Herodes den store, hänsynslös mördare

VAD bibeln berättar om de olika härskarna med namnet Herodes är mycket kortfattat. När man går till profanhistorien för att få ytterligare upplysningar, är det både intressant och styrkande för tron att lägga märke till hur verkligt betecknande för namnet Herodes’ olika bärare de fragmentariska omnämnanden är som Skriften gör.

Furstarna av den herodianska dynastien och deras omedelbara föregångare härskade i Palestina under större delen av både första århundradet f. Kr. och första århundradet e. Kr. De var iduméer eller edomiter och tillhörde således ett folk som på 100- talet f. Kr. hade underkuvats av de judiska furstarna av mackabéernas ätt. I början av det första århundradet f. Kr. blev en idumé som hette Antipas utnämnd till ståthållare över Iduméen av den judiske furste som då satt vid makten. Vid sin död efterträddes han av sin son Antipatros. Denne Antipatros lyckades utså tvedräkt mellan medlemmarna av den judiska kungafamiljen och drog fördel av detta, så att Julius Caesar gjorde honom till prokurator över Judeen såväl som till romersk medborgare.

Vid den tid då Antipatros blev utnämnd till regent över Judeen, gav han regentskapet över Galileen åt sin son Herodes och regentskapet över Jerusalem åt en annan son, Fasael.

Enligt Josefos var Herodes mycket ung, endast femton år gammal, när han gjordes till regent. Några historiker gör gällande att ett avskrivningsfel smugit sig in här och att det skulle stå tjugofem år, vilket bättre svarar mot andra av Josefos angivna data. Herodes utmärkte sig genom att rensa sitt område från rövarband, med vilkas medlemmar han gjorde processen kort, i det han lät avrätta dem utan laga dom och rannsakning, till stor bestörtning för Sanhedrin, vars myndighet han öppet hånade. När Herodes’ far hade blivit förgiftad av en judisk härförare, efterträdde sonen honom år 43 f. Kr., men först sedan han hade slagit ner en revolt. Han lät också utan lagliga formaliteter avliva sin faders mördare.

År 40 f. Kr. måste Herodes fly för livet på grund av en framgångsrik revolt från den judiske hasmoneiske fursten Antigonos’ sida. Hans bror, som inte hade kunnat rädda sig undan, tvangs till att begå självmord. Slutligen uppnådde Herodes Rom, där han lyckades förmå triumvirerna Antonius och Octavianus till att ge honom kungavärdigheten. När Herodes återvände, blev det honom möjligt att så småningom samla åt sig en så pass stor romersk krigshär, att han kunde inta Jerusalem och installera sig som konung över Judeen år 37 f. Kr. Sedan Herodes hade intagit staden, lät han avrätta fyrtiofem av Antigonos’ ledande partisaner och senare också Antigonos själv. Alla Sanhedrins medlemmar utom två blev likaså dräpta på Herodes’ befallning. Emedan Herodes var avundsjuk på den folkgunst som en av hans svågrar åtnjöt, en helt ung man som han hade gjort till överstepräst, lät han dränka denne och hycklade sedan stor sorg vid hans död.

Herodes hade i allt tio hustrur, av vilka Mariamne, av den judiska kungafamiljen, var skönast. När det gällde henne, var hans svartsjuka så stor, att han vid två tillfällen, då han reste långt bort, gav hemliga order om att hon skulle dödas, om han inte kom tillbaka. Båda gångerna förrådde den som fick ordern dennas innehåll för Herodes’ hustru. Därigenom kom var och en av dem att bli anklagad för äktenskapsbrott, och följden blev att Herodes lät avrätta alla tre.

List och förslagenhet hörde med till Herodes’ låga karaktärsegenskaper. Påpassligt ägnade han sin undersåtliga tro och lydnad i tur och ordning åt Julius Caesar, åt Cassius, åt Antonius och åt Octavianus och fick sig fördelar beviljade av dem.

Konung Herodes var också en ärelysten byggherre. Han lät bygga teatrar, amfiteatrar, hippodromer, citadell, fästningar, monument och till och med städer, vilka han uppkallade efter sig själv, sina släktingar eller kejsarna. Han byggde en artificiell hamnstad, Caesarea, vilken tävlade med sjöstaden Tyrus; han återuppbyggde Samaria och hade vidsträckta byggnadsföretag i gång i många andra länder, i Tyrus, i Sidon och i städer så långt avlägsna som Aten och Antiokia.

Han byggde många tempel överallt i sitt land till ära för kejsar Augustus och ett praktfullt tempel på Rodos åt den hedniske guden Apollon. På Sions berg byggde han ett palats åt sig själv såväl som det ryktbara ”Herodes’ tempel” åt judarna, vilket tog fyrtiosex år att fullborda. (Joh. 2:20) Vid den tiden sade man om det: ”Den som inte har sett Herodes’ tempel har inte sett något riktigt vackert.”

Men trots alla sina bedrifter hade den ondskefulle Herodes ingen frid. Att han hade låtit dräpa sin sköna hustru Mariamne fyllde honom med samvetskval. Visserligen ställde han sig in hos judarna genom att bygga ett sådant praktfullt tempel, men han stötte sig med dem genom sitt avguderi, sina utländska byggnadsföretag och sitt förordnande av grekiska rådgivare. För många av judarna tedde han sig inte bättre än den syriske härskare, Antiokos Epifanes, som försökte tvinga den grekiska religionen och kulturen på judarna och som i första rummet var den som mackabéerna (hamonéerna) gjorde uppror mot. Gång på gång ingick judarna sammansvärjningar för att ta livet av honom, och som följd härav var en av hans fästningar ständigt fylld av upproriska judar, vilka efter en kort tids inspärrning blev avrättade. Under de sista åren av sin regering lät han avrätta två av sina egna söner, som han misstänkte för upproriskhet, och när han låg på dödsbädden en tredje son.

Ett utsvävande levnadssätt — Herodes var hänsynslös också i detta avseende — ådrog honom vedervärdiga sjukdomar, av vilka han led så svårt, att hans palats genljöd av hans skrik. Han rådfrågade läkare, tog bad, men allt till ingen nytta. Då han kände med sig att judarna skulle fröjdas vid meddelandet om hans död, beslöt han att det vid hans bortgång skulle bli en sådan sorg och veklagan som det aldrig förr varit vid någon konungs frånfälle. Fördenskull befallde han att alla de förnämsta judarna skulle föras till Jeriko, där han då uppehöll sig, och spärras in i hippodromen, och därpå gav han hemliga föreskrifter om att när hans död inträffade, skulle alla dessa män dräpas, innan dödsfallet finge bekantgöras. Dessa sistnämnda föreskrifter blev emellertid aldrig verkställda.

Matteus’ berättelse en legend?

Enligt Jewish Encyclopedia, band 6, sid. 360, förhåller det sig så, att Herodes’ förbindelse ”med det påstådda barnamordet, som omtalas i Nya testamentet, nu allmänt av självständiga kristna tänkare erkänns vara en legend”. Tydligtvis grundar dessa ”tänkare” sina slutledningar på den omständigheten, att händelsen i fråga inte omtalas av Josefos eller andra av den tidens historieskrivare.

För sant kristna tänkare är detta emellertid inget bevis alls. De håller Guds ord för att vara sant, även om det gör alla människor till lögnare. (Joh. 17:17; Rom. 3:4) Att förneka äktheten av Matteus’ framställning i det andra kapitlet skulle vara detsamma som att också förneka äktheten av Jeremia 31:15, där den nämnda händelsen profetiskt förutsägs, såväl som att ta bort orsaken till uppfyllelsen av profetian i Hosea 11:1, vilken talar om att Jehova skulle kalla sin Son ut ur Egypten. (Matt. 2:15) Talrika orsaker skulle kunna anföras till att Josefos och andra — med eller utan avsikt — underlät att nämna denna tilldragelse, och alla de gånger som arkeologien har bekräftat bibeln, i stycken om vilka de profana historieskrivarna har tigit stilla, utgör därtill ett absolut hinder för att man skulle kunna tvivla på Matteus’ berättelse av det skälet att den inte är omnämnd av andra!

Några betvivlar Matteus’ berättelse, därför att det i allmänhet anges att Herodes dog år 4 f. Kr., vid sjuttio års ålder, medan bibelns kronologi ger vid handen att Jesus föddes år 2 f. Kr. (Jämför Lukas 3:1, 23 med Daniels profetia om ”sjuttio veckor” i Daniel 9:24—27, vilka årsveckor började år 455 f. Kr.) Lägg emellertid märke till följande:

Enligt Josefos’ uppgift i Judarnas gamla historia tog Herodes Jerusalem i besittning på sommaren år 37 f. Kr. och började i själva verket inte härska förrän mer än tre år efter det att han av den romerska senaten hade blivit förordnad till att vara konung över Judeen. Det är från detta år, snarare än från det tidigare årtalet, som man bör räkna Herodes’ 37-åriga regering, vilken omtalas av Josefos. Enligt denna beräkning skulle Herodes’ död ha inträffat år 1 f. Kr. eller 1 e. Kr., vilket mycket väl medger tid under Herodes’ regering både för Jesu födelse år 2 f. Kr. och för magernas besök hos Herodes därefter och sedan mordet på de små gossarna i Betlehem.

Bland de bevis som anförts för att Herodes’ död skulle ha inträffat år 4 f. Kr. är den omständigheten, att han kort före sin död lät två judiska upprorsmän brännas levande och att det var månförmörkelse den kväll då de blev avrättade, och man har räknat ut att en sådan förmörkelse ägde rum den 13 mars år 4 f. Kr. Men det går inte att med stöd enbart av en månförmörkelse fastställa året för en viss tilldragelse, ty under vilket år som helst är det vanligen två förmörkelseperioder, och många år händer det att två månförmörkelser kan ses i en viss del av jorden. I själva verket omtalas endast en partiell månförmörkelse för år 4 f. Kr., medan däremot tre stycken omtalas för år 1 f. Kr., vilka dessutom var fullständiga. Om man skall utgå från månförmörkelsen, talar således starkare skäl för år 1 f. Kr. än för år 4 f. Kr.

I detta avseende är det intressant att lägga märke till, att auktoriteterna är av mycket olika mening om hur gammal Herodes var, när han blev regent år 47 f. Kr., och vidare att Appletons Cyclopedia säger att Josefos, när det gäller tidsangivelser, ”alltigenom är alltför vårdslös för att man skall kunna räkna med honom”. Tidpunkten för Herodes’ död utgör således inget hinder för att vi skall kunna godtaga berättelsen hos Matteus om att små gossar blev mördade. Och med tanke på allt som vi har sett om Herodes’ sinnelag, de många mord han var skyldig till och hans plan att dräpa alla judarnas förnämsta män, för att det skulle bli stor klagan och sorg vid hans död, måste vi förvisso säga, att allt vi vet om honom är i stil med den tilldragelsen.