Digerdöden var inte världens ände
I OKTOBER 1347 anlöpte handelsfartyg från Österlandet Messinas hamn på Sicilien. Vid årorna satt sjuka och döende män. Deras kroppar var fulla av mörka, äggstora bölder, ur vilka det sipprade ut blod och var. De hade svåra smärtor och dog bara några dagar efter det att de första symtomen visat sig.
Råttor från skeppen kilade i land och blandade sig med det lokala råttbeståndet. Råttorna förde med sig loppor som var smittade av en för människan dödlig bacill. På så sätt spred sig den epidemiska sjukdom som kallades pesten eller digerdöden, den dittills värsta farsoten i Europas historia.
Sjukdomen uppträdde i två olika former. Den ena överfördes genom loppbett, spred sig med blodomloppet och förorsakade bölder och inre blödningar. Den andra överfördes genom hostningar eller nysningar och påverkade lungorna. Eftersom båda formerna förekom samtidigt, spred sig sjukdomen snabbt och obevekligt. På bara tre år minskades Europas befolkning med en fjärdedel — uppskattningsvis 25 miljoner människor förlorade livet.
På den tiden visste ingen hur sjukdomen överfördes från en person till en annan. Somliga trodde att luften var förgiftad, kanske på grund av en jordbävning eller en ovanlig planetkonstellation. Andra trodde att man kunde bli sjuk bara genom att titta på en smittad person. Men även om det rådde delade meningar om orsaken, var det tydligt att sjukdomen var oerhört smittsam. En fransk läkare sade att det verkade som om en enda sjuk person ”skulle kunna smitta ner hela världen”.
Man kände inte till någon förebyggande behandling, och det fanns inget botemedel. Många kom att tänka på sådana bibliska profetior som den som finns nedtecknad i Lukas 21:11, där det sägs att farsoter skulle vara ett tecken på ändens tid. Många människor skänkte pengar till kyrkan, men pesten fortsatte att rasa. En italiensk krönikör som levde på den tiden skrev: ”Inga klockor ljöd och ingen grät, hurdan hans förlust än var, ty nästan alla inväntade döden. ... Och människor sade och trodde: ’Detta är världens undergång.’”
Men världen gick inte under. I slutet av 1300-talet hade sjukdomen ebbat ut. Detta var inte världens ände.
[Bildkälla på sidan 3]
Archive Photos