Trots att jag var döv och blind fann jag trygghet
BERÄTTAT AV JANICE ADAMS
Jag var praktiskt taget döv vid födseln, men jag lärde mig att leva i en hörande omgivning. Längre fram, under min tid på college, fick jag till min stora bestörtning veta att jag skulle bli blind. Min välmenande studievägledare gav mig en artikel som handlade om att leva utan hörsel och syn. Omedelbart fastnade blicken på en mening som sade att de som är både döva och blinda är de ensammaste människorna på hela jorden. Jag brast i tårar.
JAG föddes den 11 juli 1954 i Des Moines i Iowa i USA som det enda barnet till Dale och Phyllis Den Hartog. Mina föräldrar anade inte att de var bärare av den ärftliga sjukdomen Ushers syndrom, som kännetecknas av medfödd dövhet och gradvis försämrad syn.
Den första tiden misstänkte inte mina föräldrar något särskilt. Kanske var det för att jag fortfarande kunde höra vissa lågfrekventa ljud och ibland reagera på dem. Men när jag inte började lära mig tala, förstod de att något verkligen var på tok. När jag var i treårsåldern gav en läkare slutligen diagnosen dövhet.
Beskedet kom som en chock för mina föräldrar. De föresatte sig dock att jag skulle få bästa möjliga utbildning. Jag fick börja i en utmärkt förskola för barn med nedsatt hörsel. Men eftersom jag var nästan döv, misslyckades jag fatalt. Min frustration tog sig ibland uttryck i att jag bankade huvudet mot väggen.
Skickad till en specialskola
Mina föräldrar valde att placera mig på ett institut för döva (CID) i Saint Louis i Missouri. Trots den stora ekonomiska kostnaden och den hjärtesorg det innebar att sända i väg sin lilla flicka på fem år antog de att detta var min bästa möjlighet till ett framgångsrikt och lyckligt liv. Mina föräldrar och jag kunde vid den här tiden inte kommunicera i någon nämnvärd omfattning.
Jag såg mor packa ner mina kläder i en väska. Bilfärden dit verkade aldrig ta slut. Framme vid CID minns jag att jag såg de andra små flickorna, utan sina mödrar, och att jag då tänkte: ”Å, jag behöver inte stanna här, för jag har en mamma och pappa.” När det blev dags för mina föräldrar att åka, försökte de förklara att de skulle komma tillbaka om några månader. Jag grät och grät och höll hårt i dem, men föreståndarinnan lyckades dra bort mig, så att de kunde åka.
Jag kände mig övergiven. Ensam med de andra flickorna den första natten på skolan försökte jag trösta en gråtande flicka genom att låtsas tala till henne, fast jag i verkligheten inte kunde tala då. Föreståndarinnan skällde ut mig och satte upp ett skrank mellan oss, så att vi inte kunde kommunicera med varandra. Från och med då stod skranket kvar där. Isoleringen var överväldigande.
Så sakteliga gick det upp för mig att vi var här för att vi inte kunde höra. Kanske älskade mina föräldrar mig ändå när allt kom omkring, men jag ansåg att det var mitt fel att jag hade misslyckats i förskolan. Jag var fast besluten att lyckas den här gången, så att jag en dag skulle kunna återvända till min familj.
Undervisningen vid CID var utomordentligt bra. Även om vi inte tilläts använda teckenspråk, fick vi en hel del individuell undervisning i konsten att läsa på läppar och tala. Man lade även stor vikt vid alla de ämnen som ingick i den vanliga skolans läroplan. Medan jag anser att enbart läppavläsning inte fungerar så bra för många döva barn, vet jag samtidigt att det fungerade för mig, och jag kände att jag hade lyckats med något. Med mina hörselhjälpmedel lärde jag mig att tyda munrörelser och dova ljud i andras tal. Flertalet hörande människor började förstå mitt förbättrade tal, låt vara att det var ofullständigt. Mina föräldrar och personalen på skolan var oerhört nöjda med mina framsteg. Men jag längtade fortfarande hem.
Varje sommarlov brukade jag bönfalla mina föräldrar om att få stanna hemma och gå i skolan i Iowa, men det fanns fortfarande inga lokala program för döva. Efter det att jag återvänt till skolan skickade mamma ett brev varje dag och tillsammans med det ett tuggummi. Tänk vad jag värdesatte det tuggummit, när jag tänkte på den kärlek det representerade! I stället för att ta det direkt sparade jag det. När jag kände mig nedstämd kunde jag ta ett av dem och uppskattade dem då ännu mer.
Hemma igen, men mer problem
När jag var tio år, tog mina föräldrar äntligen hem mig. Jag var så glad och kände mig så trygg, när jag fick vara med min familj! Jag började på en specialskola för barn med nedsatt hörsel i Des Moines. Till slut inlemmades jag i den vanliga skolan, eftersom jag var relativt duktig på läppavläsning och hade utvecklat ett begripligt tal. Ändå fanns det många utmaningar i min nya situation.
På CID hade jag känt mig accepterad av mina döva kamrater. Men nu, när jag var tvungen att inrikta mig på mer än en person i taget, klarade jag inte av att hänga med i de snabba vändningarna i samtalen. Jag hamnade utanför. Jag som så gärna ville bli accepterad!
Detta ledde till att jag försökte vinna tonårspojkars gillande, vilket i sin tur ledde till att jag blev indragen i situationer där det var svårt att undvika att kompromissa. Och jag hade så svårt att säga nej. När jag var 14 år, blev jag våldtagen, men jag talade inte om det för någon. Även om mina föräldrar alltid var omtänksamma och kärleksfulla, kände jag mig isolerad och vilsen.
Med mina hörselhjälpmedel kunde jag till viss del njuta av musik. Mitt val av musik kunde dock ifrågasättas. Jag lyssnade på högljudd psykedelisk rock. Jag började också röka marijuana och blev mer och mer inåtvänd. Jag känner fortfarande djup ånger, när jag ser tillbaka på vad jag gjorde under dessa turbulenta år och när jag tänker på vilken smärta det vållade min familj och mig.
Jag försöker förbättra mitt liv
Under den här tiden hade jag en fortlöpande önskan att lära och skapa. Jag läste mycket, målade, sydde och broderade. Jag ville få ut mer av livet än vad som väntade mina vänner som var fast i knarket. Så jag sökte till ett vanligt college i närheten för att fördjupa mina kunskaper inom konsten. Vid den här tiden beslöt jag mig för att lära mig teckenspråk. Jag var frustrerad över att jämt vara utanför gemenskapen.
Sedan började jag på ett institut för döva i Rochester i New York för att skaffa mig en akademisk examen inom keramisk konst. Även om min syn gradvis försämrades — ett faktum som jag av någon anledning vägrade att erkänna — kändes det ändå som om livet höll på att rättas till. Men verkligheten hann upp mig, när studievägledaren berättade för mig att jag snart skulle bli blind.
Institutet hade inte resurser för att tillgodose mina behov, varför jag blev tvungen att fara därifrån. Vad skulle jag ta mig till nu? Även om jag var nedstämd över vetskapen att jag snart skulle bli blind, föresatte jag mig att hitta ett sätt att bli oberoende av andra och att inte bli, som det stod i den där artikeln studievägledaren gav mig, en av ”de ensammaste människorna på hela jorden”. Jag återvände hem till Iowa för att lära mig läsa braille och använda blindkäpp.
Till Washington D.C.
Vid Gallaudet University i Washington D.C., världens enda college med humanistisk utbildning för döva, erbjöds specialiserade tjänster för dövblinda studenter. Jag började där och tog sedan examen 1979. Än en gång kände jag mig tillfreds över att ha lyckats med det teoretiska.
Jag kände mig dock fortfarande socialt isolerad från mina kamrater. Jag berövades min syn, men jag hade lärt mig teckenspråket i rätt tid för att kunna känna tillhörighet med en grupp — de döva. Det teckenspråk som jag använder är detsamma som andra döva människor använder. Men eftersom jag, för att förstå någon som vill meddela sig med mig, måste röra vid dennes händer, undvek en del döva personer mig därför att de tyckte att det blev pinsamt. Jag började tvivla på att jag någonsin skulle bli accepterad av någon grupp.
Sökandet efter den sanna religionen
Religionen hade inte gett mig någon tröst under min uppväxt. Även om jag gick en religionskurs på college, fick jag inte svar på mina många frågor. Efter collegetiden fortsatte jag att söka efter svaren. Under den här tiden lyckades jag inget vidare i mina relationer med andra. Jag började därför be till Gud om hans vägledning.
År 1981 återvände jag till Gallaudet University för att få min examen i rehabiliteringsrådgivning. Jag fortsatte att be Gud om hjälp att hitta den sanna kyrkan. Flera personer hade erbjudit sig att ta med mig till deras kyrkor, men av olika anledningar blev det aldrig av. Så träffade jag Bill som var hörande och som också studerade vid ett universitet. Han upptäckte, av en ren slump, att jag delade hans intresse för Bibeln, och han talade om för mig att han fick reda på alla möjliga slags förunderliga saker av Jehovas vittnen.
Min första tanke var att Jehovas vittnen var en judisk sekt, något som jag upptäckte att många döva trodde. Bill försäkrade mig om att de inte var det, och han sade att man bäst fick reda på vilka de var genom att gå på ett av deras möten. Egentligen ville jag inte gå, men jag mindes mina böner. Jag gick motvilligt med på Bills förslag, med det förbehållet att vi satte oss på bakre raden, så att vi kunde komma i väg fort om de försökte utöva några påtryckningar på oss.
Den första kontakten
Jag var hemskt nervös på vägen till mötet. Vi hade blå jeans och flanellskjortor på oss. Vi kom lite sent. Mötet hade redan börjat, och det var jag glad över, för då slapp vi prata med någon före mötet. Bill tolkade noggrant allt som jag inte kunde se eller höra. Även om jag inte helt och fullt förstod vad som försiggick, imponerades jag av två saker. För det första av att talaren använde Bibeln så mycket, och för det andra av att barnen, som satt med sina föräldrar, aktivt tog del i mötena. Efter mötet blev vi inte utsatta för några påtryckningar, utan blev varmt välkomnade, trots våra kläder och trots att vi var vita.
Vi två var de enda vita i lokalen. Jag trodde inte att jag hade några fördomar mot svarta, men ändå kände jag mig till en början besvärad av att vara där. Sanningens budskap i Bibeln var emellertid alltför fängslande för att jag skulle låta mina känslor av obehag sätta käppar i hjulet. Vi började vara med vid mötena regelbundet. En ännu större utmaning för mig var att det inte fanns några döva i den församlingen. Så när vi fick reda på att det fanns en annan församling, där det fanns några döva, började vi gå dit i stället. Även där var vi de enda vita. Ändå kände vi oss som hemma.
När vi erbjöds ett bibelstudium, tackade vi ja. Äntligen fick jag svar på mina frågor. Jag förstod inte alltid svaren med detsamma, men jag visste att de kom från Bibeln. Med ytterligare studium och begrundan fick jag till slut grepp om Bibelns sanningar. För första gången i mitt liv började jag känna att jag var nära Jehova, den sanne Guden. Under den här tiden blev Bill och jag också riktigt nära vänner. Jag visste att han tyckte om mig, men jag blev allt lite överraskad när han frågade om jag ville gifta mig med honom. Lyckligtvis svarade jag ja. Kort efter det att vi gift oss döptes Bill, och jag följde hans exempel några månader senare, den 26 februari 1983.
Jag finner den trygghet som jag så länge sökt
Till en början var jag rädd att jag skulle hamna utanför, eftersom det bara fanns två till i församlingen som var döva, och de hade svårt att kommunicera med mig, som var både döv och blind. Jag förstod att vår församling var kärleksfull och varm. Men den första tiden kunde jag inte kommunicera direkt med dem, och det gjorde mig ledsen. Många gånger kände jag mig modfälld och ensam. Jag blev emellertid ofta föremål för en omtänksam handling från någon av mina andliga bröder och systrar, något som rörde mitt hjärta, och jag kände mig bättre till mods ett tag. Även Bill uppmuntrade mig att hålla ut i min tjänst och att be Jehova föra in fler döva personer i församlingen.
För att bli mer oberoende skaffade jag mig en ledarhund. Den hjälpte mig också att skingra mina känslor av isolering. När Bill arbetade, gick jag ibland till Rikets sal för att sammanträffa med dem som samlats där för att gå ut och predika. Under årens lopp har jag haft fyra ledarhundar, och var och en av dem har varit som en familjemedlem.
Ledarhunden var förvisso till stor hjälp, men jag längtade efter mer mänsklig kontakt. Med tiden välsignade Jehova våra ansträngningar att med hjälp av bibelstudier utveckla intresset bland döva. Det allt mer växande intresset ledde till att en teckenspråksförsamling bildades i Washington D.C. Äntligen kunde jag kommunicera med alla i församlingen!
Bill blev kvalificerad att tjäna som äldste och förordnades som presiderande tillsyningsman i teckenspråksförsamlingen. Det var verkligen ett nöje att få studera Bibeln med andra döva och dövblinda människor, av vilka några nu tjänar Jehova troget. Jag lär för övrigt ut teckenspråket till hörande systrar, så att de därigenom kan bli effektivare i sitt förkunnande bland döva.
En tid av prövningar
År 1992 drabbades jag av en svår depression, som hörde samman med de omskakande händelser jag upplevde i min ungdom. Under ett antal år var jag helt utslagen. Jag kände mig handikappad — inte för att jag var döv eller blind, utan för att jag erfor ett sådant känslomässigt kaos. Vid ett flertal tillfällen var jag tveksam till om jag skulle klara av att gå på mötena eller ut i predikotjänsten, och jag brukade be till Jehova att han skulle hjälpa mig att bevara min ostrafflighet. Som ett resultat därav missade jag sällan ett möte, och jag fortsatte att vara regelbunden i predikotjänsten under dessa dystra år. — Matteus 6:33.
År 1994 flyttade vi till Vancouver i British Columbia i Canada för att hjälpa till att bilda en teckenspråksförsamling. Det var inte helt enkelt att flytta. Jag fick lämna en stad där jag hade många kära vänner. Även om jag ännu inte hade kommit över depressionen och ångesten, var glädjen över att få se en ny församling i Vancouver bildas större än allt vad jag hade offrat. Jag fick nya kära vänner i den här församlingen, så att jag även här kände mig som hemma.
Välsignade av vår käre Fader
År 1999 reste min man och jag och två andra vittnen till Haiti för att i sex veckor hjälpa till i predikoverksamheten bland de döva. Vi arbetade tillsammans med Jehovas vittnens avdelningskontor där i landet och ledde en kurs i teckenspråk med olika församlingsmedlemmar. Vi predikade sedan tillsammans med dem på det relativt orörda distriktet där döva personer bodde. På några få veckor hade över 30 bibelstudier satts i gång med intresserade människor som var döva! Jag återvände hem med förnyad andlig kraft och började i heltidstjänsten som pionjär i september 1999. Tack vare hjälpen från Jehova, min älskade man och en stödjande församling har inte nya slängar av depressionen berövat mig glädjen.
Genom åren har jag erfarit hur oerhört ömsint Jehova är. (Jakob 5:11) Han tar hand om alla sina tjänare — men särskilt dem med speciella behov. Genom hans organisation har jag fått Nya Världens översättning av den Heliga skrift tillsammans med många andra bibelstudiehjälpmedel på braille. Jag uppskattar sammankomster på teckenspråk. Församlingen ger mig kärleksfullt stöd genom att teckna mötesprogrammet i mina händer, så att jag kan känna mig fullt delaktig i alla möten. Trots mitt dubbla handikapp känner jag trygghet, och det på grund av att jag tillhör Jehovas folk. Men jag får inte bara, utan kan även ge, och det skänker stor glädje. — Apostlagärningarna 20:35.
Jag ser fram emot att återfå både hörsel och syn i Jehovas nya värld. Under tiden är jag inte en av de ensammaste människorna på hela jorden, utan en av flera miljoner andliga bröder och systrar i en världsvid familj. Allt detta tack vare Jehova, som har lovat att han inte på några villkor skall släppa eller överge mig. Ja, alla utmaningar som jag har mött har lärt mig att ”Jehova är min hjälpare; jag skall inte vara rädd”. — Hebréerna 13:5, 6.
[Bild på sidan 23]
Man tecknar i min hand
[Bild på sidan 23]
Min man, Bill, och jag i dag