Frågor från läsekretsen

● Är de anklagelser sanna, som riktas mot Jehovas vittnen i en traktat och som går ut på att Sällskapets förste president var omoralisk, att han förtjänade en mängd pengar på att sälja vete, som kallades ”mirakelvete”, för 65 dollar för en tredjedels hektoliter och begick mened, när han inför rätta blev tillfrågad om han kunde läsa grekiska? — C. W., Nord-Carolina.

Nej. De är medvetna osanningar. Det har aldrig bevisats att Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, gjorde sig skyldig till någon omoralisk handling. Vid en hemskillnadsprocess sade mrs Russells advokat: ”Vi framför ingen anklagelse för äktenskapsbrott”; och mrs Russell, som uppbjöd alla sina krafter för att bringa sin man i vanrykte (hennes huvudsakliga anklagelse mot honom var den, att han inte ville låta henne redigera tidskriften Vakttornet), angav särskilt att hon inte anklagade honom för omoraliskhet. När belackare, som inte kände honom, tyckte att de kunde ta delar av det som framkom vid rättegången för att därmed nedsvärta hans goda namn, förklarade han under edlig förpliktelse: ”Jag har aldrig gjort mig skyldig till omoraliskhet mot någon människa. ... Dessutom har jag aldrig haft någon önskan att göra det.” De som kände honom personligen respekterade högeligen hans oförvitlighet. J. F. Rutherford, som var så övertygad om vikten och betydelsen av det kristna verk som broder Russell utförde, att han likaledes vigde sitt liv och sina tillgångar åt det — han efterträdde också Russell såsom Sällskapets president —, sade vid Russells begravning: ”Det kan i sanning sägas att pastor Russells karaktär var fläckfri.”

Fakta beträffande ”mirakelvetet” har likaså förvrängts. Broder Russell var intresserad av allt som hade att göra med Skriftens förutsägelse om att öknen skall blomstra som en ros och jorden giva sin gröda. När tidningspressen meddelade, att man lyckats få fram ett nytt säreget slags vete, som dess ursprunglige odlare kallade ”mirakelvete”, återgav därför broder Russell detta i Vakttornet tillsammans med en redogörelse som myndigheterna utfärdat angående detta vete. Några av Vakttornets läsare satte sig i förbindelse med odlaren, som på intet sätt hade förbindelse med Sällskapet Vakttornet, och köpte ett litet parti vete. Avkastningen av detta vete erbjöds som gåva åt Sällskapet. Den ursprunglige odlaren sålde vetet för 1 dollar 25 cent per halvt kilo, och nu föreslog givarna att deras bidrag skulle säljas för 1 dollar per halvt kilo, och att den summa man fick in på försäljningen skulle gå till Sällskapet. Sällskapet gjorde inga utfästelser om vetet på grundval av någon egen kännedom om det, fastän det vann flera fina pris vid lantbruksutställningar, innan det förlorade sin växtkraft. Broder Russell varken gav det namn eller förtjänade något på det. Pengarna var en gåva, som användes till kristet missionsarbete. När andra människor kritiserade denna försäljning, underrättades alla som lämnat bidrag för vetet, att de kunde få pengarna tillbaka, om de inte var nöjda, och pengarna deponerades under ett års tid, för att återbetalning skulle kunna ske. Men inte en bad att få sina pengar tillbaka. De enda som kom med anmärkningar var sådana som inte kände till de verkliga förhållandena, nämligen att vetet hade skänkts för att säljas till förmån för Sällskapet och att detta skedde lika öppet och var lika litet klander värt som tårtförsäljning vid en kyrkobasar.

Anklagelsen för ”mened” framfördes inte inför rätta, utan i en traktat, som skrevs senare av en ansvarslös baktalare, mot vilken broder Russell hade väckt åtal för ärekränkning. Rättens protokoll i målet i fråga (Police Court of the City of Hamilton, Ontario, March 17, 1913) har följande att säga: ”Fråga: Ni påstår alltså inte, att ni har studerat latin? Svar: Nej, herr Domare. Fråga: Eller grekiska? Svar: Nej, herr Domare.” Därpå blev Russell tillfrågad om han kände till enstaka grekiska bokstäver, och det var i samband härmed som frågan beträffande hans kunskaper i grekiska uppstod. Detta falska påstående, att broder Russell skulle begått ”mened”, har upprepats av många som aldrig rest till denna kanadensiska stad för att undersöka dessa gamla rättegångsprotokoll och så få veta om det var sanning eller lögn de spred. Inte endast har frågan som de ”citerat” blivit omskriven, utan broder Russell hade eftertryckligt sagt att han inte kunde grekiska.

I vilken utsträckning sådana kritiker avsiktligt förfalskar vissa citat framgår av en annan traktat, i vilken det påstås att Jehovas vittnen förnekar återlösningen, och som bevis anföres ett citat ur Studier i Skriften, band 5, sid. 127 (svenska upplagan sid. 138): ”Jesu lidande kunde icke betala vår syndaskuld.” Så här står det emellertid i boken: ”Syndens lön var icke lidande, utan döden; följaktligen skulle Jesus icke ha kunnat betala vår syndaskuld blott och bart med att lida; det var absolut nödvändigt, att han skulle ’smaka döden för var och en’.” Boken säger alltså raka motsatsen till det som traktaten vill göra gällande att den säger.

Genom att komma med sådana lögner och förvrängningar av fakta dömer opponenterna sig själva. De skulle inte vilja bli räknade till den modernistiska kategorien, som tadlar Jesus och menar att han var ett illegitimt barn, men de nedlåter sig icke desto mindre till att handla på ett liknande sätt gentemot andra män, som brukat sina liv osjälviskt i Guds tjänst.

● Hur kommer det sig, att enligt 3 Moseboken 27:28, 29 ingenting som blivit helgat, vare sig bland människor eller djur, kunde lösas, utan måste dödas? — G. B., Spanien.

Vi läser i 3 Moseboken 27:28, 29 (AS): ”Intet helgat, som en människa skall helga åt Jehova av allt det som hon äger av människor eller djur eller av marken som hon besitter, skall säljas eller lösas; allt det som är helgat är högheligt åt Jehova. Ingen helgad, som helgas bland människor, skall bliva löst; han skall förvisso dödas.” Det hebreiska ordet, hher’em, som i denna text översatts med ”helga”, ”helgad” och ”helgat”, syftar på ett ting eller en person som helgats åt tillintetgörelse eller för heligt bruk och som därför inte fick profaneras.

En åker kunde till exempel helgas och sedan återlösas, men under särskilda omständigheter blev den ”en helgad åker” och kunde då inte längre lösas. Den blev prästens egendom och hade helgats för att tjäna ett heligt ändamål. (3 Mos. 27:20, 21) Djur och människor, som blev helgade i denna bemärkelse, blev helgade åt tillintetgörelse och kunde fördenskull inte lösas. Kung Saul sändes för att ”helga” eller ”i grund förgöra” amalekiterna, men han bröt mot detta uppdrag att ”helga” dem och skonade kung Agag. Detta upptände Samuels vrede och blev orsak till att Samuel fullgjorde uppdraget att ”helga” Agag genom att döda honom. (1 Sam. 15:18, 33) I 1 Konungaboken 20:42 (AV) talas det om en man, ”som jag har förordnat till att i grund förgöras”, och i marginalen står det: en man ”som jag förbannat”, men det är samma hebreiska ord som annorstädes översatts med ”helga”, som användes här. Ett liknande fall finner vi i Jesaja 34:5, där vi läser om folket ”som jag förbannat”. (AV) Ibland skulle hela städer helgas åt tillintetgörelse, såsom vi läser i befallningen som ges i 5 Moseboken 13:12—17, AV. De som skulle verkställa tillintetgörelsen fick inte taga något ”förbannat” därifrån eller, enligt marginalen, något ”helgat”. Jeriko skulle vara en sådan ”förbannad” (”helgad”, marg.) stad, endast Rahab och hennes familj skulle skonas. När Akan överträdde denna befallning genom att taga undan något av det som hade helgats åt tillintetgörelse, fick hela Israel lida, till dess Akan blev tillintetgjord. (Jos. 6:17, AV; 7:13) Mera ordagranna översättningar som, Rotherhams och Youngs använder ordet ”helga” i de flesta av de ovan angivna texterna. 1917 års svenska översättning använder genomgående ”giva till spillo”.

På många andra ställen förekommer samma hebreiska ord i betydelsen helgad åt tillintetgörelse, men de nämnda exemplen illustrerar till fyllest varför sådana helgade (tillspillogivna) ting, djur eller människor inte kunde lösas.