JONATAN
[Jọnatan] Betyder ”Jehova har gett”.
En återgivning av två hebreiska namn, Jōnathạn och den längre formen Jehōnathạn. (Se JEHONATAN.)
1. En levit som tjänade som präst i förbindelse med falsk tillbedjan i Mikas hus i Efraim och längre fram hos daniterna. I skildringen i Domarboken, kapitlen 17 och 18, omnämns flera gånger en ung levit som i Domarboken 18:30 kallas ”Jonatan, son till Gersom, Moses son”. När det tidigare i berättelsen sägs att han var ”av Judas släkt”, är det möjligt att det bara betyder att han bodde i Betlehem i Judas område. (Dom 17:7)
En gång när Jonatan var ute på vandring kom han till slut till Mikas hus i Efraims bergstrakt. Mika hade ställt upp en skulpterad bild i sitt hus, och Jonatan var villig att tjäna som präst för hushållet trots att han inte tillhörde Arons släkt och trots att en bild användes i förbindelse med tillbedjan. Längre fram träffade han fem daniter som var ute och sökte en plats där en del av stammen kunde slå sig ner. De bad honom fråga Gud om de skulle få framgång, och han gav dem ett positivt svar i Jehovas namn.
När huvudstyrkan på 600 daniter med deras familjer och boskap kom förbi Mikas hus på väg norrut, tog de hans skulpterade bild och andra föremål som användes i förbindelse med tillbedjan. De övertalade också den själviske Jonatan att göra gemensam sak med dem och bli präst åt dem i stället för att bara vara präst åt en enda familj. (Dom 17:7–18:21) Jonatan ”och hans söner blev präster åt daniternas stam intill den dag landet fördes i landsflykt”. (Dom 18:30) En del bibelkommentatorer menar att det här talas om en erövring av området, till exempel den som gjordes av Tiglat-Pileser III, eller om deportationen av alla de tio stammarna i norr 740 f.v.t. (2Ku 15:29; 17:6) Men eftersom Domarboken uppenbarligen skrevs av Samuel måste det vara något som inträffade tidigare som åsyftas. Enligt Domarboken 18:31 hade daniterna den skulpterade bilden ”uppställd åt sig alla dagar som den sanne Gudens hus var kvar i Silo”. Detta tyder på att det handlar om en begränsad tidsperiod i vers 30 och talar för att Jonatans söner tjänade som präster tills arken erövrades av filistéerna. Det har hävdats att vers 30 borde lyda: ”Intill den dag arken fördes i landsflykt.” (1Sa 4:11, 22) Men även utan denna textändring finns det grund för att dra en sådan slutsats angående hur länge Jonatans söners prästadöme varade, för vers 30 kan tolkas så att landet i viss bemärkelse kom i landsflykt när arken erövrades.
2. Den äldste sonen till kung Saul av Benjamins stam, som han tydligtvis fick med Ahinoam, Ahimaas dotter. (1Sa 14:49, 50) Jonatan var Sauls älsklingsson, och han är särskilt känd för sin osjälviska vänskap med David, som Jehova hade utvalt till att vara kung efter Saul, och dessutom för att han stödde David.
Jonatan nämns första gången i början av Sauls regeringstid och blir då omnämnd som en tapper krigare som hade befäl över 1 000 man. (1Sa 13:2) Han måste ha varit minst 20 år då och således närmare 60 när han dog omkring 1078 f.v.t. (4Mo 1:3) David var 30 år när Jonatan dog. (1Sa 31:2; 2Sa 5:4) Jonatan måste således ha varit omkring 30 år äldre än David. Att Jonatan var en vuxen ung man när Saul blev kung kan vara en förklaring till hans temperament och inställning. Under sin uppväxt blev han utan tvivel påverkad av sin far, som var anspråkslös och lydig och visade respekt för Jehova och hans anordningar fram till dess han blev utsedd till kung. (1Sa 9:7, 21, 26; 10:21, 22)
Det första som berättas om Jonatan är att han med en styrka på 1 000 dåligt beväpnade män modigt och med framgång drog upp mot filistéernas garnison i Geba. Därefter samlades filistéerna och slog läger i Mikmas. En dag lämnade Jonatan och hans vapendragare i hemlighet Saul och hans män och närmade sig fiendens förpost. Enbart genom denna handling visade Jonatan sin tapperhet och sin förmåga att ingjuta mod och tillit hos andra, och han visade samtidigt att han erkände Jehovas ledning genom att låta det han gjorde vara beroende av ett tecken från Gud. De två modiga krigarna slog omkring 20 filistéer, något som ledde till ett stort slag och till en stor seger för Israel. (1Sa 13:3–14:23) Medan striden pågick uttalade Saul obetänksamt en förbannelse över var och en som åt något innan slaget var över. Jonatan hade emellertid inte hört detta och åt lite vildhonung. När han senare stod inför Saul vek han inte tillbaka för att dö därför att han hade ätit av honungen. Men han blev friköpt av folket, som insåg att Gud hade varit med honom den dagen. (1Sa 14:24–45)
Dessa bedrifter visar tydligt att Jonatan var en modig och skicklig krigare. Om honom och Saul sägs det med rätta att de var ”snabbare än örnar” och ”starkare än lejon”. (2Sa 1:23) Han var en skicklig bågskytt. (2Sa 1:22; 1Sa 20:20) Det var utan tvivel på grund av hans manliga egenskaper som Saul höll av honom. Det är tydligt att de stod varandra mycket nära. (1Sa 20:2) Men detta överskuggade inte Jonatans nitälskan för Gud och hans lojalitet mot sin vän David.
David hade hämtats till kungens hov för att spela för Saul, eftersom Jehovas ande hade vikit ifrån kungen och blivit ersatt av en ond ande, något som Jonatan kanske hade lagt märke till. Även om David var ung var han ”en tapper, väldig man och en krigsman”, och Saul ”fick honom mycket kär, och han blev hans vapendragare”. (1Sa 16:14–23)
Den särskilda vänskapen mellan Jonatan och David uppstod kort efter det att David hade dödat Goljat. Denna orädda handling till försvar för Jehovas folk måste ha gjort ett starkt intryck på Jonatan. När han hörde David berätta om den sägs det: ”Jonatans själ [blev] bunden vid Davids själ, och Jonatan började älska honom som sin egen själ.” (1Sa 18:1) Dessa två, som var modiga krigare och hängivna tjänare åt Gud, slöt sedan ett vänskapsförbund. Jonatan kunde se att David hade Guds ande. (1Sa 18:3) Han betraktade honom inte avundsjukt som en rival, som Saul gjorde, utan respekterade Guds handlingssätt och utgjorde därigenom ett fint exempel för sin yngre vän. I stället för att tillmötesgå Sauls önskan att döda David varnade han David och försökte lägga sig ut för honom. När David blev tvungen att fly gick Jonatan ut för att möta honom och slöt ett förbund med honom om att David skulle skydda honom och hans hus. (1Sa 19:1–20:17)
Jonatan talade på nytt med Saul om David, och denna gång höll det på att kosta honom livet, för i ett raseriutbrott slungade Saul ett spjut mot sin egen son. Under förevändning att vilja öva bågskytte gick Jonatan ut på fälten och mötte David på en avtalad plats. (1Sa 20:24–40) De två vännerna bekräftade ännu en gång sin djupa vänskap och ”kysste varandra och grät över varandra”, något som det berättas om att också andra män gjorde och som det är vanligt att man gör i vissa länder än i dag. (1Sa 20:41; 1Mo 29:13; 45:15; Apg 20:37) Längre fram fick Jonatan tillfälle att träffa David i Hores, och han ”styrkte honom i hans förhållande till Gud”. De förnyade förbundet mellan sig. Detta var sista gången de träffades. (1Sa 23:16–18)
Det finns inget i Bibeln som tyder på att Jonatan deltog i sin fars jakt på David. Men i kampen mot Guds fiender, filistéerna, kämpade Jonatan till döds; han dog samma dag som två av hans bröder och hans far. Filistéerna hängde upp liken på muren i Bet-San. Några tappra män i Jabesh-Gilead tog emellertid ner dem och begravde dem i Jabesh. Senare förde David Sauls och Jonatans ben till Zela. (1Sa 31:1–13; 2Sa 21:12–14; 1Kr 10:1–12) David sörjde djupt sin nära vän Jonatans död och sjöng en klagosång över Saul och Jonatan, en sång som fick titeln ”Bågen”. (2Sa 1:17–27) Efter det att David blivit kung tog han särskilt hand om Jonatans ofärdige son Mefiboset, som var fem år när hans far dog. Mefiboset fick med tiden en fast plats vid kungens bord. (2Sa 4:4; 9:10–13) Jonatans släktlinje fortsatte i flera generationer. (1Kr 8:33–40)
3. Son till översteprästen Ebjatar. Jonatan tjänade som kurir när David flydde från Jerusalem under Absaloms uppror, men han tog tydligen senare parti för upprorsmakaren Adonia. Jonatans far, Ebjatar, var tillsammans med David, den framtida kungen, när David var på flykt undan Saul och blev senare insatt som överstepräst. När Absalom bemäktigade sig tronen sände David Ebjatar och Sadok tillbaka till huvudstaden, så att de kunde hålla honom underrättad om det som hände. I detta sammanhang nämns Ebjatars son Jonatan för första gången i den bibliska skildringen. Han och Ahimaas, Sadoks son, skulle förmedla viktiga budskap till David från sina fäder och från Husaj. (2Sa 15:27–29, 36) Eftersom de två kurirerna inte kunde gå in i staden utan att bli igenkända, väntade de vid källan eller brunnen En-Rogel i närheten av staden. När det verkade som om Absalom skulle följa Husajs råd sändes bud om detta till de två väntande budbärarna, Jonatan och Ahimaas. De skyndade i väg för att förmedla budskapet till kungen men blev upptäckta och förföljda och var nära att bli gripna. Med en kvinnas hjälp gömde de sig tills faran var över och drog sedan vidare till David och rådde honom att dra över Jordan. (2Sa 17:15–22)
Mot slutet av Davids liv anstiftade hans son Adonia en sammansvärjning för att bli kung i stället för Salomo, och Ebjatar, Jonatans far, anslöt sig till honom. Kanhända påverkad av sin far ställde sig Jonatan tydligtvis på Adonias sida. Det var Jonatan som förmedlade till troninkräktaren den oroväckande nyheten att David hade förhindrat komplotten genom att göra Salomo till kung. Bibeln säger inget mer om Jonatan. Det är möjligt att han blev förvisad tillsammans med sin far; i varje fall förblev inte översteprästämbetet i hans släkt. (1Ku 1:41–43; 2:26, 27)
4. Brorson till kung David. Vid Gat dödade han en jätte som smädade Israel. (2Sa 21:20, 21; 1Kr 20:6, 7) Denne Jonatan omtalas som son till kung Davids bror Simea (Simei). Eftersom det i 2 Samuelsboken 13:3 nämns en Jehonadab som kallas son till Davids bror Simeah, menar några bibelkommentatorer att det rör sig om en och samma person. (Se JEHONADAB, JONADAB nr 1.)
5. En av Davids väldiga krigare i militärstyrkorna. Han var son till harariten Sage. (2Sa 23:8, 32; 1Kr 11:26, 34)
6. Son till Ussia; han hade tillsyn över kung Davids skatter eller förråd ”på fälten, i städerna och i byarna och i tornen”, men inte över kungens skatter i Jerusalem. (1Kr 27:25) Jonatan nämns efter Asmavet, den kunglige skattmästaren, och före dem som hade ansvar för särskilda områden, till exempel vingårdarna och olivlundarna. (1Kr 27:25–28)
7. En rådgivare och sekreterare åt kung David. Han beskrivs som ”en förståndig man”. (1Kr 27:32) I den masoretiska texten beskrivs hans släktskapsförhållande till David med ordet dōdh, vilket vanligtvis återges med ”farbror”. Men eftersom det på två ställen i Bibeln talas om en brorson till David vid namn Jonatan, är det troligt att ordet här används i den vidare betydelsen ”släkting” och att det i det här fallet således är fråga om en ”brorson”. (AS, not; NV; Ro) Han är i så fall identisk med nr 4.
8. En av anförarna för de styrkor som var på landsbygden när Nebukadnessar hade erövrat Jerusalem 607 f.v.t.; son till Karea och bror till Johanan. Efter det att Gedalja hade blivit satt över dem som hade lämnats kvar i landet kom Jonatan och de andra ledarna för militärstyrkorna som var på landsbygden och fick en garanti för sin säkerhet. (Jer 40:7–10) Jonatan hörde tydligtvis också till dem som varnade Gedalja för att han var i fara att bli mördad, en varning som han ignorerade. (Jer 40:13–16)
9. Den ene av Jadas två söner; en avkomling av Juda genom Hesron och Jerahmeel. Hans bror Jeter dog utan att ha fått några söner, men Jonatan fick två söner, Peleth och Sasa. (1Kr 2:3, 25, 26, 28, 32, 33)
10. En israelit av Adins släkt; hans son Ebed återvände till Jerusalem från Babylon tillsammans med Esra 468 f.v.t. (Esr 8:1, 6)
11. En son till Asael som kanske motsatte sig Esras förslag att de judar som hade återvänt från landsflykten skulle sända bort sina utländska hustrur. Det har emellertid sagts att motståndet inte gällde Esras förslag utan det sätt som man ville genomföra det på. (Esr 10:15, not)
12. Son till Jojada och sonson till översteprästen Eljasib. (Neh 12:10, 11) Somliga menar att det i vers 11 egentligen skulle stå ”Johanan” i stället för ”Jonatan”, eftersom Nehemja 12:22, 23 omnämner Johanan som ”Eljasibs son” och ”son” kan betyda ”sonson”. (Se JOHANAN nr 7.)
13. En präst som var överhuvud för Mallukis fädernehus på översteprästen Jojakims tid. (Neh 12:12, 14)
14. Son till Semaja av Asafs släkt och far till Sakarja, en präst som blåste i trumpet i det processionståg som marscherade på Jerusalems återuppbyggda mur. (Neh 12:31, 35, 36)