Hur kan andra vara till hjälp?

”OM DET är något jag kan göra, så säg bara till.” Så säger många av oss till en vän eller släkting som nyligen förlorat en anförvant i döden. Jo då, visst menar vi det. Vi skulle göra vad som helst för att hjälpa. Men ringer den som blivit ensam någonsin upp oss och säger: ”Jag kom att tänka på något som du kan göra för att hjälpa mig”? Vanligtvis inte. Det är uppenbart att vi kan behöva ta vissa initiativ, om vi verkligen skall kunna hjälpa och trösta någon som sörjer.

Ett ordspråk i Bibeln lyder: ”Som äpplen av guld i silverarbeten är ett ord som talas i dess rätta tid.” (Ordspråken 15:23; 25:11) Det krävs vishet för att veta vad man bör säga och vad man inte bör säga, vad man bör göra och vad man inte bör göra. Här följer några förslag från Bibeln, som somliga sörjande personer har funnit vara till hjälp.

Vad man bör göra ...

Lyssna: Var ”snar till att höra”, läser vi i Jakob 1:19. Något av det bästa du kan göra för att dela den efterlevandes smärta är att lyssna. Vissa sörjande personer kan behöva tala om sin älskade som har dött, om olyckan eller sjukdomen som vållade döden eller om sina känslor efter dödsfallet. Fråga därför: ”Vill du prata om det?” Låt personen själv bestämma. En ung man berättar hur det var, när hans far hade dött: ”Det var till stor hjälp för mig, när andra frågade vad som hade hänt och sedan verkligen lyssnade.” Lyssna med tålamod och medkänsla utan att nödvändigtvis känna att du måste komma med svar eller lösningar. Låt dem få berätta det de själva vill berätta.

Ge tröst och uppmuntran: Försäkra dem om att de gjort allt som stått i deras makt (eller vadhelst annat som du vet är sant och positivt). Försäkra dem om att det inte alls är ovanligt att känna sorg, vrede, skuld eller något annat som de kan känna. Berätta för dem om andra i bekantskapskretsen som lyckats komma över en liknande förlust. Sådana ”ljuvliga ord är ... en läkedom för benen i kroppen”, heter det i Ordspråken 16:24. — 1 Thessalonikerna 5:11, 14.

Var tillgänglig: Gör dig tillgänglig, inte bara under de första dagarna när många vänner och släktingar är närvarande, utan också i flera månader efteråt, när andra har återgått till sina normala rutiner. Därigenom visar du dig vara ”en sann kamrat”, det slags kamrat som bistår en vän i en tid ”av trångmål”. (Ordspråken 17:17) ”Våra vänner såg till att vi var upptagna på kvällarna, så att vi inte behövde tillbringa för mycket tid ensamma hemma”, förklarar Teresea, vars barn dött i en bilolycka. ”Detta hjälpte oss att klara av den tomhet vi kände.” Under många år efter dödsfallet kan årsdagar, till exempel bröllopsdagen eller dödsdagen, vara en stressande tid för de överlevande. Varför inte markera sådana datum i din almanacka, så att du den dagen på året kan göra dig tillgänglig för att ge förstående stöd, om så skulle behövas?

Ta lämpliga initiativ: Finns det ärenden som behöver uträttas? Behövs det en barnvakt? Behöver besökande vänner och släktingar någonstans att bo? Personer som nyligen fått sorg är ofta så chockade att de inte ens vet vad de själva behöver göra och ännu mindre kan tala om för andra hur de kan vara till hjälp. Om du därför urskiljer ett verkligt behov, vänta då inte på att bli ombedd, utan ta initiativet. (1 Korinthierna 10:24; jämför 1 Johannes 3:17, 18.) En kvinna vars man hade dött erinrar sig: ”Många sade: ’Om det är något jag kan göra, så säg bara till.’ Men en vän frågade inte, utan hon gick raka vägen in i sovrummet, tog bort sängkläderna och tvättade lakanen som fläckats ner, när min man dog. En annan tog en hink med vatten och rengöringsmedel och skrubbade mattan där min man hade kräkts. Några veckor senare kom en av de äldste i församlingen hem till mig i arbetskläder och med verktyg och sade: ’Jag vet att det måste finnas något som behöver repareras. Vad är det som behöver göras?’ Jag tycker verkligen om den mannen för att han kom och reparerade dörren som hängde på bara ett gångjärn och lagade en lampa!” — Jämför Jakob 1:27.

Var gästfri: Bibeln påminner oss: ”Glöm inte gästfriheten.” (Hebréerna 13:2) Vi bör i synnerhet komma ihåg att vara gästfria mot dem som sörjer. Säg inte: ”Du är välkommen hem till oss när du vill”, utan bestäm en viss dag och tidpunkt. Ge inte upp alltför lätt, om den sörjande först säger nej. Det kan behövas lite vänlig övertalning. De kanske avböjde din inbjudan, därför att de är rädda att förlora kontrollen över sina känslor inför andra. Eller de kanske känner dåligt samvete, om de vid en sådan tidpunkt skulle njuta av en måltid och trevligt sällskap. Kom ihåg den gästfria kvinnan Lydia, som nämns i Bibeln. Efter att ha blivit inbjuden till hennes hem säger Lukas: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” — Apostlagärningarna 16:15.

Var tålmodig och förstående: Bli inte alltför förvånad över vad de som drabbats av sorg kan säga i början. Tänk på att de kan känna sig förbittrade och skuldmedvetna. Om känslomässiga utbrott riktas mot dig, kommer det att krävas förståelse och tålamod från din sida för att inte ge ett irriterat svar. ”Klä er ... i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet”, rekommenderar Bibeln. — Kolosserna 3:12, 13.

Skriv ett brev: Något som ofta förbises är värdet av ett deltagande brev eller kort. Vad är fördelen med ett sådant? Så här svarar Cindy, vars mor dog i cancer: ”En av mina vänner skrev ett rart brev till mig. Det var till stor hjälp, eftersom jag kunde läsa det om och om igen.” Ett sådant uppmuntrande brev eller kort kan vara avfattat ”i få ord”, men det måste komma från hjärtat. (Hebréerna 13:22) Du kan skriva att du tänker på dem och att du har ett särskilt minne i samband med den avlidne eller berätta hur ditt liv har berörts av den personen.

Be tillsammans med dem: Underskatta inte värdet av dina böner med och för sådana som sörjer. Bibeln förklarar: ”En rättfärdig mans ödmjuka bön har mycken kraft.” (Jakob 5:16) När de hör dig be för dem, kan det till exempel hjälpa dem att undertrycka sådana negativa känslor som skuldkänslor. — Jämför Jakob 5:13—15.

Vad man inte bör göra ...

Håll dig inte undan, därför att du inte vet vad du skall säga eller göra: Vi kanske intalar oss själva: ”Jag är övertygad om att de behöver vara ensamma just nu.” Men sanningen är kanske i stället den att vi håller oss undan, därför att vi är rädda för att säga eller göra fel saker. Men att vänner, släktingar eller medtroende undviker den som sörjer kanske bara får honom eller henne att känna sig ännu ensammare och ökar hans eller hennes smärta. Kom ihåg att de omtänksammaste orden och handlingarna ofta är de mest okonstlade. (Efesierna 4:32) Enbart din närvaro kan vara en källa till uppmuntran. (Jämför Apostlagärningarna 28:15.) Teresea erinrar sig den dag hennes dotter dog och säger: ”Inom en timme var sjukhusets entréhall fylld av våra vänner; alla de äldste och deras hustrur var där. En del av kvinnorna hade papiljotter i håret, och en del var där i sina arbetskläder. De hade helt enkelt lämnat allt de hade för händer och kommit. Många av dem sade att de inte visste vad de skulle säga, men det gjorde ingenting, för det som betydde något var att de var där.”

Försök inte pressa dem att sluta sörja: ”Så, så, nu är det bra, gråt inte mer”, kanske vi vill säga. Men det kan vara bättre att låta tårarna rinna. ”Jag tror att det är viktigt att låta de sörjande få visa sina känslor och verkligen få ge utlopp åt dem”, säger Katherine, när hon tänker tillbaka på sin mans död. Motstå tendensen att tala om för andra hur de bör känna det. Och ta inte för givet att du måste dölja dina egna känslor för att skydda deras. Bibeln rekommenderar i stället att vi skall gråta ”med dem som gråter”. — Romarna 12:15.

Var inte snar till att ge dem rådet att de skall göra sig av med den avlidnes kläder eller andra personliga tillhörigheter, förrän de själva är redo för det: Vi kanske tycker att det skulle vara bäst för dem att göra sig av med föremål som väcker minnen, därför att de på något sätt förlänger sorgen. Men talesättet: ”Ur syn ur sinn” kanske inte är tillämpligt här. Den sörjande personen kanske måste göra sig av med den avlidnes saker långsamt. Kom ihåg Bibelns beskrivning av patriarken Jakobs reaktion, när man fick honom att tro att hans unge son Josef hade dödats av ett vilt djur. När man hade visat Jakob Josefs blodiga långa klädnad, fortsatte han att ”sörja över sin son i många dagar. Och alla hans söner och alla hans döttrar stod gång på gång upp för att trösta honom, men han fortsatte att vägra att låta trösta sig.” — 1 Moseboken 37:31—35.

Säg inte: ”Du kan få ett nytt barn”: ”Jag avskydde när folk sade att jag kunde få ett nytt barn”, säger en mor, vars barn hade dött. De som säger så kanske menar väl, men en sörjande förälder kan tycka att ord som går ut på att ett barn som har dött kan ersättas med ett annat är som ”svärdsstötar”. (Ordspråken 12:18) Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Varför inte det? Jo, därför att varje barn är unikt.

Undvik inte nödvändigtvis att tala om den döde: ”Många människor ville inte ens nämna min son Jimmys namn eller tala om honom”, erinrar sig en mor. ”Jag måste erkänna att jag kände mig en smula sårad, när de gjorde så.” Du behöver därför inte nödvändigtvis byta samtalsämne, när den avlidnes namn nämns. Fråga personen själv om han känner behov av att tala om sin älskade. (Jämför Job 1:18, 19 och Job 10:1.) Somliga personer som drabbats av sorg tycker om att höra vänner tala om de speciella egenskaper som gjorde att de tyckte så mycket om den döde. — Jämför Apostlagärningarna 9:36—39.

Var inte alltför snar att säga: ”Det var bäst det som hände”: Att försöka finna något positivt att säga om ett dödsfall är inte alltid tröstande för de ”nedstämda själar” som sörjer. (1 Thessalonikerna 5:14) En ung kvinna erinrar sig hur det var när hennes mamma dött och säger: ”Andra kunde säga: ’Nu lider hon inte längre’ eller: ’Nu har hon i alla fall ro.’ Men jag ville inte höra sådant.” Sådana kommentarer kan antyda för de överlevande att de inte bör känna sig ledsna eller att förlusten inte är så stor. Men de kan känna sig mycket ledsna, därför att de djupt saknar sin älskade.

Det kan vara bättre att inte säga: ”Jag vet hur du känner det”: Vet du verkligen det? Kan du verkligen säga att du vet hur en förälder känner det när ett barn dör, om du inte själv har upplevt en sådan förlust? Och även om du har det, måste du inse att andra kanske inte känner det precis på samma sätt som du gjorde. (Jämför Klagovisorna 1:12.) Men om det verkar vara på sin plats, kanske det kan vara till en viss hjälp att du berättar hur du själv återfick jämvikten efter förlusten av en kär anförvant. En kvinna, vars dotter hade dödats, fann det uppmuntrande, när en mor till en annan flicka som hade dött berättade om sin egen återgång till ett normalt liv. Hon sade: ”Den döda flickans mor inledde inte sin berättelse med att säga ’jag vet hur du känner det’. Hon berättade bara hur saker och ting hade varit för henne och lät mig jämföra mig med dem.”

Det krävs medömkan, urskillning och mycket kärlek från din sida, om du skall kunna hjälpa en person som drabbats av sorg. Vänta inte på att den sörjande skall komma till dig. Säg inte bara: ”Om det är något jag kan göra ...” Försök själv finna detta ”något” och ta sedan det lämpliga initiativet.

Det återstår några frågor: Hur är det då med Bibelns hopp om en uppståndelse? Vad kan det betyda för dig och för en älskad person som har dött? Hur kan vi vara övertygade om att detta är ett pålitligt hopp?