Hur vi kan visa vår uppskattning vid sammankomster
NÄR, var eller vid vilka tillfällen får månne de människor i våra dagar, som har överlämnat sig åt Jehova till att tjäna honom, verkligen ”smaka och se, att Jehova är god”, om inte vid en internationell sammankomst? Vid en sådan sammankomst öser Jehova bokstavligen ut så många välsignelser, att de inte kan rymma dem alla. Det var därför inte att undra på, att hans tjänare blev glada, när Sällskapet Vakttornet utfärdade en inbjudan till dem med samma andemening som psalmistens ord ”Låt oss gå till Jehovas hus” genom att anordna en ny internationell sammankomst. Och sedan följer ”eko”-sammankomster i många länder. — Ps. 34:9; 122:1—3; Mal. 3:10; AS.
Det är inget tvivel om att Jehova kommer att låta många välsignelser strömma ner vid dessa sammankomster, och då vi vet detta, kommer var och en av oss, som alls har någon möjlighet att deltaga i dem, att göra det. Men enbart att personligen vara närvarande är inte nog. I vilken utsträckning kommer vi att dricka in dessa välsignelser? Kommer vårt uppförande att vara sådant, att det visar att vi verkligen uppskattar dem? Eller kommer vårt uppförande att låta det klart framstå för alla, att vi är tanklösa och likgiltiga med avseende på de välsignelser som sammankomsten skänker?
Låt oss ta en illustration. Antag att en vän gav oss biljetter till en operaföreställning, därför att han visste att vi älskade musik. Skulle vi gå till operan och sedan använda det mesta av kvällen till att promenera omkring i foajén eller vestibulen, avlägsna oss från operahuset för att hälsa på någon, eller äta i serveringen, och sitta på våra platser för att lyssna till den vackra sång och musik, som flödade från scenen och orkesterdiket, endast en del av tiden? Naturligtvis inte! Vi skulle sitta på våra platser, innan orkestern började spela ouvertyren eller preludiet, och om vi ginge ut för att få några förfriskningar i mellanakterna, skulle vi se till att vi vore tillbaka på våra platser, innan nästa akt började, och vi skulle stanna kvar, tills ridån gick ner för sista gången. Vi skulle inte vilja gå miste om någonting.
Men antag att vi vore inte bara musikälskare, utan yrkesmusiker, sångare eller instrumentalister, vilkas kallelse i livet är musik. Vi skulle då ha så mycket större skäl till att inte vilja gå miste om något. Då vi således visste mer om musik, skulle vi få ut mer av operan. Vi skulle lägga märke till hur varenda takt tolkades. Vi skulle vara vakna för idéer och effekter, vara ivriga att lära oss bättre uppskatta och förstå musiken, vilket allt skulle vara oss som yrkesmusiker till god nytta. Ja, som yrkesmusiker skulle vi inte bara njuta av operan mera, utan också lära oss en hel del av att höra den.
Låt oss nu tillämpa den här illustrationen. I sommar kommer det i Yankee Stadium och vid ”eko”-sammankomsterna att bjudas på teokratisk musik så som aldrig förr. Och vi kommer att vara där, inte bara som musikälskare, utan också som yrkesmusiker, som sjungande stridsmän! Såsom sådana kommer vi inte endast att tjusas av den andliga musikens skönhet, utan också att sitta på spänn för att lägga märke till de många och fina punkterna och momenten, de nya tankar, de praktiska förslag som kommer att läggas fram och som vi kommer att kunna göra bruk av som sjungande stridsmän, när vi väl är hemma igen på vårt eget distrikt. Är det inte så?
Om vi har en sådan uppskattning, kommer vi då att trava runt i de långa gångarna under den tid då mötena pågår? Kommer vi att gå på besök till någon gammal bekant eller att ta oss en tupplur under programmen? Kommer vi att göra det?
Hur vi kan visa uppskattning och hänsyn
Eller antag att en kär vän har bjudit dig på middag och ställt om att du skall få en riklig måltid, bestående av dina älsklingsrätter. Skulle du då komma en halvtimme för sent, kasta i dig maten, medan du läste en tidning, och sedan rusa i väg, innan efterrätten blivit serverad, för att höra på ett radioprogram, som du är särskilt förtjust i, och så lämna din vän ensam och inte ens tacka honom för att han varit en så frikostig och omtänksam värd? Fullständigt otänkbart!
Som en frikostig och omtänksam värd tillreder Jehova ett gästabud med feta rätter vid den blivande sammankomsten. Hur många av oss skall månne komma för sent till de olika mötena? Hur många kommer att mumsa på en smörgås, sitta och dricka läskedrycker eller slicka på en glasspinne under våra andliga gästabud? Eller rusa i väg före avslutningssången? Kommer vi att uppträda mot vår store himmelske vän och värd på ett sätt som vi inte skulle drömma om att göra oss skyldiga till gentemot en jordisk?
Eller vad skulle du tänka om en familjemedlem som ständigt försökte komma före de andra för att få det bästa av allting? Som vid måltiderna inte kunde vänta, tills bordsbönen var slut, innan han skyndade sig att lägga beslag på de bästa och största portionerna? Eller som åt med väldig fart för att bli först färdig och hinna ta den bästa platsen framför televisionsapparaten? Eller som sprang ut för att sätta sig i bilens framsäte varje gång familjen skulle åka någonstans? Så barnsligt, så omoget! säger ni, eller hur?
Naturligtvis skulle vi inte medvetet tänka på att handla så barnsligt, ja, och så själviskt, ty ett barn tänker instinktivt bara på sig självt; det måste läras att ta hänsyn till andra. Men hur ofta handlar vi inte tanklöst på detta sätt, när vi kommer tillsammans som en stor familj vid våra internationella konvent och liknande sammankomster? Tävlar vi om att få vissa utvalda platser och har överdrivna anspråk på att få markera dem åt oss? Rusar vi åstad, innan ett mötesprogram är slut, för att komma först i kön vid matserveringen, vid borden med förfriskningar eller då det gäller att skaffa sig en nyutkommen publikation? Är vi så angelägna om att inte behöva vänta, att vi inte frågar efter hur länge de andra bakom oss måste vänta, bara vi kommer före dem i kön?
Så kommer vi till logifrågan. Vad skulle du tänka om en vän, som du hade bjudit att komma till dig över lördag och söndag och som tog emot din inbjudan, men sedan gjorde dig besviken genom att inte infinna sig? Eller som kom en dag senare än han hade meddelat, vilket gjorde att du fick vänta långt ut på natten, allt förgäves? Eller som kom och tog sig en titt på ditt hem och ditt gästrum och sedan med förakt visade din gästfrihet ifrån sig genom att i stället ta in på ett hotell? Skulle du också i fortsättningen betrakta honom som din vän?
Det finns många som kan bli våra vänner, människor som har gått med på att hysa Jehovas vittnen under sammankomsten och som av konventkommittén har fått underrättelse om att några av oss kommer att bo hos dem. Vad kommer de då att tycka, när vi inte infinner oss? Eller när vi kommer en dag för sent? Eller om vi kommer och sedan inte vill stanna där, därför att vi inte är nöjda med logiet? Hur är det med vår omsorg om det intryck vi kommer att göra på människor utanför vår egen krets? Tänker vi på att akta oss, så att vi inte stöter bort en människa som kanske kan bli ett av de ”andra fåren”? Hur följer vi regeln att handla mot andra så som vi skulle vilja att de handlade mot oss? — Matt. 7:12; Luk. 17:1, 2; 1 Tim. 3:7.
Uppsikt över barnens beteende
Ja, så var det barnen. Kan vi tänka oss en skola, där barnen får lov att roa sig som de behagar? Komma och gå som det faller dem in? Där de tillåtes att leka eller gräla med varandra under den tid då läraren eller lärarinnan försöker undervisa dem? Eller kan vi tänka oss att lille Samuel handlade på det sättet, när hans mor förde honom till templet för att han skulle göra tjänst där? Eller att Jesus uppförde sig på ett sådant sätt, när hans föräldrar tog honom med sig till Jerusalem till de årliga högtiderna? — 1 Sam. 1:23, 24 ; 2:11; Luk. 2:46—52.
Barnen kanske inte kan fatta alla de fina framställningar som varje talare kommer med, men det är ingen orsak till att de inte skulle sitta stilla hos sina föräldrar och försöka få så mycket gagn som möjligt av programmen, så att det visar sig ha varit mödan värt för deras föräldrar att ta dem med sig. Genom att vara uppmärksamma kommer de att bli bättre förtrogna med teokratiska ord och uttryck. Och oavsett vad de kan förstå, kan de under alla omständigheter ha stor nytta av att se den uppriktighet, det allvar och den entusiasm, som talarna lägger i dagen. Många av våra utländska bröder kanske inte förstår vartenda ord, men det är i alla fall mödan värt för dem att vara med. Föräldrar som inser dessa förhållanden kommer att i tillbörlig grad göra sin myndighet gällande, så att deras barn kan få det största möjliga gagn av sammankomsten. — Ps. 34:12.
Medan sammankomsten varar, kommer konventlokalen att vara ”Jehovas hus” för Jehovas vittnen, en jättestor Rikets sal. Och med tanke på kvalitén hos den andliga föda, som vid den tidpunkten bjudes där, och på den rikliga mängden därav bör vi visa ännu större aktning för dess frambärande än vi gör i vår Rikets sal i hemorten. Låt oss inte i själva verket rynka på näsan åt det som bjudes där eller säga: ”HERRENS [Jehovas] bord behöver man inte mycket akta” genom att trava omkring i gångarna eller genom att gå på besök till andra, när vi borde sitta på våra platser i konventlokalen och lyssna till vad som säges från podiet. — Mal. 1:7, 13.
Låt oss visa uppskattning av denna andliga undfägnad genom att av hela vår själ ägna den uppmärksamhet, genom att helt och hållet gå upp i vad som framställes, komma i tid och stanna kvar till slutet av varje program. — Ef. 6:6; 1 Tim. 4: 15.
Låt oss vara hänsynsfulla mot varandra, så att vi bekymrar oss inte bara om vår egen välfärd, utan också om andras, och kommer ihåg, att kärleken är långmodig och inte söker sina egna intressen. — 1 Kor. 10:24; 13:4, 5.
Låt oss inte förbise våra förpliktelser och privilegier beträffande den värd eller värdinna, hos vilken vi har fått rum anvisade åt oss. Vad betyder några minuters resa eller några lekamliga bekvämligheter jämfört med tillfället att föra någon in på den väg, där han kan få evigt liv? Tänk på allt omak som våra missionärer gör sig för att få tillfälle att vittna!
Och så till sist, låt oss komma ihåg våra förpliktelser mot våra barn. Sällskapet uppmanar oss enträget till att ta dem med oss, inte för att de skall få ha trevligt på världsligt sätt, utan för att de skall kunna få gagn i andligt avseende. Må deras närvaro vid sammankomsterna bli en milsten på den väg som heter deras fostran till liv i den nya världen.
Låt oss alltså alla och envar, gamla och unga, tänka på att ”Guds rike icke består i ätande och drickande, utan består i rättfärdighet och frid och glädje med helig ande”. Låt oss visa uppskattning av det andliga gästabudet genom att sätta det förnämsta främst. — Matt. 6:33; Rom. 14:17, NW.