Vad har hänt med kärleken till nästan?

MILJONTALS människor känner sig hjälplösa, rädda och olyckliga och har ingen som bryr sig om dem. ”Jag äter ensam, promenerar ensam, sover ensam och pratar för mig själv”, sade en kvinna beklagande. Det är få människor i våra dagar som är villiga att räcka ut en hjälpande hand till dem som har det svårt.

En pensionerad affärskvinna berättar: ”En kväll kom en änka som bor på samma våning som jag och knackade på och sade att hon kände sig så ensam. Jag sade artigt, men lite kort, att jag var upptagen och inte hade tid med henne. Hon bad om ursäkt för att hon hade stört mig och gick.”

Kvinnan fortsätter: ”Jag kände mig ganska stolt över att ha lyckats undkomma en sådan tråkig människa. Nästa kväll ringde en vän till mig och frågade om jag kände den kvinna som bodde i mitt hus och som kvällen innan hade begått självmord. Om du inte redan har gissat det, så var det kvinnan som knackade på min dörr.” Efteråt sade affärskvinnan att hon hade lärt sig en ”läxa som satt djupt”.

Det är ett välkänt faktum att spädbarn kan dö av brist på kärlek. Också de som är äldre kan dö om de inte får kärlek. En söt 15-årig flicka som tog livet av sig efterlämnade följande meddelande: ”Kärlek är att inte längre vara ensam.”

En nutidens tragedi

För några år sedan skrev tidskriften Newsweek på tal om de etniska konflikter som pågick vid den tiden: ”’Hata din nästa’ tycktes vara mottot för året.” Under konflikterna i Bosnien och Hercegovina, som tidigare var en del av Jugoslavien, tvingades över en miljon människor bort från sina hem, och tiotusentals dödades. Av vilka? ”Av våra grannar”, klagade en flicka som hade körts bort från sin by. ”Vi kände dem väl.”

”Vi levde tillsammans i fred”, sade en kvinna om de 3.000 hutuer och tutsier som bodde i byn Ruganda. The New York Times förklarar: ”Den här byns historia är ett Rwanda i miniatyr. Hutuer och tutsier levde tillsammans, gifte sig med varandra och brydde sig inte om eller visste inte ens vem som tillhörde hutustammen och vem som tillhörde tutsistammen. Så plötsligt hände något, ... [och] dödandet började.”

Det förhåller sig på liknande sätt med judar och araber i Israel. De lever sida vid sida, men många hatar varandra. Under det här århundradet har liknande situationer uppstått i Nordirland, i Indien och Pakistan, i Malaysia och Indonesien och mellan olika raser i USA — ja, i hela vår värld.

Man skulle kunna anföra många fler exempel på etniskt och religiöst hat. Aldrig förr i historien har världen varit så kärlekslös som den är i dag.

Vems är felet?

Hat är, i likhet med kärlek, något inlärt. Som det en gång uttrycktes i en populär sång måste man bli lärd — innan det är för sent, innan man är sex eller sju eller åtta år — att hata alla människor som ens släktingar hatar. I dag får människor verkligen lära sig att hata. I synnerhet kristenhetens kyrkor har underlåtit att lära sina medlemmar att älska varandra.

Den franska tidningen Le Monde ställde frågan: ”Hur kan man låta bli att tänka på att tutsi och hutu, som ligger i krig med varandra i Burundi och Rwanda, undervisades av samma kristna missionärer och besökte samma kyrkor?” Ja, enligt den amerikanska tidningen National Catholic Reporter är Rwanda en ”till 70 % katolsk nation”.

Tidigare under det här århundradet kom många länder i Östeuropa att omfatta den ateistiska kommunismen. Varför? År 1960 sade en dekan vid en teologisk fakultet i Prag: ”Det är vi, uteslutande vi kristna, som är ansvariga för kommunismen. ... Kom ihåg att kommunisterna en gång var kristna. Om de inte tror på en rättfärdig Gud, vem är det då som bär skulden för det?”

Tänk till exempel på kyrkornas agerande under första världskriget. Den brittiske brigadgeneralen Frank P. Crozier sade beträffande det kriget: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi gjorde flitigt bruk av dem.” Längre fram, efter andra världskriget, kunde man läsa i The New York Times: ”Förr i tiden stödde lokala katolska hierarkier nästan alltid sina nationers krig genom att välsigna trupperna och uppsända böner om seger, samtidigt som en annan grupp biskopar på andra sidan fronten offentligt bad om motsatt resultat.”

Jesus Kristus var emellertid alltid kärleksfull, och aposteln Paulus skrev: ”Ni är själva lärda av Gud att bevisa varandra kärlek.” (1 Thessalonikerna 4:9) ”Sanna kristna är bröder och systrar i Jesus Kristus”, konstaterade en redaktör i Vancouvertidningen Sun. ”De skulle aldrig, aldrig någonsin avsiktligt skada varandra.”

Det är tydligt att kyrkorna bär en stor del av skulden för kärlekslösheten i dagens värld. Som tidskriften India Today uttrycker det: ”Religionen har varit det baner under vilket de mest fasansfulla brott har begåtts.” Det finns emellertid en viktig orsak till att vår generation har kännetecknats av en sådan hjärtlös likgiltighet för andra människor.

Varför kärleken har svalnat

Vår Skapare ger oss svaret i sitt ord, Bibeln. Där kallas den tid som vi lever i för ”de sista dagarna”. Enligt Bibelns profetior är det här en tid då människor skulle vara ”utan naturlig tillgivenhet”. Jesus Kristus förutsade att i dessa ”kritiska tider”, som också kallas ”avslutningen på tingens ordning”, skulle ”kärleken hos flertalet svalna”. — 2 Timoteus 3:1–5; Matteus 24:3, 12.

Den brist på kärlek som vi ser i dag är därför en del av det tecken som visar att vi lever i de sista dagarna för den här världen. Men lyckligtvis innebär detta också att den här världen med dess ogudaktiga människor snart skall ersättas av en rättfärdig ny värld som styrs av kärlek. — Matteus 24:3–14; 2 Petrus 3:7, 13.

Men har vi verkligen skäl att tro att en sådan förändring är möjlig — att vi skall kunna leva i en värld där alla människor älskar varandra och lever tillsammans i fred?