AVUND

Känsla av missnöje och obehag på grund av andras ägodelar, välstånd, framgångar, ställning eller anseende. Avundsjuka personer vill ha det som andra har och kan anse att dessa inte förtjänar att ha det. Det hebreiska ordet qin’ạh kan alltefter sammanhanget beteckna nitälskan, iver, krav på odelad hängivenhet samt svartsjuka och avund (2Ku 19:31; Ps 79:5; 4Mo 25:11; 5:14; Job 5:2), medan det grekiska ordet fthọnos alltid har en negativ klang och betecknar avund (Rom 1:29).

Den syndiga människan har en benägenhet att känna avund. (Jak 4:5) Avund är ett uttryck för hat. Filistéerna avundades Isak hans välstånd, och i sin ondska täppte de därför till de brunnar som han var beroende av för att kunna vattna sina hjordar. Till slut krävde deras kung att Isak skulle lämna området. (1Mo 26:14–16, 27) Kora, Datan och Abiram avundades Mose och Aron deras värdighet och ärofulla ställning och gick därför i skarpa ordalag till angrepp mot dem. (4Mo 16:1–3; Ps 106:16–18) Folkets positiva reaktion på Jesu undervisning fyllde de främsta prästerna och många judiska äldste med avund, vilket till sist fick dem att lämna över Guds Son till Pilatus för att få honom avrättad. (Mt 27:1, 2, 18; Mk 15:10)

Avund finns också med i bilden när någon förespråkar en lära som inte är i linje med Jesu undervisning. Sådana personer är inte i första hand intresserade av att ära Gud utan av att sprida sin egen lära, och den avund som blir följden kan komma till uttryck i försök att ge andra en felaktig bild av de sanna kristna, baktala dem och undergräva deras ansträngningar och goda inflytande. (1Ti 6:3, 4) Aposteln Paulus konfronterades med sådana som hade felaktiga motiv och förkunnade Kristus på grund av avund. Deras avsikt var att misskreditera Paulus och undergräva hans auktoritet som apostel, som de var avundsjuka på. De försökte slå ner modet på honom när han satt i fängelse, och de strävade efter att upphöja sig själva på hans bekostnad för att nå sina själviska mål. (Flp 1:15–17)

Faran med avund. Sådana som når sina mål genom att ta till bedrägeri och våld kanske för en tid kan glädja sig åt välstånd, trygghet och god hälsa. Det kan till och med hända att de dör i frid, utan att lida svåra kval. När en Guds tjänare ser detta och tänker på sina egna levnadsförhållanden, som kanske är mindre gynnsamma, kan han komma att avundas de onda och förlora sin uppskattning av värdet av att göra Guds vilja, som fallet var med psalmisten Asaf. (Ps 73:2–14) I Bibeln ges det därför gång på gång goda skäl till att man inte skall avundas de onda eller efterlikna dem: De som handlar orätt är lika förgängliga som gräs som snabbt vissnar under den gassande solen. (Ps 37:1, 2) De som når sina mål genom att ta till våld är, oavsett hur välmående de kan vara, avskyvärda för Jehova, och hans förbannelse vilar över dem. (Ord 3:31–33) De har ingen framtid. (Ord 23:17, 18; 24:1, 19, 20)

Följande inspirerade ordspråk visar vilka sorgliga konsekvenser det kan få om man är avundsjuk: ”En man med avundsjukt [ordagr.: ”ont”] öga jagar efter värdefulla ting, men han vet inte att armod skall komma över honom.” (Ord 28:22) Den som är avundsjuk har således armod att vänta sig. När han kämpar för att nå upp till den nivå som de han avundas har uppnått, går det samtidigt utför med hans moral, och han ignorerar rätta principer. Även om han skulle lyckas med att bli rik, skulle det bara vara tillfälligt. Han kan inte ta med sig sin rikedom när han dör. Han har således ansträngt sig eller ”jagat” till ingen nytta. När Jesus nämnde en rad onda ting som kommer inifrån och befläckar en människa, nämnde han också ”ett avundsamt [ordagr.: ”ont”] öga”. (Mk 7:22, 23)

Avund är en av de ”köttets gärningar” som kan hindra en människa från att ärva Guds kungarike. (Gal 5:19–21) Alla som framhärdar i avundsjuka ”förtjänar döden”. (Rom 1:29, 32) Med hjälp av Guds ande kan man emellertid stå emot benägenheten till avund. (Gal 5:16–18, 25, 26; Tit 3:3–5; 1Pe 2:1)