Grunden för tro på bibeln

”Ditt ord är sanning.” — Joh. 17:17, NW.

1. Hur river fundamentalisten ner tron på bibeln?

KRISTENHETENS präster och predikanter kan uppdelas i två allmänna klasser: fundamentalister och modernister eller bibelkritiker. De hyser olika åsikter om bibeln. Fundamentalisten tar allt bokstavligt; kritikern smular sönder bibeln. Fundamentalisten besmittar den med hedendom genom att förkunna sådana läror som treenigheten, evig pina, skärselden och andra trossatser, som förkunnades av hedningar långt före Kristus. När den avfälliga kristendomen blev katolsk eller universell på 300-talet, tog den i sig upp hedniska läror för att på så sätt falla hedningarna i smaken och omvända dem till en namnkristendom. I ett fåfängt försök att undvika konflikt med Guds ord förvränger fundamentalistiska präster och predikanter vissa texter för att få dem att passa ihop med deras hedniska föreställningar, såsom Petrus sade: ”[Vars mening] de som icke taga emot lärdom och som äro ostadiga förvränga, såsom de också göra med de övriga Skrifterna, till sin egen tillintetgörelse.” (Matt. 15:6—9; 2 Petr. 3:16, NW) Fastän fundamentalisterna påstår sig bygga på bibelns sanning, grundar de sin tro på hedniska myter. Deras sätt att framställa Gud och Kristus i felaktig dager kommer många att vända sig bort från bibeln. På så sätt lånar de sig till verktyg för att riva ner tron på Gud och hans ord.

2, 3. Vilken inställning har bibelkritikern till bibeln?

2. Paulus varnade för ”filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition” och sade, att sedan han hade gått bort skulle förtryckande ulvar uppstå och föröda Guds hjord. Jesus sade varnande, att dessa glupande ulvar skulle komma i fårakläder. (Matt. 7:15; Apg. 20:29; Kol. 2:8, NW) De kommer nu ut ur präst- och predikantskolor, förklädda i de ”fårakläder”, som examen från en teologisk läroanstalt kan liknas vid, allt för att framträda som behörigen bemyndigade Guds tjänare. Men vare sig de är fundamentalister eller modernister, uppslukar de snarare tron än bygger upp den. Den moderne bibelkritikern gör detta genom att säga att bibeln endast är myter och legender, att den inte är historiskt exakt, att mycket av den är dikt och avsiktlig förfalskning. Bevis för vårt påstående finner vi bl. a. i följande citat från en av dessa bibelkritiker:

3. ”De som skrivit och kompilerat de bibliska böckerna hade ofta en mångfald traditioner, legender och skrifter till sitt förfogande, och de gav ut dessa för sitt syftemål, vilket inte i första hand var att meddela historiska upplysningar utan att kungöra Guds budskap för sina samtida genom dessa minnen från nationens förflutna. De begagnade sig av litterära påfund, som var vanliga på deras tid, såsom att i sina gestalters mun lägga direkta uttalanden beträffande de synpunkter som de sades ha trätt upp för eller att till och med skriva en hel bok i någon vördad framliden persons namn. Daniel och Petrus’ andra brev är exempel på detta bruk.” Denne kritiker tillägger att det inte är av någon väsentlig betydelse, att ”det skrivna inte ger någon exakt redogörelse, sett ur nutida historisk synvinkel”.a

Arkeologien stöder bibeln

4. Vilket argument brukades en gång mot påståendet, att Mose skrivit Moseböckerna, och varför brukas det inte längre av välunderrättade kritiker?

4. Alldeles som fallet är med de vetenskapsmän, som är evolutionsteoriens anhängare, har bibelkritikerna tvungits att retirera från forna ställningar genom att kunskapen skridit framåt, i synnerhet den kunskap som vunnits genom arkeologernas utgrävningar. Under 1800-talet kom de bespottande bibelkritikerna med högljudda protester mot bibelns påstående, att Mose har skrivit de fem första böckerna i bibeln, och ett av de argument, som de framförde mot detta, var att skrivkonsten var okänd på Mose tid. När de måste ge vika på den punkten, gjorde de det ovilligt och sade helt godtyckligt, att även om skrivkonsten var känd, var den inte allmänt utbredd, och Mose kunde inte skriva. Men ytterligare upptäckter gjorde kritikernas nederlag fullständigt. Nu är det ett erkänt faktum, att skrivkonsten var vitt utbredd på Abrahams tid, att den utövades inte bara av vuxna, utan också av barn, vilkas läroböcker har blivit funna. Skrivkonsten var känd före floden i Noas tid. Det finns lertavlor med skrift ända sedan det fjärde årtusendet före Kristus och alltså ända sedan Adams livstid. I själva verket anger arkeologien att Adam skrev och att han, tillika med andra, såsom Noa, Sem, Isak och Jakob, åstadkom skrivna dokument, av vilka Mose sammanställde Första Moseboken fram till kapitel 37, vers 2.b

5. Hur förhåller det sig med skildringarna av skapelsen och syndafloden, och med monoteismen och polyteismen?

5. Adam brukades till att skriva skapelseberättelsen, och Noa och hans tre söner skrev om den alltomfattande flod som de överlevde i arken. Detta motsäger bibelkritikernas påstående, att Mose endast sovrade det material, som förelåg i form av de många olika berättelser om skapelsen och syndafloden, som cirkulerade bland hedningarna. Arkeologiska upptäckter anger, att Mose genom själva sin stil visade att han citerade Adams redogörelse för skapelsen och Noas och hans söners redogörelser för syndafloden. Bibelkritikerns påstående i denna fråga liknar den ställning han intar beträffande monoteism och polyteism. Han säger att polyteismen, mångguderiet, fanns först och att hebréerna sedan utvecklade monoteismen, dyrkan av en enda gud, genom en reningsprocess. Arkeologien vederlägger detta. Sumererna är bland de äldsta folk som arkeologien känner, och vid slutet av sin kultur hade de en gudakrets på 5.000 gudar. Men när man kommer längre tillbaka i deras förflutna, finner man antalet minskat, ty tidigare hade de bara 750 gudar. Ytterligare forskning för oss tillbaka till den tid då det endast fanns en gudomlighet, nämligen himlaguden, från vilken den sumeriska gudakretsen på 5.000 gudar härstammade.c Då monoteismen förvanskades till polyteism, blev de sanna, ursprungliga berättelserna också förvanskade för att passa ihop med mängden av falska gudar. Den bibliska redogörelsen för skapelsen och för syndafloden spreds genom muntlig berättelse och genom nya skriftliga uppteckningar, allteftersom människorna utvandrade åt olika håll, och avvikelser och förvrängningar hopade sig. Berättelser genomgår inte någon reningsprocess, när de upprepas, utan de blir i stället mycket förändrade, i det att vissa delar blir betydligt överdrivna, andra reduceras till ett minimum eller utelämnas helt, och åter andra får sitt innehåll förvrängt. Bibeln innehåller de sanna, ursprungliga redogörelserna och visar att monoteismen fanns först. Polyteismen och förvanskade berättelser följde senare. Arkeologien bekräftar detta påstående, alla bibelkritiker till trots.

6. Hur har arkeologien givit ett visst stöd åt bibelns berättelse om Babels torn?

6. Berättelsen om Babels torn har utsatts för mycket hån och löje. (1 Mos. 11:1—9) Likväl har arkeologerna i Mesopotamien upptäckt lämningarna av ett antal tempeltorn, och många lärda bibelkännare tror om ett av dessa, att det är Babels torn. Under en bild av en rekonstruktion av denna plats läser vi: ”En rekonstruktion av Babylon och Babels torn. Tornet ... påbörjades i det tredje årtusendet f. Kr., men fullbordades inte förrän under Nebukadnessars regering.”d George Smith, som är anställd vid Brittiska museet, översätter i sin bok Chaldean Account of Genesis den skrift som man funnit på ett gammalt fragment och som berättar om förstöringen av ett av de babyloniska tempeltornen, och den lyder: ”Byggandet av detta tempel förtörnade gudarna. På en natt slogo de ned vad som hade blivit uppbyggt. De förskingrade dem vida omkring och gjorde deras tal främmande. Fortskridandet hejdade de.” Om detta yttrar Joseph Free: ”Denna beskrivning kan vara en senare återspegling av vad som verkligen inträffade, när Gud steg ned, vid den tid då Babels torn byggdes, och spridde ut människorna över jorden och förbistrade deras tungomål.” — Archaeology and Bible History, sid. 46.

7. Hur visas bibelns exakthet i fallet med de hedniska konungarna?

7. Ett annat slående bevis för den historiska exaktheten hos bibelns berättelse har att göra med fyrtiosju monarker förutom Israels och Juda konungar. De omnämnes i bibeln, men deras namn saknas i profanhistorien. ”Av denna orsak har bibelkritikens lärda ledare förvisat dessa fyrtiosju monarker till mytologiens värld. Man har inrangerat dem bland ’Gamla testamentets fabler och folklore’, som denna riktnings vilseledda målsmän oriktigt påstod var en av textens grundläggande svagheter. Därpå började den ene efter den andre av dessa omstridda monarker att stå upp från de döda i en arkeologisk uppståndelse. I några fall kom en gravhög i dagen, i andra en tavla med krönikeskrift, ett gränsmärke eller en stor byggnad med monarkens namn inristat. Nu har alla dessa fyrtiosju förmenta sagofigurer överförts från ’mytologiens’ värld till den bekräftade historiens erkända persongalleri.” — Sid. 22 i Dead Men Tell Tales av dr Harry Rimmer.

8. Hur har Moae blivit hävdad som en sann historiker, i ett fall där Herodotos inte stämmer överens med honom?

8. Ytterligare en bekräftelse av bibelns exakthet har givits i ett fall, där Mose och den ryktbare grekiske historieskrivaren Herodotos, vanligen kallad ”historiens fader”, lämnat motsägande uppgifter. Herodotos levde på 400-talet före Kristus, och han skrev att egyptierna inte odlade några druvor och inte drack något vin. Mer än tusen år tidigare hade Mose skrivit om en munskänk, vars åliggande det var att anskaffa vin för konungens bord. (1 Mos. 40:9—13). I överensstämmelse med sina syften antog bibelkritikerna Herodotos som sin auktoritet och förkastade den bibliska berättelsen som felaktig. Men nu har arkeologerna bland de fresker som smyckar forntidens egyptiska gravar funnit några, som visar hur egyptierna sköter om vinrankorna, skördar druvorna, pressar ut saften och lagrar den i sten- eller lerkrukor och skinnflaskor. En del av saften dracks utan tvivel i ojäst tillstånd, men en av väggmålningarna föreställer ett egyptiskt gästabud, och man ser hur slavar vid festens slut hjälper sina berusade husbönder hem, och en av de drickande befinner sig i redlöst tillstånd under bordet.e

9. Vilken nyligen inträffad händelse är intressant med tanke på Israels övergång över Jordan?

9. Om vi så lämnar den egyptiska skådeplatsen och tar ett språng framåt till den tid då Israel tågar in i Kanaan, kommer vi till Jerikos murars mirakulösa fall och denna stads omstörtande genom hebréerna under Josua. När ingen arkeologisk bekräftelse av bibelns skildring fanns tillgänglig, drog man helt nonchalant dennas historiska riktighet i tvivelsmål. Nu är detta inte längre möjligt. Bibeln talar om för oss, att när israeliterna gick över Jordan, slutade denna flods vatten upp med att flöda och blev tills vidare stående som en samlad hög, så att israeliterna kunde gå torrskodda över Jordan, fastän där just då rådde högvatten. (Jos. 3:14—17; 4:18) Att Jordans vattenmassor på detta sätt hejdades var ett underverk, men de har senare blivit hejdade genom naturliga medel. Vid högvatten blev de en gång hejdade i sexton timmar, när ett jordskred på den höga västra stranden skar av vattenflödet, år 1267 e. Kr. Hundratals år senare, nämligen 1927, dämde ett liknande jordskred på samma ställe upp floden i tjugoen timmar. Under denna tid gick människor utan svårighet till fots fram och tillbaka över floden. I förbigående kan nämnas att dessa båda stockningar i flodens lopp inträffade på samma plats som avbrottet i Jordans vattenflöde på Josuas tid.f

10. Hur har arkeologien bekräftat bibelns berättelse om Jerikos fall?

10. Vad Jeriko självt angår, visar Skriftens berättelse att murarna skulle falla, fastän tydligtvis inte varje del av dem, ty Rahabs hus på muren skulle förbli en trygg plats för henne och hennes familj. Staden var under förbannelse och skulle inte få plundras, utan den skulle brännas ned. Josua uttalade en förbannelse över vem det vara månde som toge sig för att bygga upp den. (Jos. 2:15 [där det enligt AV och andra övers, står, att Rahabs hus befann sig på eller i muren, inte invid, som 1917 anger]; 6:5, 17, 18, 20, 22—24, 26) Enligt bibelns beskrivning uppfylldes alla dessa betingelser vid stadens förstöring. Bestyrker arkeologien detta? Ja. Professor Garstang började utgrävningar i Jeriko år 1930. Han fann att de dubbla murar, som omgav staden, hade fallit utför sluttningen, som om de störtats överända av en jordbävning eller av någon dylik osynlig hand. Man hade byggt hus på bjälkar som förenade de bägge murarnas krön med varandra, och inom en sektion stod fortfarande en del av muren kvar, och det kan ha varit den där Rahabs hus hade blivit bevarat i den av bibeln omtalade katastrofen. Utgrävarna fann spår av en våldsam brand. Staden hade blivit nedbränd. Detta är inte ovanligt i sådana fall, men här hade det gjorts på ett särskilt grundligt sätt, ty lagret av aska var sällsport tjockt, och det visade sig att allt tillgängligt bränsle hade samlats ihop för att åstadkomma en genomgripande förstöring. Staden hade inte blivit plundrad, ty man påträffade förkolnade förråd av dadlar, korn, havre, oliver och andra födoämnen. Arkeologerna beräknade också att det inte hade skett något verkligt återuppbyggande av staden förrän fem hundra år senare.g Detta måste ha varit på konung Ahabs tid, och då — säger bibeln — byggdes den upp igen. — 1 Kon. 16:33, 34.

Angreppen mot Daniels bok vederlägges

11. a) Hur betraktar bibelkritikerna Daniels bok, och varför? b) Hur ser vi att de är inkonsekventa?

11. I paragraf tre återgav vi ett yttrande av en bibelkritiker, enligt vilket Daniels bok skulle vara ett falsarium. Detta är allmänna uppfattningen bland bibelkritikerna. De säger att boken inte skrevs av Daniel på 500-talet före Kristus, såsom bibeln tillkännager, utan skrevs omkring år 165 f. Kr. av en okänd person, som endast brukade Daniels namn för att ge ”format” åt sin skrift. En orsak till att de gör detta är den, att de menar att Daniels uttalanden om att förödelsens styggelse var grundade på Antiokos Epifanes’ skändande av Jerusalems tempel år 168 f. Kr. (Dan. 9:27; 11:31; 12:11) De förlade med avsikt tiden för profetians nedskrivande efter tidpunkten för det som de menar vara dess uppfyllelse, eftersom de inte tror på någon profetisk förmåga. ”Kritikerna behandlade förutsägelser såsom otroliga och grundade därför sin framställning på det antagandet, att profetiorna blivit skrivna sedan de förutsagda händelserna redan hade inträffat.”h Men att Daniels profetia om ”den vämjeliga företeelse som vållar förödelse” inte uppfylldes år 168 f. Kr. är påtagligt, ty när Jesus omnämnde den, två hundra år senare, hörde den fortfarande framtiden till. Bibelkritikerna borde alltså förlägga bokens tillkomst till efter Jesu tid. Ja, för att vara konsekventa borde de till och med förlägga den till tiden efter 1914, ty det året började Kristi andra närvaro i osynlig måtto, och han hade talat om att denna styggelse skulle vara en del av det synliga tecknet på hans andra närvaro! (Matt. 24:15) Hur ovetenskaplig är inte bibelkritikernas dårskap!

12. Vilka två tilldragelser, som bibelkritikerna en gång trodde vara sagor, blir nu bestyrkta genom utgrävningar?

12. En annan invändning, som man har gjort mot Daniels bok, är att vissa berättelser i den ingenting annat är än sagor. De pekar på berättelsen om de tre hebréerna, som kastades i den brinnande ugnen, och säger att sådant aldrig skedde i verkligheten. Emellertid har de som gjort utgrävningar i Babylon funnit något som de först trodde var en tegelugn, till dess de läste inskriften på ugnens postament: ”Här brändes de människor till döds, som hädade kaldéernas gudar.”i Bespottarna förlöjligar också berättelsen om Daniel i lejongropen och säger, att det inte finns något som vittnar om att man brukade detta slag av bestraffning. Att man inte lyckats få en sak bekräftad betyder inte att den måste vara osann. Emellertid har i detta fall en viss bekräftelse kommit fram, ty utgrävningarna uppenbarade en djup grop med denna inskrift: ”Den avrättningsplats där människor som väckte konungens vrede blev ihjälrivna av vilda djur.”j Vi säger härmed inte att denna grop och denna ugn just är desamma som bibeln omnämner, men de visar att dylika ting existerade.

13, 14. Vad är nu känt beträffande Belsassar och Nabonid, varigenom tidigare angrepp tystats?

13. En sak, som det varit kritikernas käpphäst att anmärka på, är Daniels omnämnande av Belsassar som Babylons konung. Den världsliga historien angav att Nabonid var Babylons siste konung, och den visste ingenting om någon Belsassar. Följaktligen framförde bibelkritikerna detta såsom ett ytterligare bevis för att Daniels bok var skriven århundraden efter Daniels tid, och de menade att detta förklarar hur författaren kunde begå en så förskräcklig blunder och ange en sagogestalt som Babylons siste konung. De ansåg att ännu ett misstag hade begåtts, när den som skrivit boken talade om att Daniel hade upphöjts till ”den tredje herren i riket”, ty den som gjordes till den förnämste ministern var vanligen den andre i riket. (Dan. 5:1, 29, 30) Men nu hör man inte längre dessa kritiska anmärkningar, ty inskrifter av Nabonid själv talar om hans böner för sin äldste son, Belsassar!k En babylonisk kilskriftsurkund säger om Nabonid: ”Han anförtrodde en fältarmé åt sin äldste, förstfödde, son; landets krigsfolk sände han med honom. Han gav honom fria händer; han anförtrodde konungadömet åt honom.”l Konung Nabonid var ofta borta från staden Babylon, och i hans frånvaro fungerade hans son Belsassar som konung. Belsassar gjorde Daniel till den tredje i makt och inte till den andre, ty han var själv den andre i makt, då ju hans fader, Nabonid, intog första platsen.

14. Medan Belsassar utövade regentskapet, blev Babylon intaget av Darius och Cyrus. Darius sade, att han dräpte konungen, när han intog staden, men en inskrift beträffande Cyrus påstår, att denne tog konungen till fånga.a Här föreligger emellertid ingen motsägelse. Såsom bibeln visar, blev Belsassar dräpt den natt då Darius ryckte in i staden. (Dan. 5:30, 31) Men senare tog Cyrus konung Nabonid till fånga.

15, 16. Vilka bevis framlägges här, som fastslår att Daniel har skrivit den bok som bär hans namn, och att han gjorde det vid den tid som bibeln anger?

15. ”Kom nu och låt oss resonera med varandra” om några av bevisen för att Daniel skrev boken på 500-talet f. Kr. — och inte någon förfalskare fyra hundra år längre fram i tiden. (Jes. 1:18, AV) Ingen världslig historia före Kristus har bevarat något meddelande om Belsassars existens. Hur skulle då en förfalskare år 165 f. Kr. kunna ha reda på den, när alla andra, historieskrivarna inbegripna, hade glömt den?b Den så mycket prisade Herodotos omnämner den inte ens, och han skrev likväl tre hundra år tidigare. Eller hur skulle en bedragare på 100-talet f. Kr. kunna veta, att det var Nebukadnessar som hade bedrivit den omfattande byggnadsverksamheten i Babylon? (Dan. 4:27) Profanhistorien hade inte meddelat detta faktum, och arkeologerna har bragt bevisen därför i dagen först i jämförelsevis sen tid. En bibelkritiker kom med en lam ursäkt: ”Vi kommer förmodligen aldrig att få veta det.”c Men den som skrev boken visste det, ty det var Daniel, och han levde under både Nebukadnessars och Belsassars regeringar! Och sade inte Kristus Jesus, att Daniel hade skrivit boken? (Matt. 24:15) Hur tungt väger då bibelkritikernas tomma skrävel?

16. Den judiske historieskrivaren Josefos anger att boken existerade före Artaxerxes’ tid (och troligen är det Artaxerxes III han åsyftar, vilken började regera omkring 474 f. Kr.).d Han gör gällande att några av Daniels profetior påpekades för Alexander den store, när denne tågade in i Jerusalem år 332 f. Kr.e Daniels bok finns i de ursprungliga exemplaren av Septuaginta, den översättning av de hebreiska skrifterna som gjordes till grekiskan under 200- och 100-talen före Kristus.f Ett fragment av Daniels bok påträffades tillsammans med Jesajarullen, som för inte länge sedan upptäcktes i närheten av Döda havet och som vetenskapsmän på bibelforskningens område med hjälp av radiokolklockan kunnat hänföra till 100-talet före Kristus.g Daniels bok fanns alltså på detta 100-tal, den hade blivit avskriven, den var tillräckligt väl känd för att kunna tas upp i bibelns kanon, den hade blivit översatt som en del av den berömda ursprungliga Septuaginta, och den var sammanförd med den vördade Jesajarullen. Den kunde inte ha varit en nyligen åstadkommen skrift av en skojare då på 100-talet, känd av var och en som en bok som utgjorde ett dumt falsarium. Vidare kan anföras att första Mackabéerboken, som är nästan samtidig med de händelser på 100-talet som skildras i den, inte endast förutsätter tillvaron av Daniels bok, utan i själva verket förråder författarens förtrogenhet med denna. (Jämför 1 Mackabéerna 2:59, 60 med Daniel 3:26, 27; 6:22.) Detta bevisar, att Daniels bok måste ha varit skriven långt dessförinnan och att den hade vunnit hävd som autentisk skildring. Allt det här sagda utgör överväldigande bevis. Alldeles såsom Daniel blev räddad ur lejonens kula, så har Daniels bok blivit räddad ur lögnarnas kula!

Bibelns tillförlitlighet omvittnad i lärda skrifter

17. Vilka kan vi med rätta sammanställa med bibelkritikern?

17. Vi har sysslat ganska ingående med Daniels bok, därför att den har befunnit sig i själva mittpunkten av bibelkritikerns skottavla, och i det vi utsläcker de glödande pilar som riktas mot den, oskadliggör vi några av de hetaste projektiler som bibelkritikern har förfogat över. Hans attacker mot de andra delarna av bibeln kan på liknande sätt motstås. I själva verket hör dessa hyperkritiska skeptiker och tvivlare till agnostikernas och ateisternas följe. De förefaller att vara de förras kusiner och de senares sysslingar. De tycks sannerligen tala samma språk. Men alla tre kategoriernas tal är fåfängligt och tomt, och arkeologien har slagit ner många av de argument som de framför mot Guds ord. Fastän utrymmet inte tillåter oss att framlägga fler arkeologiska detaljer, vill vi dock som intressanta vittnesbörd om bibelns exakthet återge några uttalanden av arkeologer och andra lärda auktoriteter.

18—20. Vilka intressanta uttalanden har gjorts beträffande a) de hebreiska skrifterna, b) bibeln som helhet, c) bibelkritiken?

18. Här följer två uttalanden beträffande de hebreiska skrifterna. ”Jag tror inte, att det länge kommer att vara möjligt — även om det nu är möjligt — för oss att förneka den anmärkningsvärda exakthet i detaljer, som utmärker Gamla testamentets berättelser. Händelser som hittills betraktats som legendariska har genom nyligen gjorda upptäckter bevisats vara historiska. ... Det ligger verklig historia bakom alla berättelserna.”h ”Det är därför berättigat att säga, att med hänsyn till den del av Gamla testamentet, mot vilken den söndersmulande kritiken under senare hälften av 1800-talet huvudsakligen riktade sig, har de fakta som arkeologien bragt i dagen tjänat till att återställa dess auktoritet och likaså till att föröka dess värde, i det att den gjorts mera förståelig genom en fullständigare kunskap om dess bakgrund och miljö. Arkeologien har ännu inte sagt sitt sista ord, men de redan uppnådda resultaten fastslår, vad tron bör låta oss förmoda, nämligen att bibeln bara kan vinna på att kunskapen tillväxer.”i

19. Vi skall nu återge några uttalanden som gäller bibeln i sin helhet. ”Intet mera betydande påstående i Skriften har bevisats vara ohistoriskt.”j ”Arkeologien framlägger ovedersägliga bevis för bibliska påståenden. Detaljerade beskrivningar av nästan otaliga upptäckter, som man med hjälp av hacka och spade gjort i forntida grifter och begravda städer i bibelns länder, ger Skriften ett vederhäftigt stöd.”k ”Denne författare bläddrade en gång igenom Första Moseboken och lade märke till att vart och ett av de femtio kapitlen endera belyses och klargöres eller också bestyrkes av någon arkeologisk upptäckt — detsamma skulle vara fallet med de flesta av de återstående kapitlen i bibeln, både i Gamla och i Nya testamentet.”l Om rikedomen av arkeologiska fynd, som har anknytning till bibeln, sade en arkeolog: ”I allt detta fantastiskt omfattande bevismaterial, som tillsammans skulle väga så många ton, att siffran, om den räknades ut, skulle te sig fabulös, finns det inte ett enda ord, ett enda vittnesbörd eller ett enda faktum som har motsagt eller motbevisat en enda rad i den heliga bibeln.”a

20. Till sist tre citat, som gäller bibelkritiken. ”De påstådda historiska felaktigheterna i Daniel är inte utsagor som vederlägges av historien, utan endast utsagor som har förefallit svåra att bringa i överensstämmelse med de världsliga historieskrivarnas magra redogörelser. Dessutom har de påstådda historiska felaktigheterna ständigt blivit allt färre i ljuset från den alltjämt ökade kunskapen om Cyrus’ tid. ... Tillväxten av vår kunskap om denna period visar hur väl man bör akta sig för att tvivla på den historiska exaktheten hos de bibliska redogörelserna.”b ”Under de senaste tio åren har den bibliska arkeologiska vetenskapen visat, att bibelkritiken utgår från ohållbara premisser och drar felaktiga slutsatser.”c ”En av nutidens mest lysande arkeologer, som representerar ett av världens största universitet, sade i Irak: ’Jag uppfostrades till bibelkritiker och trodde följaktligen inte, att de tidiga berättelserna i bibeln verkligen var sanna. Sedan dess har jag dechiffrerat tusentals lertavlor, och ju mer jag lär, dess mer tror jag på bibelns sanning.’”d

21. Vilket bättre skriftligt vittnesbörd till stöd för bibeln finns det?

21. Alla dessa vittnesbörd om bibelns sannfärdighet, som ges oss i vetenskapliga skrifter, är för tron en välkommen bekräftelse, men sanna kristna behöver dem inte, i betraktande av ett mycket bättre skriftligt vittnesbörd som finns tillgängligt. Detta bättre vittnesbörd har vi i de ord som Jesus med vördnad och andakt uttalade till Jehova: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17, NW) Somliga behöver arkeologien för att i den få en grund för sin tro på bibeln. Men det finns en grund som är bättre än den.

[Fotnot]