Den moderna läkarvetenskapen — hur högt kan den nå?

BARN lär sig snabbt: För att kunna plocka ett äpple som de inte når klättrar de upp på en kamrats axlar. Något liknande har skett på medicinens område. Medicinska forskare har nått allt högre med sina forskningsresultat genom att, så att säga, ställa sig på gångna tiders framstående läkares axlar.

Bland dessa föregångare inom medicinen finner vi välkända namn som Hippokrates och Pasteur, men även Vesalius och William Morton — namn som är okända för många. Vad har modern läkarvetenskap dem att tacka för?

Under antiken handlade konsten att bota inte så mycket om vetenskap, utan närmast om vidskepelse och religiösa ritualer. I boken The Epic of Medicine, utgiven av dr Felix Marti-Ibañez, heter det: ”För att bekämpa sjukdom ... tillgrep mesopotamierna en läkekonst med ett starkt inslag av religion, eftersom de trodde att sjukdomar var ett straff från gudarna.” Egyptisk läkekonst, som kom strax därefter, hade på samma sätt sina rötter i religionen. Från början betraktades därför en person som kunde bota sjukdomar med en känsla av religiös beundran.

I boken The Clay Pedestal skriver dr Thomas A. Preston: ”Många trosuppfattningar hos antikens folk lämnade avtryck efter sig på läkarvetenskapen och har bestått ända in i vår tid. En sådan uppfattning var att sjukdom var något som låg utanför patientens kontroll och att det var enbart genom läkarens magiska kraft som det fanns hopp om tillfrisknande.”

Grunden läggs

Med tiden blev man dock inom medicinen alltmer vetenskaplig i sitt förhållningssätt. Den främste läkaren under antiken var Hippokrates. Han föddes omkring år 460 f.v.t. på den grekiska ön Kos och anses av många vara läkekonstens fader i Väst. Hippokrates lade grunden för en mer rationell syn på läkekonsten. Han avvisade tanken att sjukdomar var ett straff från en gud och menade i stället att de hade en naturlig orsak. Så till exempel kallades epilepsi länge en helig sjukdom, därför att man trodde att den endast kunde botas av gudarna. Men Hippokrates skrev: ”Angående den sjukdom som kallas Helig: den tycks mig på intet sätt vara mer gudomlig eller mer helig än andra sjukdomar, utan har en naturlig orsak.” Hippokrates var också den förste kände läkare som iakttog symtom på olika sjukdomar och gjorde anteckningar om dem för framtida användning.

Likaså bedrev Galenos, en grekisk läkare som föddes år 129 v.t., nyskapande vetenskaplig forskning. Galenos gav ut en lärobok i anatomi som var baserad på dissektion av såväl människor som djur, och denna bok användes av läkare i flera hundra år! Andreas Vesalius, född i Bryssel 1514, skrev boken De humani corporis fabrica (”Om människokroppens byggnad”). Den fick kritik, eftersom den motsade många av Galenos slutsatser, men den lade grunden för den moderna anatomin. Enligt boken Die Grossen (De stora) blev Vesalius följaktligen ”en av de viktigaste medicinska forskarna bland alla folk och i alla tider”.

Galenos teorier om hjärtat och blodcirkulationen blev på samma sätt kullkastade med tiden.a Den engelske läkaren William Harvey ägnade flera år åt att dissekera djur och fåglar. Han iakttog hjärtklaffarnas funktion, mätte blodvolymen i de båda hjärtkamrarna och beräknade hur stor mängd blod som fanns i kroppen. Harvey publicerade sina upptäckter 1628 i en bok som hette Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus (”Anatomisk studie över hjärtats och blodets rörelse hos de levande varelserna”). Han blev kritiserad och fick röna motstånd. Han angreps och förolämpades. Men hans arbete blev en milstolpe inom medicinen — blodomloppet hade upptäckts!

Från rakkniv till skalpell

Stora framsteg gjordes även på kirurgins område. Under medeltiden var det ofta barberarna som gjorde kirurgiska operationer. Det är inte förvånande att några menar att kirurgins fader var en fransman vid namn Ambroise Paré, som levde på 1500-talet. Han var en banbrytare på kirurgins område och tjänade också som barberare åt fyra franska kungar. Paré uppfann dessutom flera kirurgiska instrument.

Ett av de stora problem som kirurgen fortfarande hade på 1800-talet var hans oförmåga att mildra smärtan vid operation. Men 1846 banade en tandläkare vid namn William Morton väg för det allmänt spridda bruket av bedövning inom kirurgin.b

Vid sina experiment med elektriska strömmar upptäckte den tyske fysikern Wilhelm Röntgen år 1895 strålar som gick genom kött men inte genom ben. Han visste inte var strålarna kom ifrån och kallade dem därför X-strålar, en benämning som man fortfarande använder i den engelsktalande delen av världen. (På svenska brukar man använda ordet röntgenstrålar.) Enligt boken Die Großen Deutschen (Stora tyskar) sade Röntgen till sin fru: ”Folk kommer att säga: ’Röntgen har blivit galen.’” En del gjorde det. Men hans upptäckt revolutionerade kirurgin. Kirurger kunde nu titta in i kroppen utan att skära i den.

Besegrar sjukdomar

Under årens lopp har sådana infektionssjukdomar som smittkoppor regelbundet lett till epidemier, skräck och död. Rhazes, en perser som levde på 800-talet och som av somliga anses ha varit den störste läkaren i den islamiska världen på den tiden, skrev den första medicinskt korrekta beskrivningen av smittkoppor. Men det var inte förrän flera hundra år senare som en brittisk läkare vid namn Edward Jenner upptäckte ett sätt att bota sjukdomen på. Jenner hade upptäckt att när en person hade fått kokoppor — en ofarlig sjukdom — blev han immun mot smittkoppor. Med sina iakttagelser som grund använde Jenner vätska från kokoppsblåsor för att utveckla ett vaccin mot smittkoppor. Det var år 1796. Precis som tidigare innovatörer utsattes Jenner för kritik och motstånd. Men hans upptäckt av vaccinationsprocessen gav läkarvetenskapen ett nytt kraftfullt redskap, och så småningom kunde smittkoppor utrotas helt.

Fransmannen Louis Pasteur använde vaccinering för att bekämpa rabies och mjältbrand. Han kom också fram till att bakterier spelar en viktig roll i att framkalla sjukdomar. År 1882 identifierade Robert Koch den bakterie som orsakar tuberkulos, den sjukdom som av en historiker har beskrivits som ”1800-talets största dråpare”. Ungefär ett år senare upptäckte Koch den bakterie som orsakar kolera. I tidskriften Life heter det: ”Pasteurs och Kochs arbeten gav upphov åt vetenskapsgrenen mikrobiologi och ledde till att framsteg gjordes inom immunologi, hälsovård och hygien, och detta har gjort mer för att öka människors livslängd än något annat vetenskapligt framsteg under de senaste 1.000 åren.”

Läkarvetenskapen på 1900-talet

I början av 1900-talet hade läkarvetenskapen så att säga klättrat upp på dessa och andra begåvade mäns axlar. Sedan dess har det gjorts medicinska framsteg i en hissnande fart — insulin mot diabetes, kemoterapi mot cancer, hormonbehandling mot körtelsjukdomar, antibiotika mot tbc, klorokin mot vissa slag av malaria, dialys mot njursvikt samt öppen hjärtkirurgi och organtransplantationer, för att nämna bara några exempel.

Men nu när vi befinner oss i början av det 21:a århundradet, hur nära är läkarvetenskapen målet att garantera ”en acceptabel hälsostandard för alla människor i världen”?

Ett ouppnåeligt mål?

Ett barn kanske lär sig att klättra upp på sin kamrats axlar för att plocka äpplen men inser samtidigt att det inte går att nå alla äpplen. Några av de läckraste äpplena finns högst upp i trädet, fortfarande utom räckhåll. På samma sätt har läkarvetenskapen gjort den ena landvinningen efter den andra och så att säga klättrat högre och högre upp. Men det mest eftertraktade målet — god hälsa för alla — är fortfarande utom räckhåll högst upp i trädet.

Samtidigt som EU-kommissionen år 1998 rapporterade att ”européerna aldrig tidigare åtnjutit ett så långt och friskt liv”, hette det vidare i rapporten: ”En av fem kommer att dö i förtid före 65 års ålder. Cancer kommer att stå för 40 procent av dessa dödsfall, hjärt- och kärlsjukdomar för ytterligare 30 procent. ... Bättre skydd måste ges mot de nya hälsohoten.”

Den tyska hälsotidskriften Gesundheit skrev i november 1998 att infektionssjukdomar som kolera och tbc utgör ett allt större hot. Varför det? Antibiotika ”håller på att förlora sin verkan. Allt fler bakterier är resistenta mot åtminstone ett av de vanligare läkemedlen; ja, många är resistenta mot flera.” Inte bara gamla sjukdomar är på väg tillbaka, utan det har även uppkommit nya sjukdomar, till exempel aids. Den tyska farmaceutiska publikationen Statistics ’97 påminner oss: ”För två tredjedelar av alla kända sjukdomar — omkring 20.000 — finns det hittills inget sätt att behandla orsaken.”

Är genterapi lösningen?

Visst fortsätter det att utvecklas nyskapande behandlingsmetoder. Många menar till exempel att gentekniken har nyckeln till bättre hälsa. Efter den forskning som bedrivits i USA på 1990-talet av sådana läkare som dr W. French Anderson beskrevs genterapin som ”det hetaste nya området inom medicinsk forskning”. I boken Heilen mit Genen heter det att med genterapin ”skulle läkarvetenskapen kunna vara på gränsen till en banbrytande utveckling. Detta gäller i synnerhet behandling av sjukdomar som fram till nu har varit obotliga.”

Forskarna räknar med att med tiden kunna bota medfödda genetiska sjukdomar genom att injicera korrigerande gener i patienterna. Man kanske till och med kan få skadliga celler, som cancerceller, att tillintetgöra sig själva. Genetisk screening för att identifiera en persons anlag för vissa sjukdomar är redan möjlig. Somliga menar att farmakogenetiken — dvs. att man anpassar medicinerna så att de passar patientens genetiska sammansättning — kommer att bli nästa utvecklingssteg. En framträdande forskare menar att läkarna en dag kommer att kunna ”diagnostisera sina patienters sjukdomar och ge dem lämpliga avsnitt av molekyltrådar för att bota dem”.

Men inte alla är övertygade om att genterapi är framtidens ”mirakelmedicin”. Nej, en del undersökningar visar att somliga inte ens vill få sin genuppsättning analyserad. Många fruktar dessutom att genterapi kan ha en skadlig inverkan på det som är naturligt i kroppen.

Tiden får utvisa om den genetiska ingenjörskonsten eller andra tekniskt mycket avancerade försök inom läkarvetenskapen kommer att leva upp till sina extravaganta löften. Det finns dock skäl att inte vara alltför optimistisk. I boken The Clay Pedestal beskrivs ett alltför bekant kretslopp: ”En ny behandlingsmetod presenteras, och den lovordas vid läkarkonferenser och i facktidskrifter. Upphovsmännen blir berömda inom sitt yrkesområde, och i medierna hyllas de landvinningar som gjorts. Efter en tid av lyckorus och väldokumenterade bevis som stöder mirakelbehandlingen inträder gradvis en desillusionering, som kan vara mellan några månader och ett antal årtionden. Då upptäcks ett nytt läkemedel, och nästan över en natt ersätts det gamla, som då snabbt betraktas som värdelöst.” Ja, många av de behandlingsmetoder och läkemedel som de flesta läkare har dömt ut som odugliga var standard för inte så länge sedan.

Även om läkare i dag inte längre tillerkänns den religiösa status som personer som kunde bota fick i forna tider, finns det en tendens bland somliga att tillskriva läkare nästan gudomliga förmågor, och de föreställer sig botandet av alla mänsklighetens sjukdomar som vetenskapligt sett oundvikligt. Men verkligheten är än så länge smärtsamt långt borta från detta mål. I sin bok How and Why We Age konstaterar dr Leonard Hayflick: ”År 1900 dog 75 procent av USA:s invånare innan de nådde 65 års ålder. I dag är den här statistiken nästan den omvända: omkring 70 procent dör efter 65 års ålder.” Vad ligger bakom denna anmärkningsvärda ökning av livslängden? Hayflick förklarar att det ”i huvudsak berodde på minskningar i dödligheten bland nyfödda”. Låt oss tänka oss att läkarvetenskapen skulle kunna eliminera de främsta dödsorsakerna bland äldre — hjärtsjukdom, cancer och stroke. Skulle det innebära att odödlighet blir en möjlighet? Knappast. Doktor Hayflick konstaterar att till och med då ”skulle de flesta människor bli omkring hundra år”. Han tillägger: ”Dessa hundraåringar skulle fortfarande inte vara odödliga. Men vad skulle de då dö av? De skulle helt enkelt bli svagare och svagare tills döden inträdde.”

Trots alla ivriga ansträngningar inom läkarvetenskapen är således avlägsnandet av döden fortfarande utom räckhåll. Varför är det så? Och är målet god hälsa för alla en omöjlig dröm?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

”Många trosuppfattningar hos antikens folk lämnade avtryck efter sig på läkarvetenskapen och har bestått ända in i vår tid.” — The Clay Pedestal

[Bilder på sidorna 4, 5]

Hippokrates, Galenos och Vesalius lade grunden för den moderna läkarvetenskapen

[Bildkällor]

Från den grekiska ön Kos

Genom tillmötesgående från National Library of Medicine

Träsnitt av Jan Steven von Kalkar: A. Vesalius, hämtat från Meyer’s Encyclopedic Lexicon

[Bilder på sidan 6]

Ambroise Paré var en banbrytare på kirurgins område och tjänade också som barberare åt fyra franska kungar

Den persiske läkaren Rhazes (till vänster) och den brittiske läkaren Edward Jenner (till höger)

[Bildkälla]

Paré och Rhazes: Genom tillmötesgående från National Library of Medicine

Ur boken Great Men and Famous Women

[Bild på sidan 7]

Fransmannen Louis Pasteur visade att bakterier orsakar sjukdomar

[Bildkälla]

© Institut Pasteur

[Bilder på sidan 8]

Till och med om de främsta dödsorsakerna kunde avlägsnas skulle åldrande leda till döden