Det bästa tänkbara uppförande

DE KRISTNA bör iaktta bästa tänkbara uppförande. Deras sanna kärlek till Gud och människor föranleder dem att uppträda välvilligt, artigt och vänligt. I sin egenskap av kristna är de sändebud för Gud och Kristus och intar sålunda den högsta ställning som finns i livet. Detta borde vara skäl nog att stimulera till ett lämpligt och passande uppförande. Det har emellertid behagat Gud att låta dem utgöra ”ett skådespel för världen, både för änglar och människor”. Han ställer dem fram till beskådande. Därför är hela deras liv och varje deras handling under ständig observation och kritik. De är levande exempel till ära eller vanära för Gud.

Med vetskap om detta påminner aposteln Paulus dem: ”Uppför eder endast på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus”, så att ni ”icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna, och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”. Petrus säger oss varför de kristna måste uppföra sig på detta sätt: ”Bevara edert uppförande rätt bland nationerna, för att de — i det vari de tala emot eder såsom ogärningsmän — må såsom ett resultat av edra rätta gärningar, till vilka de äro ögonvittnen, förhärliga Gud på dagen för hans granskning. Underordna eder för Herrens skull all mänsklig skapelse.” Att handla så är i själva verket att iaktta det bästa uppförande. Det innebär att känna till och behärska konsten att leva tillsammans i frid. Det är den sanna förfining som kommer av kärlek till Gud och nästan. — Fil. 1:27; 2: 3, 4; 1 Petr. 2:12, 13; NW.

Jesus var den fullkomlige gentlemannen. Han gjorde sig aldrig skyldig till något felaktigt uppförande. Han praktiserade fullkomligt den gudomliga regeln, att man bör göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv. De som gav akt på honom, lyssnade på honom, hörde hans visa ord och såg hans mäktiga gärningar och hans intagande sätt fylldes av häpnad och beundran. Hans goda uppförande härflöt inte från några regler angående ”god ton” som människor skrivit, utan kom från ett uppriktigt hjärta och berodde på att han från ungdomen hade odlat och tillämpat den allsmäktige Gudens rättfärdiga principer, speciellt hans kärlekslag. — Matt. 13:54—56.

Ett gott uppförande har sina rötter i kärlek till Gud och kärlek till människor. Det kostar ingenting, men är värt allting. Det förtjänar att framhållas, att det goda uppförandet ofta består av ord som är väl valda och som talas i rättan tid. Att säga de rätta orden i det rätta ögonblicket är en konst. De måste komma naturligt, komma från hjärtat, för att ljuda väl. De måste komma spontant och uppriktigt för att verka tilltalande. De kommer annars att ljuda ihåligt, ouppriktigt, och kommer högst sannolikt att betraktas som smicker, vilket är en förolämpning och inte ett erkännande.

”Ett älskvärt uppförande är bättre än en skön gestalt; det skänker större behag än statyer och bilder; det är den skönaste av de sköna konsterna.” Alldeles som det är möjligt att vara vis utan att äga denna världens visdom, är det också möjligt att vara älskvärd och artig med ringa eller ingen kunskap i de umgängesformer, som läroböcker i etikett innehåller, regler som på sin höjd endast är en ersättning för vanligt sunt förnuft. Etikettens regler kan skifta likt moderna och är olika i nästan alla länder, men ett gott uppförande är lika över hela världen.

Varav dåligt uppförande kommer

Fåfänga, dåligt humör, längtan efter medhåll och brist på vanligt sunt förnuft är de förnämsta orsakerna till ett dåligt uppförande. Fåfänga människor önskar att andra skall tänka högt om dem, men själva tänker de sällan på andra. Deras tankar kretsar alltid omkring dem själva. Fåfänga leder till att man ständigt är medveten om sig själv. Vi måste tänka på andra, om vi skall kunna behaga Jehova. Att tänka på andra och ta hänsyn till deras känslor är artighetens innersta väsen. Men en ohyfsad människa är ofta högröstad, stolt och skrytsam i fråga om att prisa sig själv och sin familj. Ohyfsad är även den som skryter över sina affärsbedrifter och som ser ned på andra människor, som varit mindre framgångsrika än han; en sådan människa kan som regel inte heller låta bli att göra sig lustig på bekostnad av andras anseende.

Ord är farliga verktyg, och Jesus uppmanade sina lärjungar att vara noga med hur de använde dem. ”Vemhelst som tilltalar sin broder med ett avskyvärt ord av förakt skall vara ansvarig inför Högsta domstolen, under det att vemhelst som säger: ’Du föraktlige dåre’, skall vara hemfallen åt det brinnande Gehenna.” Han tillade vidare att ”den goda människan sänder ur sitt goda förråd ut goda ting, då däremot den onda människan ur sitt onda förråd sänder ut onda ting. Jag säger eder, att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” (Matt. 5:22; 12:35—37; NW) En kristen som uppför sig rätt kommer inte att kalla sin broder dumbom eller fårskalle eller använda andra mindre smickrande uttryck.

Somliga människor anser sig vara av så god familj, vara så duktiga eller intelligenta eller så rika, att de står höjda över vad andra må tänka eller säga om dem. De menar, att deras ställning berättigar dem att uppföra sig ohyfsat. De är en skymf för sig själva och för dem de umgås med. Det finns andra, som visar ringaktning för sina medmänniskor på skilda, ohövliga sätt, till exempel genom att inte vara tillbörligt klädda, när de är tillsammans med dem, genom att inte hålla sig rena till kropp och sinne eller genom att hänge sig åt frånstötande vanor. Paulus förmanar de kristna att inte umgås med sådana, emedan ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”.

Det är svårt att bedöma ett äggs kvalitet enbart efter skalets utseende. Så är det heller inte klokt att i alltför hög grad bedöma människor efter deras utvärtes framträdande. Många människor måste bära slitna kläder, andra lider av dålig hälsa, och åter andra är förtryckta och betryckta. Vi kan emellertid inte förvänta att människor i allmänhet skall ge sig tid att se efter, om vi verkligen är vad vi synes vara. Var och en kan hålla sig ren. Vi kan tala vad rätt är av ett uppriktigt hjärta. Vi kan vara vänliga, gästfria, hjälpsamma och artiga. Vi kan vara oss själva. Vi kan vara ärliga och hövliga. Detta kostar oss ingenting. Det är fritt. Var och en kan visa dessa egenskaper — den rike såväl som den fattige. Det är dåraktigt av en människa att visa sig kylig eller dra ihop sig till en taggig boll, när en främling närmar sig. En kristen måste vara en sällskaplig människa. Han måste tala. Han älskar människorna.

Ett gott uppförande mot alla

En människa med ett gott uppförande är artig mot alla slags människor och under alla förhållanden. Hon visar aktning för sina ”underordnade” (barn, folk med ett sjukt sinne eller på annat sätt vanlottade) såväl som för sina jämlikar (bröder) och dem som hon betraktar som ”överordnade” (tjänare med särskilda befogenheter, styresmän, konungar och andra härskare). Hennes goda uppförande är inte förbehållet de få som kan ge något i vederlag, eller dem som inger fruktan. I likhet med den varma sommarsolen är hennes vänlighet och artighet lika för alla. — 1 Petr. 2:13—20.

Det är vanligt att behandla främmande artigare än vänner och den egna familjen. Men förtjänar de att bli bättre behandlade än de som vi älskar? Vår familj och vår nära umgängeskrets borde vara mer berättigade till hänsynsfull behandling än utomstående. Somliga människor tycks anse att ett gott uppförande är en dräkt som man tar på sig, när man går på besök. Men en verkligt väluppfostrad människa uppför sig väl hela tiden.

Det kristna hemmet bör vara den plats där man får lära sig det bästa tänkbara uppförande. En familj är en känslig och fin mekanism, vars alla delar är i nära och förtrolig kontakt med varandra. Endast det mest högvärdiga smörjmedel kan hålla den i friktionsfri och fin gång. Att inse behovet att vara hjälpsam och förekommande, gladlynt och vänlig bidrar i hög grad till att skapa ett lyckligt hem. Att man lär sig bruka de allmänt vedertagna och dagligen förekommande uttrycken för vänlighet och hänsynsfullhet gör mycket till i fråga om att avlägsna friktion i umgänget. De små orden har stor betydelse. Vi kan alla bruka dem på rätt sätt. De kostar oss ingenting, men vi kan köpa oss vänner med dem. Om vi dagligen övar och praktiserar ett gott uppförande, kommer det inte att lämna oss när vi bäst behöver det, det vill säga när vi rör oss utanför hemmet.

Så hände sig till exempel under en sammankomst, som Jehovas vittnen nyligen höll, att en främling, som var något avogt sinnad mot vittnena, på sin väg genom skarorna ute på gatan törnade emot ett av vittnena. Vittnet återvann jämvikten efter törnen, log och bad om ursäkt. Främlingen blev förbryllad, ty han visste, att det var hans fel, och dock var det vittnet som bad om ursäkt. Han omtalade senare att det var denna artighet som ledde honom till eftertanke och till att begrunda sanningen i Guds ord. Han är nu själv ett Jehovas vittne.

Ett annat exempel, som visar hur välgörande det är att vara vänlig och hänsynsfull, har omtalats för oss av en utomstående. Jehovas vittnen hade ett internationellt konvent i närheten, och trafikstockningen var stor. Denne man sökte korsa huvudleden, men den kompakta raden av bilar ville inte släppa honom igenom. Då han såg en bil närma sig med en skylt som identifierade bilisten som ett Jehovas vittne, sade han för sig själv: ”Jag undrar om dessa människor är så vänliga, som det påstås att de är. Kommer han att släppa mig igenom?” Till hans angenäma överraskning stannade bilen och släppte honom igenom. Behovet av sådan vänlighet i denna gamla värld är stort, och den vänlighet vi visar blir inte obeaktad.

Tidningen Weekly Call i Dunellen i New Jersey skrev den 23 juli 1953: ”Vi kommer att sakna dessa Jehovas vittnen, när de har farit sin väg. ... De där människorna tycks vara de bästa i landet, när det gäller belevenhet och artighet och en del annat som de flesta av oss försummar i denna tid. ... De där människorna är lika hövliga och belevade, när de sitter bakom ratten, som vi är, när vi befinner oss i mottagningshallen på ett hotell, och det vill inte säga litet.” En ledare i The Morning Call (Allentown, Pa.) för den 28 juli 1953 hade följande att säga om dem: ”De är ett förstklassigt folk, som tillväxer i antal och inflytande. Och vart de än kommer, är de välkomna. Genom sitt uppförande skapar de en så välvillig opinion, att de ivrigt uppmanas att komma tillbaka.” En kristens uppförande är antingen en heder eller en vanheder för det goda namn han bär. Det ärar eller vanärar Gud och Kristus.

Vid måltiderna

En säker probersten på en människas allmänna uppförande är hennes sätt att äta. Förstår hon, när hon skall börja och hur hon skall börja? Vad hon skall säga och hur hon skall säga det? Hur hon skall äta i enlighet med landets sed, på det sätt som där anses belevat? När hon skall sluta? För de kristna är måltiden en stund av glädje och gemenskap, av vederkvickelse och behag. Den regleras inte av en lång lista löjliga regler, men den är heller inte utan tillbörlig ordning. Det är en angenäm stund, då alla är förekommande och hänsynsfulla mot varandra.

Sedan bön framburits till Gud, äter man maten. Ingen river åt sig den. Var och en förser sig på ett belevat sätt, när hans tur kommer. Hur stor portion man tar beror inte på aptiten, utan på familjens storlek och vad som finns att tillgå av rätterna. En ouppfostrad och glupsk människa tar för sig mer än hon kan äta eller tar en stor portion, utan att fråga efter om de andra får litet eller ingenting. Att i hemmets avskildhet praktisera sådana vanor som att äta på ett för andra frånstötande sätt och åsidosätta de regler för rätta matvanor, som råder i det land man vistas i — det kommer individen att visa samma simpla vanor även utanför hemmet och framkallar sådana anmärkningar som: ”Han uppför sig illa för att vara en kristen.” En kristen måste vara höjd över klander.

I tal och uppträdande

Det är ett uttryck för hänsynsfullhet att alltid söka se prydlig ut. Om du alltid är proper och välvårdad, blir det en rekommendation för dig själv och dem du umgås med. Du visar kärlek och hänsyn för andra. En människa som iakttar dig kanske inte har tillfälle att tala med dig, men hon kommer inte att glömma att du var behaglig att se på — om du var det! En vänlig hälsning — en handskakning eller en omfamning eller någon annan sedvanlig hälsningsform — och ett leende går bra i stil med vilka kläder vi än bär.

Eder och vanvördigt tal för hjälper ingen till kristlig mognad, och slanguttryck gör det heller inte. Vulgära uttryck blir allt vanligare. Ord som en gång förekom endast i pöbelkretsar brukas nu av somliga människor i alla samhällsskikt. De kristna måste vara på sin vakt mot sådant. Paulus förmanar: ”Må otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor, och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan fastmer tacksägelse.” — Ef. 5:3, 4, NW; Kol. 3:8.

I församlingen

När man besöker ett möte i församlingen, är det dåligt uppförande att komma för sent. Att infinna sig i rätt tid visar aktning för talaren och församlingen. Mödrar med barn skall finna det lämpligast att sätta sig i lokalens bortre ända och nära gången, så att de så litet som möjligt stör talaren och de lyssnande, ifall barnet behöver gå ut. Det får aldrig förekomma, att man favoriserar de förmögna eller de i denna världen inflytelserika, och inte heller får det förekomma någon partiskhet på grund av ras, hudfärg eller nationalitet. Att viska eller fnissa under ett föredrag stör de närsittande. Till församlingens möten kommer folk för att få undervisning, för att tillbedja och tjäna. Där bör man framför allt uppföra sig på allra bästa sätt.

I en värld som är svältfödd på vänlighet, artighet och hövlighet har de kristna rika tillfällen att visa hjärtlig vänlighet och ett gott uppförande och vara frikostiga med att sända ut detta ”bröd” över vattnet, ”ty i tidens längd får du det tillbaka”. Det är i sig självt så behagligt och lätt att sända ut det; det sker utan kostnad. Det är så lätt att le och vara förekommande och även att göra små vänliga handlingar, att det inte finns någon ursäkt för att inte göra det. Och därtill kommer, att det är dessa små vänliga ting, vilka vi gör för varandra varje dag, som ökar livets charm och skönhet för oss.

Vi måste också komma ihåg, att det råder olika sedvänjor i skilda länder men att all artighet och vänlighet som kommer från hjärtat alltid blir uppskattad. Vi vill inte vara trångbröstade i våra kommentarer, och vi avser inte heller att säga, att alla kristna måste följa levnadsregler som råder i något visst land. Om de alla brukar ett sunt sinnes ande, kommer de att vara vänliga i sina handlingar mot alla människor.