Ett förlorat får finner den rätte herden
I VAKTTORNET för den 15 juli 1952 berättades det helt kort om hur en gammal munk hade tagit emot sanningen. Eftersom vi nu fått en mera detaljerad skildring låter vi våra läsare få del av den. Den är skriven av ett av Jehovas vittnen.
”Här i vildmarken nära Döda havet, 25 kilometer från Jerusalem, Betlehem och Jeriko, uppe på ett högt berg ligger det mycket gamla grekiska klostret, ’heliga Sava’. Endast munkar och präster bor där, och ingen som träder in där kan lämna klostret i sin livstid. Klostrets grundare, Sava, ett serbiskt helgon, sammankallade en gång alla munkarna och prästerna och sade till dem: ’Akta er för äpplen och kvinnor, ty det var äpplet som bedrog Eva, och det var kvinnan Eva som bedrog Adam.’ Därför får inga kvinnor komma in i klostret. Varje år är det en stor fest till den helige Savas ära, då många människor från Jerusalem, Betlehem och Jeriko drar upp till klostret.
Tidigt en morgon lade jag märke till en massa människor som var på väg ut ur staden upp mot bergen. Jag hejdade några av mina bekanta och frågade dem vart hela denna folkmassa var på väg. De svarade: ’Vi skall upp till ”heliga Sava” för att bedja. Följ med oss till ”heliga Sava” så får du se vilka heliga profeter som bor där. De profeterar mycket om världens ände. De lever i grottor och går klädda i trasiga kåpor, helt olikt er Jehovas vittnen som klär er helt elegant. De lever av vilda växter och beder dag och natt.’ Då frågade jag dem: ’Kan jag tala med dem om Guds ord?’ Och de svarade: ’Visst kan du det.’ Då följde jag med dem, och under hela vandringen talade jag med färdkamraterna om Guds rike.
Murarna omkring klostret var mycket höga och såg ut att vara lika gamla som själva staden Jerusalems. De ringde med en klocka och begav sig in i kyrkan för att bedja. Jag lade märke till en gammal präst, som höll på att bedja på ryska. Han sade: ’Heliga Guds Moder, fräls mig, en syndare!’ Sedan gick han fram till ett träkors och sade: ’Heliga trä, fräls mig, en syndare!’ Jag följde efter honom, och då han hade slutat bedja, sade jag till honom: ’Kan jag få tala litet med dig?’ Han blev glatt överraskad över att träffa någon som kunde tala ryska och bjöd mig att komma med in i hans grotta, där han hade levat och bett i tjugosex år. Hans grotta var mycket gammal, hans bädd bestod av en träbrits och runt väggarna hängde många heliga grekiska bilder. Jag fick veta att han var åttioett år gammal.
Jag började vittna för honom: ’Jag hörde att du bad till Guds moder. Men hör du, min vän. Vad tror du egentligen? Hur kunde Maria vara Guds moder, eftersom det var Gud som skapade henne?’ ’Nej, det går ju inte’, svarade han. Därpå visade jag honom från bibeln att Maria inte var moder till Gud, utan till Jesus Kristus, som var Guds första himmelska skaparverk. Jag visade honom de skriftställen som förbjuder att man gör bilder och beläten och tillbeder dessa och som befaller att man skall tillbedja och tjäna Gud. Så uppmanade jag honom : ’Studera Guds ord; lär känna sanningen, så kommer sanningen att försätta dig i frihet!’
Han började då gråta som ett barn och sade: ’Vad skall jag göra?’ Jag talade om för honom att han inte kunde finna frälsning i grottan; att Jesus gick omkring från hus till hus och undervisade människorna i deras hem om Guds ord. Jag sade till honom att han borde be att få en bibel och studera den. Därpå lämnade jag honom och återvände till fots till Betlehem.
Omkring ett år senare var jag på återväg från min förkunnareverksamhet i Jeriko, och då jag steg av bussen i Betlehem, var det någon som grep tag i min skuldra och sade: ’George! Jag har letat efter dig i två dagar i Jerusalem. Kommer du ihåg, när du kom till ”Sava” ute i vildmarken? Jag är den där mannen, eremiten !’ Jag kände genast igen honom och frågade : ’Vad kan jag göra för dig?’ Han svarade: ’Jag skulle så gärna vilja lyssna till dig och lära mig mer om den här nya läran. Jag har inte kunnat glömma dig, sedan, du besökte mig i vildmarken. Du har stor kunskap i Skrifterna, och Gud är med dig.’ Fastän jag var mycket trött och hungrig, satte vi oss ned på vägkanten i Betlehem och jag talade till honom i två och en halv timme, under det han grät hela tiden. Sedan frågade han mig: ’Kan jag få komma till ditt tält i morgon och lära mig mera?’ Jag svarade: ’Ja visst, kom du bara’, och gav honom min adress.
Det höll just på att dagas, klockan var sex nästa morgon, då han kom till tältet. Jag frågade honom, hur han hade lyckats fly från klostret. Då talade han om för mig att eftersom han hade bett om en bibel, vägrat att bedja till Maria och att kyssa bildstoder osv., hade man satt honom i klosterfängelset och givit honom en smula bröd och litet vatten, men inte tillräckligt för att han skulle bli mätt. Han beslöt därför att rymma från klostret en natt. Han hittade en repstump och med den tog han sig över muren. Men när han hade kommit halvvägs ned för muren, brast repet, och han föll i marken så att näsan krossades och han fick skador i huvudet. Han hade med sig en säck full av heliga böcker, som han på grund av sitt goda uppförande hade fått av klostret under årens lopp. Vi samtalade hela dagen och natten, ända till klockan fyra nästa morgon.
Jag skaffade honom en rysk bibel och han studerar den mycket flitigt, från morgon till kväll. Han visade mig också sina böcker och frågade: ’Vad säger du om de här, broder George? Är dessa böcker goda eller inte?’ I det att jag tittade igenom dem, sade jag.: ’Nej, min vän, de är världsliga?’ Då frågade han: ’Vad skall jag göra med dem?’ Jag föreslog att han skulle lämna tillbaka dem till klostret. Han bar dem då till de grekiska patriarkerna i klostret, och sade under det att han lade dem på skrivbordet: ’Tag tillbaka dessa era falska läror. Jag har hållit på att bedja under tjugosex år i vildmarken, och genom de där böckerna vinner man ingen frälsning. Men nu har jag funnit en bok som kan leda till frälsning, och som är av Jehova Gud, bibeln. Den läser jag med stor glädje.’ Då han stod i begrepp att gå, sade de: ’Tag dina böcker med dig och ge dig iväg vart du vill.’ Då tog han böckerna och gick till en kyrkogård. Här fann han en ny grav, i vilken han grävde ett hål med händerna och slängde böckerna i det. Därpå täckte han över dem och sade: ’Låt de döda läsa de här böckerna.’
Han hade tagit undan en psalmbok och en försilvrad bönbok; men då han fick veta att inte heller dessa var Guds ord, sade han: ’Bränn upp de här böckerna. De har förslösat min ungdom. Under tjugosex år var jag död, men nu har jag uppstått från de döda liksom Lasarus.’ Jag talade om för honom att det stora träkorset, som hängde från hans hals, var förbannat trä. Genast tog han det av sig och sade: ’Bränn det också. I tjugosex år har jag bett till detta förbannade trä.’ Och då han fick veta att också hans munkkåpa var hednisk, sade han: ’Så snart jag kan få tag på andra kläder, skall jag kasta bort den här kåpan, klippa håret, raka av mig skägget och i alla vännernas åsyn bränna upp allt det som jag äger och som är hedniskt. Min enda önskan är att lära mig vägen till liv på jorden.’
Han vistas nu hos några vänner i Beit-Jala, där vi håller på att göra i ordning en bostad åt honom, och han har också blivit döpt. Alla de ortodoxa prästerna i Beit-Jala, Betlehem och Jerusalem är upphetsade över denna händelse.”