Pantanal — en fascinerande tillflyktsort
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I BRASILIEN
TURISTEN blev arg när Jerônimo sade till honom att inte kasta ölburken i floden. ”Är det din flod?” frågade han. ”Nej”, svarade Jerônimo, ”den är vår. Men om du fortsätter med att slänga sopor i den, dröjer det inte länge förrän ingen av oss kommer att kunna fiska här.”
Denna händelse riktar uppmärksamheten på endast ett av alla de hot som Pantanal — ett vidsträckt område som omfattar delar av Brasilien, Bolivia och Paraguay — står inför i dag. Det portugisiska ordet pântano betyder ”sumpmark” eller ”träsk”. Men Pantanal är inte vågrätt, så vattnet i området står inte stilla. I stället flyter det lugnt och fridfullt över den bördiga slätten och lämnar marken efter sig täckt med en mängd olika slags gräs. Skulle du vilja veta mer om detta vidsträckta område? Följ med mig och några andra turister på en resa till en av världens mest fascinerande ekologiska tillflyktsorter.
Kajmaner och anakondor!
Sedan vi lämnat São Paulo bakom oss, ger vi oss i väg 120 mil med buss västerut till staden Corumbá. När vi kommer in i Pantanal flyger stora fåglar över oss — som för att välkomna oss. Där är en jabirustork (tuiuiú), med ett vingspann på upp till 2,6 meter. Den behöver nästan en hel startbana när den skall lyfta! ”De kraftfulla vingslagen ger ett smattrande ljud genom friktionen mot luften”, skriver Haroldo Palo j:r, som tillbringade två år i Pantanal. ”Under häckningstiden, när de [jabirustorkarna] utför sina parningsceremonier, flyger två eller tre hanar tillsammans högt uppe ... och briljerar med imponerande dykningar som kan ses på långt håll”, tillägger han.
Torrperioden har börjat, och vattenståndet är lågt. Fisken blir därför ett lätt byte för fåglarna. Titta! En jabirustork och en häger går och fiskar mitt ibland kajmanerna! Kajmanerna festar på de ilskna pirayorna. Som du kanske vet har pirayorna rakknivsvassa tänder, och de dras till byten som blöder. Vi vill verkligen inte komma i närheten av dem, men kajmanerna verkar helt omedvetna om — och förskonade från — någon hotande fara.
Vi tar en färja över en flod och fortsätter mot en boskapsranch. Plötsligt stannar chauffören och pekar på en jättelik orm som korsar den dammiga vägen. ”Det är en anakonda”, säger han. ”Skynda er att ta en bild. Det är inte ofta man får se dem så nära!” Bara synen av den får hjärtat att slå snabbare, för anakondan — som kan bli upp till 9 meter lång — är en av världens största ormar. Den är snabb också, märker jag, när den försvinner in bland buskarna. Det gör inget. Om den inte hade stuckit i väg, är jag säker på att mina darrande händer ändå bara hade gjort bilden suddig!
En pantaneiros liv
Pantaneiro kallas en som arbetar med att sköta någon av de väldiga boskapshjordar som finns i Pantanal. Han är egentligen en kombination av cowboy och jordbrukare och är avkomling av indianska, afrikanska och spanska nybyggare. En pantaneiro rider in hästar och driver boskap från den ena änden av ranchen till den andra. Vi ser flera hjordar med omkring tusen djur i varje. Varje hjord sköts av sex man. Längst fram kommer kocken följd av en man som leder hjorden och har en trumpet gjord av tjurhorn. Längre bak kommer fler cowboyer. En av dem är ägaren till hjorden, och de andra samlar ihop eftersläntrare bland djuren och sådana som kommit bort från hjorden.
Jerônimo, som nämndes i början, är en pantaneiro. Fastän det tar mer på krafterna ror han med oss längs floden Abobral i stället för att använda motor, eftersom motorljudet skulle kunna skrämma bort fåglarna. Hans andäktiga tonfall återspeglar hans kärlek till och intresse för sitt hem, Pantanal. ”Titta! Där på stranden — en kajman som solar sig”, säger Jerônimo. Längre fram pekar han ut var ett utterpar har sin håla. ”Det är deras bo”, säger han. ”Jag ser dem alltid där.” Då och då fyller Jerônimo sin mugg med vatten från floden för att släcka törsten. ”Är inte vattnet förorenat?” frågar vi. ”Inte ännu”, svarar han. ”Ni kan också dricka lite om ni vill.” Vi är inte helt övertygade om att vi bör göra det.
En pantaneiro har en optimistisk livssyn. Han har få önskningar, och hans arbete är hans nöje. Han går hemifrån på morgonen och kommer tillbaka på kvällen och får en minimilön (omkring 800 kronor i månaden) plus mat och husrum — och han får äta så mycket kött som han vill. ”På min ranch”, säger en jordägare, ”kan en pantaneiro äta vad han vill och hur mycket han vill. Han är ingen slav. Om han inte är nöjd, kan han bara säga: ’Ge mig mina pengar. Jag slutar.’”
Ett zoo utan burar
Ranchen vi bodde på, som också fungerade som hotell, var dessutom hemvist för många fåglar och djur, till exempel aror, papegojor, parakiter, jabirustorkar, jaguarer, capybaror och hjortar. En ättling till indianer av stammen guaná, vars familj bott i Pantanal i hundra år, berättade för oss: ”Vi matar fåglarna här. Många av dem har tagits i beslag av polisen från misstänkta tjuvskyttar.” Hans hustru sade att till att börja med hade de endast 18 parakiter, men nu har de omkring 100. ”Vårt mål är att kunna återföra dem till deras naturliga miljö”, säger hon.
I detta zoo utan burar tog vi foton av aror som åt fridfullt bland grisar och höns. Turister från hela världen blir förtjusta över mångfalden av djur och fåglar och över den vackra naturen i Pantanal. Och solnedgångarna är fantastiska! En dag stod en ung japansk turist som bländad av flockarna av fåglar som återvände till sina sovplatser vid solnedgången. Men varningen från en av arbetarna på ranchen — ”Var försiktig, damen. Det finns jaguarer här!” — fick henne att rusa hem till sitt rum. Men nästa dag hade hon övervunnit sin rädsla och matade arorna med kex. Vi tog till och med ett foto av henne när hon matar en fågel ”mun mot näbb”. All rädsla var borta!
En morgon gick vi ut före soluppgången och tittade på stjärnorna. Det var som om man kunde ha sträckt ut handen och rört vid dem. En obeskrivlig syn! Här i Pantanal kunde man nästan ”höra” tystnaden. Allt det vi såg och hörde drev oss till att tacka Skaparen för denna paradisiska upplevelse. I en reklambroschyr sägs det: ”Om någon frågar dig någon gång om det finns ett paradis, kan du svara: ’Utan tvivel, Pantanal är en del av det.’”
En ekologisk fristad skändas
Under de senaste 20 åren har det i massmedier getts stort utrymme åt diskussionen om de faror som hotar Pantanal. I sin bok Pantanal berättar Haroldo Palo j:r om de olika sätt varpå ekosystemet i Pantanal förstörs. De omfattar i korthet följande.
◼ Igenslamning av floderna. ”På senare år har Taquarifloden blivit så igenslammad att det är omöjligt att färdas med båt i närheten av mynningen, och därigenom ... har de som bor längs stränderna blivit isolerade. Samma process pågår också i de övriga floderna som rinner ut i Pantanalbäckenet.”
◼ Kretslopp med torka. ”Jag är rädd att ... om torkan återigen skulle börja återkomma med 15 eller 20 års mellanrum, som det har varit tidigare, skulle det få katastrofala konsekvenser för områdets växt- och djurliv.”
◼ Växtgifter och kvicksilver. ”I det mekaniserade jordbruk som bedrivs utanför Pantanal används växtgifter, som tränger ner i grundvattnet och förgiftar floderna i närheten. Eller också följer gifterna med ytvattnet tillsammans med jorden och förorsakar att floderna slammar igen. I staden Poconé Pantanal utgörs ett annat stort hot av utvinningen av guld, som förorenar vattnet med kvicksilver.”
◼ Jakt. ”Trots förbud förekommer det okontrollerad jakt i stort sett överallt i Pantanal. Med undantag för några klarsynta jordägare som slår vakt om sina naturtillgångar och andra som försvarar dem på grund av ekonomiska intressen i samband med turismen är djurlivet och natursceneriet utlämnat åt kortsiktiga intressen.”
Tillbaka till storstadsdjungeln
Vilken kontrast när vi kommer tillbaka till São Paulo! I stället för gul ipês, purpurfärgad ipês och röd praktsalvia finner vi en djungel av skyskrapor. I stället för rena, klara floder överflödande av fisk är det floder förvandlade till avloppskanaler. I stället för vacker fågelsång hörs det öronbedövande dånet från tusentals bilar och lastbilar med sina tutande signalhorn. I stället för en klarblå himmel syns skyltar som säger: ”Luftförhållanden: Dåliga”. I stället för fred mellan människa och djur råder fruktan för mänskliga rovdjur.
Vi tillbringade två veckor i Pantanal, alldeles för kort tid för att lära känna de olika områdena med sina exotiska namn, till exempel Poconé, Nhecolândia, Abobral, Nabileque och Paiaguás — vart och ett med sina egna särdrag. Men det var en oförglömlig upplevelse. Floran och faunan var som balsam för ögonen, som en symfoni för öronen och som ett rogivande medel för hjärtat.
[Karta på sidan 15]
(För formaterad text, se publikationen)
Paraguay
Bolivia
Brasilien
PANTANAL
[Bildkälla]
Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.
[Bilder på sidan 16]
Gul svalstjärtfjäril
[Bild på sidorna 16, 17]
Jaguar
[Bild på sidan 17]
Vita ägretthägrar
[Bildkälla]
Georges El Sayegh
[Bild på sidan 17]
Anakonda och kajman
[Bildkälla]
Georges El Sayegh
[Bild på sidan 18]
Grönvingad ara
[Bildkälla]
Georges El Sayegh
[Bild på sidan 18]
Dessa 15 centimeter långa pirayor har extremt vassa tänder
[Bildkälla]
© Kjell B. Sandved/Visuals Unlimited
[Bildkälla på sidan 15]
Georges El Sayegh