vittnen vars och ens rätt till samvetsfrihet.
***
Ett antal länder har redan uttryckt oro över om Jehovas vittnens läror är ett hot mot samhället eller inte. Högsta domstolen i delstaten Connecticut i USA (1979) och i delstaten New South Wales i Australien (1972), den provinsiella domstolen i British Columbia i Canada (1986) och andra domstolar har förklarat att det inte finns några bevis för att Jehovas vittnen är ett socialt hot eller att de är ett hot mot människors hälsa eller känslomässiga tillstånd. Europadomstolen (1993) försvarade Jehovas vittnens rätt till religionsfrihet, vilken var begränsad i Grekland och Österrike. I dag blir Jehovas vittnen förföljda i 25 länder. ...
Andra medborgare kan betrakta Jehovas vittnen som ett exempel i hängivenhet för Bibelns sanning och villighet att osjälviskt stå upp för sina trosuppfattningar. Men frågan uppstår: Är vårt samhälle berett att ge konstitutionella garantier för samvetsfrihet åt organisationer som förfäktar sin bibelenliga syn i alla sidor av livet på ett så radikalt och kompromisslöst sätt?”
Ivanenko väckte en viktig fråga i den här sista meningen. I det första århundradet fick aposteln Paulus, som direkt hade utvalts av Kristus att tjäna som hans representant, lida därför att han utan berättigande sattes i ”bojor”. Paulus skrev i detta sammanhang till medtroende om sina ansträngningar att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Filipperna 1:7; Apostlagärningarna 9:3–16.
I våra dagar inbjuder Jehovas vittnen alla att granska deras verksamhet på nära håll, alldeles som Ivanenko gjorde. Vi är övertygade om att om människor gör det, kommer de att finna att de negativa rapporterna om Jehovas vittnen är osanna, alldeles som sådana rapporter om de första kristna var osanna. Jehovas vittnen lyder på ett framträdande sätt det nya bud som Jesus gav sina lärjungar: ”Älska varandra; alldeles som jag har älskat er.” — Johannes 13:34, 35.
[Ruta på sidan 23]
Faktaruta
(Följande upplysningar publicerades i Moscow News tillsammans med artikeln av Sergej Ivanenko.)
”Jehovas vittnen i Ryssland är en del av en världsvid kristen organisation som verkar i 233 länder och har 5,4 miljoner medlemmar. Jehovas vittnen följer den andliga vägledning som den styrande kretsen ger, vilken har sitt säte i Brooklyn i New York. Jehovas vittnens nutida organisation utvecklades från en bibelstudiegrupp som bildades år 1870 av Charles Taze Russell i Pittsburgh i Pennsylvania. Organisationen kom till Ryssland år 1887. Ett av de första ryska vittnena, Simon Kozlitsky, förvisades från Moskva till Sibirien år 1891. Trots den förföljelse som organisationen fick utstå fanns det år 1956 hela 17.000 Jehovas vittnen i Sovjetunionen. Det var inte förrän i mars 1991 som Jehovas vittnen blev erkända i Ryssland efter en genomgång av lagen om ’religionsfrihet’. I dag finns det 500 grupper med uppskattningsvis 70.000 medlemmar som är aktiva i Ryssland. Organisationen sprider exemplar av ’Vakttornet’ (som ges ut på 125 språk med en upplaga på 20 miljoner) och ’Vakna!’ (på 81 språk med en upplaga på 18 miljoner).”
[Bild på sidan 23]
En del av avdelningskontorets anläggning i Ryssland
[Bild på sidan 24]
Rikets sal där familjen vid avdelningskontoret i Ryssland träffas för bibelstudium
[Bild på sidan 25]
Familjer bland Jehovas vittnen studerar tillsammans och ägnar sig åt rekreation tillsammans
[Bild på sidan 26]
De delar med sig av Bibelns kunskap åt andra