En internationell sammankomst i Rom
Från N. H. Knorr, presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, har vi mottagit denna reseskildring och konventberättelse från en föredragsresa i södra Europa, Mellersta Östern och Indien.
VÄRLDEN är full av oro. Nationer ävlas och arbetar emot varandra. Det ser ut som om varje nation bara väntar på att en av de andra skall ge signalen som skulle utlösa ett tredje världskrig. Under tiden pågår stora förberedelser för en sådan konflikt inom de mäktiga nationerna, och de mindre nationerna följer exemplet så gott de kan; alla gör sig redo för den stora dagen. Medan allt detta pågår i den plågade världen, fortsätter Jehovas vittnen att förkunna de goda nyheterna om Guds rike som mänsklighetens enda hopp. De uppmanar folk att studera Guds ord och att ändra sitt tänkande genom att vända sig från de tankar som tillhör denna tingens ordning till Guds sätt att tänka. De bör leva för rättfärdighetens nya värld, som kommer att följa efter striden på Guds, den Allsmäktiges stora dag.
Det är en stor glädje att vara förenad med människor som inte är nedtyngda av de problem som hör till Satans värld med dess döende samhälle utan som lyfter upp sina huvuden och fröjdas, ty de ser att himmelriket har kommit nära. Jehovas vittnen står fasta på Kristi Jesu, den smorde konungens sida, och de lyssnar till hans ord som står att läsa i Lukas 21:34—36 (NW): ”Men giv akt, på eder själva, så att edra hjärtan aldrig bliva nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt är över eder som en snara. Ty den skall bryta in över alla dem som bo på hela jordens yta. Håll eder därför vakna och bed hela tiden, för att ni må lyckas undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och behålla eder ställning inför Människosonen.”
Jehovas vittnen över hela jorden står skuldra vid skuldra och utför Guds befallningar under Kristi Jesu överinseende, hans som är deras anförare. De inser sitt ansvar och uppskattar sitt privilegium att få tala om för denna världens människor, vad tidernas tecken innebär. Detta gör de dag ut och dag in, och de når ut till jordens ändar. Tid efter annan kommer dessa Guds tjänare tillsammans till konvent i olika delar av världen, och en sådan sammankomst hade anordnats i Rom den 7—9 december 1951. Jag hade glädje att besöka Rom då och vara tillsammans med Herrens folk i detta land. Broder Milton Henschel följde mig på resan.
Då vi lämnade den lilla skaran av Betelfamiljens medlemmar som vinkade av oss på flygplatsen i New York den 5 december, fick vi till vår glädje veta, att en annan amerikansk konventresenär skulle följa med samma plan. Det var en lycklig trio som påbörjade resan österut mot Rom. Vi fick stanna fem timmar i Gander på Newfoundland på grund av motorfel, men vi sov i planet eftersom vi vid landningen fick veta, att det skulle bli dröjsmål. Klockan var över 23 då vi fick veta detta. Då vi lyfte för att styra ut över Atlanten, sedan reparationerna utförts, vaknade vi allesammans, men det dröjde inte länge innan vi somnade igen. Dagen blev kort, eftersom det var december månad och vi färdades så långt norrut; det var alldeles mörkt innan vi nådde Paris kl. 19:15. Här fick vi tillfälle att tala med två bröder från Parisexpeditionen.
Efter en timme fortsatte vi mot Rom, dit vi anlände strax före midnatt. Stora strålkastare riktades mot planet, då vi steg ur, så vi kunde inte se någonting, men vi hörde välkomstrop och förstod att de från Vakttornets bibelskola, Gilead, utexaminerade missionärerna, som arbetar i Italien och angränsande länder, var där för att möta oss. De hade hyrt en buss för att komma till flygplatsen, men där hade de fått vänta flera timmar på grund av att planet var försenat, men det var ändå en mycket glad ”mottagningskommitté”. Vi hade många hälsningar att framföra till dem från släktingar och vänner i Amerika. Vi fick följa med dem i bussen från flygplatsen in till Rom, och vi kunde under färden tala litet med dem, men vi såg fram emot tillfällena att få samtala med dessa trogna vittnen för Jehova under de dagar som låg framför oss. Det var sent, och konventet skulle börja nästa morgon, varför det ansågs bäst att inte nu ordna någon samvaro. De flesta av oss kom i säng omkring kl. 2 och måste stiga upp kl. 6 för att vara närvarande vid den första större sammankomsten av Jehovas vittnen i den stora staden Rom.
Det finns ett gammalt ordstäv som säger: Alla vägar bära till Rom, och allteftersom dagen led tycktes det besannas, ty det kom representanter för 14 nationer förutom Italien och Trieste: från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Danmark, Belgien, Österrike, Sverige, Eire, Norge, Nederländerna, Luxembourg, Guldkusten och Förenta staterna. De kom i hundratal. Från Storbritannien kom över 250; från Danmark över 100; från Schweiz och Tyskland närmare ett 70-tal. De andra länderna var också väl representerade. Man måste möta vi tågen, guider måste visa dem som inte talade italienska vart de skulle gå; men alla tycktes reda sig bra, fann sina inkvarteringsställen, besökte konventet, och det dröjde inte länge innan de visste vilken buss eller spårvagn de skulle ta för att komma till konventet på utställningsområdet Fiera Campionaria.
De infödda rikesförkunnarna och missionärerna hade arbetat i många dagar för att göra i ordning hallen och planen däromkring. Den byggnad som användes var en utställningshall, som hade formen av ett L. Kommunisterna hade för någon tid sedan varit där och skräpat ned förfärligt. Golven var smutsiga, och väggarna var fullklottrade med politiska upprop och slagord. Mannen som hyrde ut fältet och byggnaden till bröderna sade att han absolut inte hade råd att snygga upp platsen för tredagarskonventet. Han sade att Jehovas vittnen kunde sätta i gång och göra vad de ville för att få platsen att se hygglig ut. Då ägaren kom till platsen dagen innan konventet började, blev han storligen förvånad över att finna att väggarna till den byggnad vi skulle använda hade målats och hela området snyggats upp. Överallt härskade ordning och reda, och en mycket vacker plattform hade uppförts i ”L:ets” vinkel. Lysämneslampor hade installerats. Som bakgrund till plattformen hade gröna lagerkvistar flätats i ett gallerverk, och röda och skära nejlikor hade stuckits in här och var i det gröna. Nu såg det ut som en helt ny byggnad, där det inte fanns någonting att se av den smuts och förödelse som kommunisterna hade lämnat efter sig. Där såg man årstexten på italienska. I ena änden av byggnaden var upplysnings-, inkvarterings- och tjänstebyråerna; i den andra var bokstånd och matsal.
Konventet i Rom år 1951 skilde sig mycket från den lilla sammankomst som hölls där 1947, då jag förra gången besökte denna stad. Då kunde vi samlas i ett litet hotellrum och de närvarande kunde räknas på tio fingrar. Men nu, den 9 december, då klockan närmade sig nio och bröderna intog sina platser under det att man sjöng sånger för att ange att det var tid att börja, var 1.300 samlade. Deltagarantalet växte oupphörligt för att på söndagskvällen nå den högsta siffran, 1.731. De trotsade häftiga skyfall och satt med kappor och rockar på i den oeldade byggnaden, under det de sjöng och tillägnade sig kunskap från Guds ord.
Programmet för de tre dagarna upptog huvudsakligen föredrag, som började kl. 9 och pågick till omkring kl. 21, med avbrott mitt på dagen för middag och kl. 17 för kvällsmåltid. Det ansågs bäst att använda dessa tre dagar uteslutande till att bevista föredrag och hjälpa de nyintresserade italienska bröderna att vinna exakt kunskap om sanningen. Föredraget ”Skall religionen klara världskrisen?”, annonserades inte öppet. Alla prenumeranter på Vakttornet och andra intresserade personer i Rom hade emellertid underrättats om sammankomsten; och de hade alldeles särskilt uppma nats att närvara vid det offentliga föredraget. Av antalet närvarande kunde man förstå att de verkligen kom.
Jehovas vittnens arbete i Italien har i själva verket bara börjat. Under 1947 kunde Sällskapet sända två missionärer in i landet, och medeltalet förkunnare det året var 152. Nu finns det 38 gileaditer som arbetar i olika städer där, och under 1951 har det varit ett medeltal av 1.532 rikes förkunnare med en rekordsiffra om 1.739. För fem år sedan använde förkunnarna 22.000 timmar till att förkunna de goda nyheterna. Under 1951 använde de 231.000 timmar. Ja, de goda nyheterna om Riket blir förkunnade i Italien, men där finns fortfarande mycket att göra. Vi vet att det bästa resultatet vinnes genom att man går från dörr till dörr, gör återbesök och håller bibelstudier. På det sättet kan man hitta Herrens andra får och ge dem föda. Att annonsera offentliga föredrag eller utföra gatutjänst med tidskrifterna skulle orsaka för mycken oro under nuvarande förhållanden i detta land, där det förekommer en hel del konflikter mellan den katolska kyrkan och de kommunistiska organisationerna. Ehuru konstitutionen garanterar yttrandefrihet, existerar den inte helt och hållet i verkligheten. Det finns alltför många gamla lagar i Italien, som aldrig har upphävts och som prästerna kan kräva att polisen tillämpar för att hindra offentliga sammankomster. Men man kan hålla privata möten, och man får studera med människorna i deras hem. Och detta gör Jehovas vittnen i Italien med ypperligt resultat. Konventet var en privat sammankomst och annonserades inte offentligt, och därför behövdes inte något särskilt tillstånd från polisen. Vi hade emellertid meddelat polisen att konventet arrangerats. Allting försiggick i bästa ordning, och bröderna blev rikt välsignade genom det som blev delgivet dem.
En av talarna påpekade det stora behovet av bibeln i Italien, och vikten av att de som redan kommit in i sanningen håller jämna steg med den närvarande sanningen. De måste sätta värde på det som Herren bjuder genom sin organisation och måste studera flitigt. Han sade att vi måste använda den insikt vi har till att predika från hus till hus och inte göra detta bara då och då, oregelbundet, som somliga gör. Brodern illustrerade detta genom det sätt på vilket vi äter vanlig mat. Våra huvudsakliga måltider intar vi på bestämda tider; pasta asciutta (spaghetti) är huvudrätten. Men om vi så vill och har tillfälle till det, tar vi ibland ett mellanmål av castagne (rostade kastanjer), som vi kan skaffa på gatan. Men äter vi då alltid kastanjer? Nej! Alltså måste vi utföra mer arbete från dörr till dörr för att själva få den mat vi behöver och föda de andra fåren. Vi måste vara regelbundna i vårt predikande och i våra studier.
Vi bör alltid komma ihåg att det inte är ett stort antal vi strävar efter i vår organisation, men de som verkligen kommer till organisationen måste bli mogna kristna. Det kan vi åstadkomma genom tålamod. En broder relaterade en erfarenhet i förbindelse härmed. Ibland har vi för bråttom och vill ”jaga” människor in i sanningen. En broder frågade en välsinnad vid sitt första återbesök hos denne: ”Vill ni studera bibeln med mig?” Svaret blev: ”Ja.” Genast kom brodern med nästa fråga: ”Vill ni komma med mig till våra möten?” Och svaret blev åter: ”Ja.” Brodern hade inte något tålamod, så han frågade den nyintresserade innan denne alls hade studerat något tillsammans med brodern: ”Vill ni komma med mig ut i tjänsten?” Talaren påpekade att brodern skulle ha visat litet tålamod, innan han framställt den andra och den tredje frågan. Det betyder naturligtvis inte att vi skall vänta i åratal innan vi ställer den andra och den tredje frågan till dem vi studerar med, ty vi vet att alla sanna kristna måste komma därhän att de förkunnar de goda nyheterna som Jesus gjorde, men de bör ha någon kunskap om sanningen först. Efter en del bibelstudier har de fått något att tala med andra om. Allt detta sades för att hjälpa bröderna att mogna i sanningen och visa gott omdöme.
En annan berättade en erfarenhet för att visa att vi inte skall trötta ut välsinnade människor genom att stanna för länge hos dem. Giv dem vad de behöver genom de regelbundna studierna och låt dem få smälta det. Låt dem sedan bli hungriga och längta efter mera, tills du kommer tillbaka nästa gång. Det är betydelsefullt att de kommer ihåg det vi lär dem.
Ytterligare framhölls det att vi inte behöver kunna hela bibeln för att predika de goda nyheterna. En syster hade sagt att hon inte var kapabel att göra återbesök och leda bibelstudier, ty hon kunde ju möta en professor. Till många bröder ställdes frågan: ”Hur många professorer har du träffat på i ditt predikoarbete hitintills?” Svaren blev: ”Ingen.” När någon kommer till kunskap om sanningen och Riket, kan han alltid tala om för dem han råkar vad han vet om bibeln. De som tillhör den arbetande klassen kan alltid hjälpa sina gelikar och kan studera med dem. Och vad bibeln beträffar vet många av de människor som erhållit högre bildning mycket litet om vad bibeln innehåller, och Jehovas vittnen kan lära dem också.
Goda råd gavs beträffande barnen och deras rätta fostran. Att de bör få hjälp att ”mogna” framhölls kraftigt. Vikten av att taga dem med till gruppens möten påpekades. Rätta seder och anständigt leverne påvisades vara krav inom Guds organisation. Den norm som av de katolska ledarna i Italien godtages för medlemmarna av deras kyrka sammanfaller ej med Guds måttstock. Gud kan inte sänka sina krav för att tillgodose olika nationers människor. Renheten inom Guds organisation uppmärksammades av alla, och de uppskattade den. De råd och anvisningar som vi hämtar från Guds sextiosex brev till oss är vår största hjälp. Genom dessa brev kan vi finna vägen till evigt liv, och vi kan lära oss hur vi kan leva rätt nu och förkunna de goda nyheterna och bereda oss för den nya världens samhälle.
De italienska bröderna och alla de närvarande fick stor uppmuntran av de goda ting som frambars från Guds ord, och till gagn för dem av de närvarande som talade engelska eller tyska anordnades särskilda möten, där sammandrag av föredragen och upplevelserna delgavs dem på deras egna språk. Den danska gruppen höll också ett liknande möte.
De flesta av missionärerna, som är utexaminerade från Vakttornets bibelskola Gilead och nu arbetar i Italien, tog del i programmet. Så gott som alla dessa kunde inte någon italienska, innan de kom till Italien, och konventbesökarna var storligen förvånade över hur flytande de redan talade och hur hemmastadda de tycktes vara med det italienska språket. Missionärerna har haft god framgång på sina olika distrikt. För tre år sedan fanns det bara en välsinnad familj i staden Neapel. Några missionärer och italienska pionjärer har arbetat där en tid. God säd har planterats, och en grupporganisation har kommit till stånd. Nu finns det 30 regelbundna förkunnare i Neapel, och de har haft ett rekord om 40. Denna grupp rapporterade 29 bibelstudier i hemmen under november 1951. Gruppen i Rom hade ökat från 6 till 38. Liknande ökningar har skett i Trieste, Milano, Turin, Como, Bologna, Florens, Palermo och många andra städer runtom i Italien. Den verkliga tillväxten i Italien kommer att bli resultatet av de italienska brödernas egna ansträngningar, så ju fler av dessa som kommer fram och tillägnar sig en exakt kunskap om sanningen, och inser sitt privilegium att få utföra tjänst, desto bättre för vittnesverket i Italien. Missionärerna hjälper dem till insikt om hur de skall utföra arbetet och bli mogna förkunnare, men de måste själva bära den största bördan av arbetet bland Italiens millioner människor. Nu finns det — förutom missionärerna — 43 pionjärer i heltidstjänst i Italien. Det finns 97 grupper av Jehovas vittnen uppdelade i sex kretsar. Kretstjänarna sörjer för att det upprätthålles kontakt med de intresserade inom deras respektive kretsar. Många måste färdas långa vägar för att besöka vakttornsprenumeranter eller en person som nyligen fått litteratur från avdelningsexpeditionen. Kretstjänaren tillbringar vanligen en hel dag tillsammans med sådana människor. Han leder studier med dem, visar dem i detalj hur Herrens tjänst skall utföras, inbjuder nyintresserade att deltaga i tjänsten på fältet och lämnar ofta broschyrer och andra, publikationer hos dem, som de kan sprida. Expeditionen och kretstjänarna för noggranna anteckningar över var och en som blir besökt, och nya grupper växer nu hastigt Upp i Italien. De försöker att taga vara på allt intresse.
Mer planterande och vattnande behövs över hela Italien, synes det, och Gud Jehova kommer att ge växten. Tillväxten är redan avsevärd, vilket framgår av det stora antalet förkunnare som börjat deltaga i verket under de senast förflutna åren och av att 94 blev döpta vid Romkonventet; men detta är alldeles säkert bara en början. Under århundraden har Italien behärskats av falsk religion, och den stora massan av folket har fått nog av dess onda anslag, den pomp och ståt den utvecklar, den ära som bevisas människor och den själviskhet som särskilt kännetecknas av att kyrkan håller de rika om ryggen. Prästerna har blivit folket en börda, och detta land har, liksom resten av världen, gripits av vämjelse för falsk religion. Det är otvivelaktigt de religiös-politiska ledarnas tyranni som i Italien har tvingat millioner katoliker att vända sig till kommunismen. Detta förhållande är tydligt bevis för att katolicismen inte kan erbjuda en lösning av problemet, hur man skall kunna övervinna den ogudaktiga kommunismen, utan den har i stället varit orsaken till kommunismens utbredning över hela jorden. Det är i sanning vederkvickande att veta att Jehova Gud nu är i färd med att göra något för att hjälpa de förtryckta folken genom att bygga upp en ny rättfärdighetens värld. Under de år som återstår, innan Jehova visar sin vrede mot den nuvarande onda tingens ordning, som nu dominerar jorden, kommer helt visst många fler människor av en god vilja att taga ståndpunkt på Guds rikes sida.
Människorna måste bryta sig loss från sin benägenhet för att sola sig i glansen av det förgångna; i stället måste de se framåt, mot den nya värld som Jehova nu skapar. Rom är en stad av reliker och gamla förvittrade byggnader, sådana som Colosseum och Neros palats; där är triumfbågarna, Forum romanum, och katakomberna. Dessa är intressanta för turister och italienare att beskåda, och det är även Vatikanens antikviteter, men man bör inte sluta ögonen för de ting som hör framtiden till genom att alltid stirra på det förflutna, ej heller bör man förbise den onda verkligheten i den nuvarande tingens ordning genom att tala om och peka på de onda tingen och förföljelserna mot de kristna i flydda tider eller Italiens eller romarnas forna erövringar. Vi lever i samma gamla värld under Satans inflytande, som den Paulus talade om i 2 Korintierna 4:4. Rom tillika med hela världen styres av samme osynlige gud, djävulen, som härskade när Paulus besökte Rom för nitton hundra år sedan. Rom har intet att skryta med, mer än någon annan stad på jorden. Det kan skryta över sina forna erövringar och den makt det vunnit över människor i religiöst avseende, liksom över sin tidigare och nuvarande förföljelse mot sanna kristna, sin inkvisition och sin moraliska uselhet. När det prövas med Guds ord är dess förflutna ingen berömmelse, och den tingens ordning som nu råder där förtjänar i Guds ögon endast att förgås.
Jehova har det enda budskapet om tröst åt folket. Det finns i hans Ord. Det inger hopp åt dem som älskar rättfärdighet. Jehovas vittnen har privilegiet att förkunna de goda nyheterna från Guds ord, mitt under allt slags motstånd, och till Jehova går äran för att vägen hålles öppen, så att budskapet kan få ljuda och den stora tillväxten komma till stånd i dessa sista dagar av Satans välde.
Den ”rena tillbedjans” sammankomst i Rom bringade glädje åt mångas hjärtan. Alla de närvarande var lyckliga över att ha varit där. Andra utöver jorden fröjdades över att veta att en sammankomst för ren tillbedjan hölls inom detta den sammansmälta religionens bålverk. Dussintals av telegram strömmade till från alla delar av jorden, och alla deltagarna var tacksamma mot Herren för att sammankomsten kunde hållas utan störningar i denna gamla stad, som har förtryckt så många och hållit människor av många nationer i okunnighet om Guds uppsåt, som är uttryckt i bibeln. Endast med Guds makt och kraft kunde detta bli möjligt, och det är Jehova som ser till att ljuset från hans ord lyser fram i dessa yttersta dagar och att falsk religion blir avslöjad därigenom. De italienska förkunnarna av Guds rike visar beslutsamhet och nitälskan, och med Jehovas hjälp kommer de säkert och visst att med kraft befrämja den teokratiska organisationens tillväxt, innan slutet kommer för tingens ordning i Satans värld. Det var en stor glädje att råka dem och tillbedja Jehova tillsammans med dem.