Vad människan trott om ödet

VARFÖR är tron på ödet så utbredd? Historien igenom har människan försökt lösa livets mysterier och finna ett uppsåt i händelsernas utveckling. ”Det är här begreppen ’gud’, ’ödet’ och ’slumpen’ kommer in i bilden, beroende på om händelserna härrör från ens egen kraft, en opersonlig ordning eller ingen ordning alls”, förklarar historikern Helmer Ringgren. Historien är full av trosuppfattningar, legender och myter som hör samman med ödet.

Assyriologen Jean Bottéro säger: ”Vi är i hög grad, i alla sidor av vår kultur, formade av den mesopotamiska kulturen”, och han tillägger att det är i det forntida Mesopotamien eller Babylon som vi finner ”mänsklighetens äldsta förnimbara reaktioner på och reflexioner över det övernaturliga, den äldsta identifierbara religiösa uppbyggnaden”. Det är också här vi finner ursprunget till ödestron.

Ödestrons forntida ursprung

Bland de forntida ruinerna i Mesopotamien, i vad som nu är Irak, har arkeologer hittat några av de äldsta kända skrifterna. Tusentals lertavlor med kilskrift ger oss en tydlig bild av livet i de forntida kulturerna i Sumer och Akkad och i den berömda staden Babylon. Enligt arkeologen Samuel N. Kramer var sumererna ”oroade över problemet med det mänskliga lidandet, i synnerhet på grund av dess gåtfulla orsaker”. Deras sökande efter svar ledde dem till tanken på ödet.

I boken Babylon skriver arkeologen Joan Oates att ”varje babylonier hade sin egen gud eller gudinna”. Babylonierna trodde att gudarna ”utformade ödet åt alla människor, både individuellt och kollektivt”. Enligt Kramer trodde sumererna att ”kosmos var under gudarnas kontroll och att de planerade och införde ondska, lögn och våld som en integrerande del av kulturen”. Tron på ödet var allmänt utbredd och var något man höll högt.

Babylonierna trodde att det var möjligt att få reda på gudarnas planer genom spådom — ”en metod att kommunicera med gudarna”. Spådom gick ut på att man försökte förutsäga framtiden genom att iaktta och tolka saker och händelser. Det var vanligt att man studerade drömmar, djurs beteende och inälvor. (Jämför Hesekiel 21:21; Daniel 2:1–4.) Beskrivningar av oväntade och ovanliga händelser som sades uppenbara vad som skulle ske i framtiden skrevs ner på lertavlor.

Enligt en fransk expert på forntida kulturer, Édouard Dhorme, ”finner vi ända från Mesopotamiens tidigaste historia spåmän och spådomskonst”. Spådom var en viktig del av livet. Ja, enligt professor Bottéro kunde ”allting studeras och användas när man spådde. ... Hela det materiella universum sågs som beviset för att man på något sätt kunde förutsäga framtiden efter ett noggrant studium.” Mesopotamierna var därför ivriga utövare av astrologi som en metod att förutsäga framtiden. — Jämför Jesaja 47:13.

Babylonierna använde dessutom tärningar och lotter när de spådde. I boken Randomness förklarar Deborah Bennett att man använde dessa ”för att avlägsna möjligheten till mänsklig påverkan och därigenom ge gudarna en tydlig kanal genom vilken de kunde uttrycka sin gudomliga vilja”. Men gudarna skulle inte betraktas som obevekliga. Genom att vädja till gudarna kunde man få hjälp att undvika ett ont öde.

Ödestron i det forntida Egypten

På 1400-talet f.v.t. hade Babylon nära förbindelser med Egypten. Religiösa sedvänjor som hade samband med ödestron ingick i det kulturella utbyte som följde. Varför godtog egyptierna tron på ödet? Enligt John R. Baines, professor i egyptologi vid universitetet i Oxford, ”gick mycket av den [egyptiska] religionen ut på att försöka förstå och att reagera på det oförutsägbara och fatala”.

En av Egyptens alla gudomligheter var Isis, som beskrevs som ”härskarinna över livet och ödet”. Även egyptierna ägnade sig åt spådom och astrologi. (Jämför Jesaja 19:3.) En historiker säger: ”Deras påhittighet när det gäller hur de skulle rådfråga gudarna visste inga gränser.” Men Egypten var inte den enda kultur som lånade från Babylon.

Grekland och Rom

Vad gäller religion ”kunde det antika Grekland inte undgå det starka inflytandet från Babylon”, konstaterar Jean Bottéro. Professor Peter Green förklarar varför tron på ödet var så populär i Grekland: ”I en osäker värld där människor blev alltmer ovilliga att ta ansvar för sina beslut, ja, där de ofta kände sig som marionetter, manipulerade av det outrannsakliga och orubbliga Ödet och dess krav, var gudarnas svar ett sätt för människor att få sin framtid utstakad. Med särskilda förmågor och kunskaper kunde man förutsäga vad Ödet hade bestämt. Det kanske inte var det man önskade höra; men den som var förvarnad var åtminstone beredd.”

Ödestron gav människor tillförsikt inför framtiden, men den tjänade också ett mera ondskefullt syfte. Tron på ödet bidrog till att undertrycka massorna, och enligt historikern F. H. Sandbach kunde därför ”tron att hela världen styrdes av Försynen vara tilltalande för den härskande klassen inom ett härskande folk”.

Varför det? Professor Green förklarar att i den här tron ”fanns ett inbyggt rättfärdigande — moraliskt, teologiskt och semantiskt — av den bestående sociala och politiska samhällsordningen; det var det mäktigaste och mest raffinerade redskapet den hellenistiska härskarklassen kunde ha tänkt ut för att behålla sin makt. Att någonting inträffade innebar följdriktigt att det var bestämt av ödet; och eftersom naturen genom Försynens försorg hade gjorts gynnsamt stämd mot mänskligheten, kunde det som ödet hade bestämt bara vara till det bästa.” I själva verket ”rättfärdigade [ödet] ett hänsynslöst egenintresse”.

Att tron på ödet var allmänt accepterad framgår tydligt i den grekiska litteraturen. Bland antikens litterära genrer finner vi till exempel eposet, legenden och tragedin — genrer i vilka ödet spelade en viktig roll. I grekisk mytologi representerades människans öde av tre gudinnor som kallades moirerna. Klotho var den som spann livets tråd, Lachesis bestämde hur långt livet skulle bli, och Atropos släckte livet, när den fastställda tiden var slut. Romarna hade en liknande triad av gudar som de kallade parcerna.

Romarna och grekerna var ivriga att få veta vilket öde som väntade dem. Därför tog de till sig astrologin och spådomskonsten från Babylon och utvecklade dem. De företeelser som användes till att förutsäga framtiden kallades av romarna portenta, dvs. tecken. De budskap som dessa tecken innehöll kallades omina. På 200-talet f.v.t. hade det blivit populärt med astrologi i Grekland, och år 62 f.v.t. kom det tidigaste kända grekiska horoskopet. Grekerna blev så intresserade av astrologi att de astrologiska lärorna, enligt professor Gilbert Murray, ”fick insteg i den hellenistiska tankevärlden på samma sätt som en ny sjukdom tränger in i en befolkning på en avlägsen ö”.

I sina försök att få reda på framtiden tog grekerna och romarna ofta hjälp av orakel eller medier. Man trodde att gudarna talade till människorna genom dessa. (Jämför Apostlagärningarna 16:16–19.) Vad blev följden av denna tro? Filosofen Bertrand Russell skrev: ”Fruktan [började] träda i hoppets ställe: livets mål blev snarare att undfly olyckan än att uppnå något positivt gott.” Liknande tankegångar blev tvistefrågor också i kristenheten.

”Kristna” debatter om ödet

De första kristna levde i en kultur som var starkt påverkad av grekiska och romerska tankar om ödet. De så kallade kyrkofäderna, till exempel, stödde sig mycket på filosofiska verk av sådana filosofer som Aristoteles och Platon. En fråga som man försökte få svar på var: Hur kan tron på en allvetande, allsmäktig Gud, ”den som från början omtalar utgången”, förenas med att Gud är en kärlekens Gud? (Jesaja 46:10; 1 Johannes 4:8) De resonerade som så att om Gud kände till utgången från början, visste han naturligtvis också på förhand att människan skulle falla i synd och vilka katastrofala följder detta skulle medföra.

Origenes, en av de mest produktiva av de första kristna skribenterna, menade att en mycket viktig faktor man inte fick glömma var den fria viljan. Han skrev: ”Det finns i sanning ett otal avsnitt i Skriften som med yttersta klarhet fastslår att det finns en fri vilja.”

Att tillskriva en yttre kraft ansvaret för våra handlingar är, enligt Origenes, ”varken sanningsenligt eller i enlighet med förnuftet, utan är ett påstående av någon som önskar rasera begreppet fri vilja”. Origenes menade att även om Gud på förhand känner till vad som händer i framtiden, betyder detta inte att han är upphov till det som händer eller att det måste hända. Alla delade dock inte Origenes uppfattning.

En inflytelserik kyrkofader, Augustinus (354–430 v.t.), bidrog till att komplicera frågan ytterligare genom att minska den roll som den fria viljan spelar i det som händer. Augustinus lade den teologiska grunden för predestinationsläran i kristenheten. Hans skrifter, framför allt De libero arbitrio, spelade en viktig roll då frågan diskuterades under medeltiden. Debatten nådde till slut en kulmen i reformationen, och det rådde då djup splittring i kristenheten, när det gällde frågan om predestinationen.a

En allmänt utbredd lära

Tron på ödet är emellertid på intet vis begränsad till västvärlden. Många muslimer visar att de tror på ödet genom att säga ”mektoub” — det är skrivet — då de drabbas av motgångar. Det är sant att många orientaliska religioner betonar den roll individen själv har i sitt liv, men det finns ändå inslag av ödestro i deras läror.

Karman i hinduismen och buddhismen, för att nämna ett exempel, är det oundvikliga öde som sägs följa av det man gjort i ett tidigare liv. I Kina är de äldsta texter man funnit inskriptioner på sköldpaddsskal som användes i spådom. Ödet fanns också med i tron hos den infödda befolkningen i Amerika. Aztekerna, till exempel, gjorde spådomskalendrar som visade enskilda personers öde. Tron på ödet är också vanlig i Afrika.

Den allmänt accepterade tron på ödet visar faktiskt att människan har ett grundläggande behov av att tro på en högre makt. John B. Noss medger detta i sin bok Man’s Religions: ”Alla religioner säger på ett eller annat sätt att människan inte står ensam och inte heller kan göra det. Hon är på ett avgörande sätt förbunden med och även beroende av makter i naturen och i samhället utanför henne själv. Hon vet, dunkelt eller klart, att hon inte är ett oberoende kraftcentrum som kan vara fristående från världen.”

Förutom behovet att tro på Gud har vi också ett grundläggande behov av att förstå det som händer runt omkring oss. Det är dock skillnad mellan att erkänna en allsmäktig Skapare och att tro att han på ett oåterkalleligt sätt bestämmer vårt öde. Exakt vad är vår roll i fråga om vårt öde och hur det formas? Vilken roll har Gud?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 5]

En babylonisk astrologisk kalender från omkring år 1000 f.v.t.

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 7]

Grekerna och romarna trodde att människans öde bestämdes av tre gudinnor

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 7]

Egyptens Isis, ”härskarinna över livet och ödet”

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bild på sidan 8]

De äldsta kinesiska skrifterna, sköldpaddsskal med inskriptioner, användes vid spådom

[Bildkälla]

Institute of History and Philology, Academia Sinica, Taipei

[Bild på sidan 8]

Zodiakens tecken finns på den här persiska asken

[Bildkälla]

Foto taget genom tillmötesgående från British Museum