Victoriasjön — Afrikas stora insjö

Från Vakna!:s korrespondent i Kenya

ÅR 1858 färdades en ensam engelsman genom ett vilt och outforskat land djupt i hjärtat av Afrika. Han hade bara några afrikanska bärare med sig och var nedtyngd av sjukdom, utmattning och osäkerhet, men han drev på sina män. John Hanning Speke sökte efter ett gäckande mål — Nilens källa.

Sporrad av berättelser om en stor vattensamling, som de arabiska slavhandlarna kallade Ukerewe, kämpade sig Speke igenom den till synes ändlösa bushen. Slutligen, efter 25 dagars vandring, blev den lilla gruppen belönad med en magnifik syn. Där, framför dem, så långt ögat kunde se, låg en väldig insjö med sött vatten. Speke skrev senare: ”Jag tvekade inte längre om att sjön vid mina fötter födde den intressanta flod vars källa har blivit föremål för så många gissningar och som har sökts av så många forskningsresande.” Han gav sin upptäckt namnet efter den drottning som då regerade i England — Victoria.

En av Nilens källor

Sjön bär fortfarande det namnet och är känd som världens näst största färskvattensjö — endast Lake Superior i Nordamerika är större. Som en gigantisk spegel som glittrar i ekvatorns sol täcker Victoriasjöns släta, blanka yta 69.484 kvadratkilometer. Sjön korsas av ekvatorn i sin norra ände och ligger mellan Stora gravsänkans östra och västra grenar, till största delen i Tanzania och Uganda och på gränsen till Kenya.

Sjöns huvudsakliga tillflöde är Kagerafloden i Tanzania som får sitt vatten från Rwandas berg. Det mesta vattnet som flyter in i Victoriasjön härrör dock från det regnvatten som faller i det väldiga omgivande nederbördsområdet, en landyta på över 200.000 kvadratkilometer. Sjöns enda utlopp finns vid Jinja i Uganda. Härifrån forsar vattnet norrut och utgör början på Vita Nilen. Victoriasjön är inte den enda källan till Nilfloden, men den tjänar som en stor reservoar som ger ett konstant flöde av livsuppehållande färskvatten hela vägen till Egypten.

Livet vid sjön

En segelkanot glider över sjöns yta. Det buktiga seglet liknar en upprätt fjärilsvinge. Driven av de vindar som på dagen kommer inifrån land seglar den lilla båten ut till sjöns mitt. Vid middagstid vänder vinden och för båten tillbaka till den plats den kom från. Det här har upprepats i tusentals år av sjöns fiskare.

Runt Victoriasjöns vatten ligger större och mindre byar med bruna, stråtäckta tak. Fisk är huvudfödan för de nilotiska byborna, och de är beroende av sjön för sitt dagliga uppehälle. En fiskares dag börjar innan solen går upp. Männen öser sina läckande kanoter och ger sig av över det dimhöljda vattnet. De sjunger unisont medan de paddlar ut till djupare vatten, och där hissar de sina illa medfarna segel. Från stranden följer kvinnorna med blicken de små båtarna som försvinner mot horisonten, men snart tar de itu med allt arbete som väntar.

Medan barnen plaskar och leker i det grunda vattnet, tvättar kvinnorna kläder och hämtar dricksvatten från sjön. Äntligen är arbetet nere vid vattenbrynet färdigt. Med vattenfyllda lerkrukor försiktigt balanserade på huvudet, småbarnen fastbundna på ryggen och korgar med ren tvätt i båda händerna beger sig kvinnorna sakta hemåt. Där tar de hand om sina små täppor med majs och bönor, samlar ved och reparerar sina lerhyddor med en blandning av kodynga och aska. Längre bort längs stranden väver kvinnor skickligt ihop sisalfibrer till starka rep och vackra korgar. Ljudet av yxor ekar i luften, när några män holkar ur en väldig trädstam för att göra en kanot.

När dagen börjar lida mot sitt slut, dras kvinnornas ögon återigen till den stora sjön. De vita seglen vid horisonten berättar att männen är på väg tillbaka, och kvinnorna väntar ivrigt på sina män och fisken som de har med sig.

Överallt runt sjöns stränder och på öarna får dessa små samhällen besökare som har med sig ett fridens budskap. Till fots eller med kanot nås varje by. Människorna är ödmjuka och lyssnar ivrigt. De är särskilt förtjusta över att kunna få läsa biblisk litteratur som är tryckt på deras egna nilotiska språk eller bantu.

Djurlivet i vattnet

I Victoriasjön finns mer än 400 fiskarter. En del av dessa finns ingen annanstans på jorden. Den vanligaste familjen är munruvarna. Dessa färggranna små fiskar har sådana beskrivande namn som ”flamrygg”, ”rosa glöd” och ”Kisumugrodmun”. En del munruvare har ett ovanligt sätt att skydda sina ungar. När fara hotar öppnar föräldern sin mun, och dess små ungar skyndar in i det skydd som den öppna munhålan erbjuder. När faran har passerat, spottar den ut dem igen, och de återgår då till sin normala aktivitet.

Victoriasjön är hemvist för magnifika vattenfåglar av olika slag. Doppingar, skarvar och ormhalsfåglar dyker under vattnet och spetsar skickligt fisk med sina spetsiga näbbar. Tranor, hägrar, storkar och skedstorkar vadar i de grunda vattnen, stannar orörliga mitt i ett steg och väntar tålmodigt på att en intet ont anande fisk skall simma inom räckhåll. Uppe i luften seglar flockar av pelikaner som glidflygplan med stora bukar. När de simmar i grupper, omringar de fiskstim och skyfflar upp fisk med sina enorma, korglika näbbar. Luftens herre är skrikhavsörnen med sina starka vingar. När den lättar från en stor trädgren högt över vattnet, kastar den sig ner i en kraftfull glidflykt med vinden brusande genom sina styva vingar, och utan ansträngning snappar den åt sig en fisk från sjöns yta. Vävarfåglar i lysande färger har sina bon i de tjocka papyrusruggarna som kantar sjön, och det klagande skriket av näshornsfågeln kan höras längre upp i akacieskogarna.

Under morgon- och kvällstimmarna genljuder flodhästens djupa grymtanden över den lugna sjön. Mitt på dagen sover de längs strandkanten och ser ut som släta, grå stenblock till hälften täckta av det grunda vattnet. Folket som bor vid sjön aktar sig alltid för den farliga nilkrokodilen. Några av dessa skräckinjagande reptiler finns fortfarande kvar i mera avlägsna delar av Victoriasjön, fastän människorna har gjort slut på de flesta av dem.

Vatten med bekymmer

Afrikas befolkning har ökat explosionsartat sedan de dagar då John Speke första gången såg Victoriasjön. I anslutning till sjöns stränder bor nu över 30 miljoner människor som är beroende av dess färskvatten för sin överlevnad. Förr i tiden förlitade sig sjöns fiskare på traditionella fiskemetoder. Rustade med vävda fiskfällor, papyrusnät, krokar och spjut kunde de fånga vad de behövde. Numera, när man infört trålar och nät av nylon som kan sträckas ut över stora ytor och håva upp tonvis av fisk på djupare vatten, hotar utfiskning sjöns ekologi.

Introduktionen av främmande fiskarter har orsakat en ekologisk obalans som har stört det lokala fisket. Något som orsakat ytterligare elände är vattenhyacinten, ett flytande ogräs som har en vacker, purpurfärgad blomma. Växten har förts in från Sydamerika och växer så fort att den har täppt till och kvävt stora delar av sjöns stränder och tillflöden och hindrar lastbåtar, passagerarfärjor och de lokala fiskarnas kanoter från att nå stränder och bryggor. Kalhuggning i nederbördsområdet runt sjön, utsläpp av avloppsvatten och industrialisering har allt bidragit till att äventyra sjöns framtid.

Kommer Victoriasjön att överleva? Frågan debatteras, och ingen vet exakt hur dess många problem skall lösas. Men Victoriasjön är ett inslag i naturen som sannolikt kommer att finnas kvar på jorden långt efter det att Guds kungarike avlägsnat dem som ”fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Då kommer mänskligheten att kunna beskåda skönheten hos Afrikas största insjö för alltid.

[Ruta/Bild på sidan 18]

Fisken som sväljer sjön

Den är hal, har glupande aptit, förökar sig snabbt och blir upp till två meter lång. Vad är det? Lates niloticus! Denna väldiga, glupska fisk, vanligtvis kallad nilabborre, som infördes i Victoriasjön under 1950-talet, har visat sig vara en ekologisk katastrof. Under loppet av 40 år har den lyckats göra slut på nästan hälften av sjöns 400 endemiska fiskarter. Denna massutrotning har hotat födobasen för miljoner av lokalbefolkningen som var beroende av den mindre tilapian, munruvarna och andra inhemska fiskar för att ge sina familjer mat. Sjöns hälsotillstånd är också beroende av dessa mindre fiskar. En del av dem livnär sig på snäckan som orsakar den fruktade sjukdomen snäckfeber och hjälper således till att hålla sjukdomen i schack. Andra äter alger och andra vattenväxter som nu växer obehindrat. Denna ohejdade tillväxt har medfört ett tillstånd som kallas eutrofiering, som innebär att förmultningen av ruttnande vegetation orsakar att syret i vattnet förbrukas. Med färre inhemska fiskar för att rensa upp denna obalans har ”döda zoner”, områden med vatten utan syre, ökat, vilket gör att fler fiskar dör. Med färre fiskar att äta har den alltid hungriga nilabborren vänt sig till en ny källa till föda — sin egen avkomma. Fisken som sväljer sjön hotar nu att svälja sig själv!

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

UGANDA

KENYA

TANZANIA

VICTORIASJÖN

[Bild på sidan 15]

Vittnande på Victoriasjöns stränder

[Bild på sidan 16]

Vävarfågel

[Bild på sidan 16, 17]

Pelikaner

[Bild på sidan 17]

Ägretthäger

[Bild på sidorna 16, 17]

Nilkrokodil

[Bild på sidorna 16, 17]

Häger som står på en flodhäst