Varför Gud tillåter det onda

Undrar ni, liksom Job i forna dagar, varför Gud tillåter det onda? I så fall är vi förvissade om att ni kommer att finna ett trösterikt och tillfredsställande svar på er fråga i det som följer här.

KANSKE har inget annat problem förbryllat fler rättsinniga människor än frågan varför Gud tillåter det onda, varför han tillåter orättvisa, ondska och lidande. Ateisterna slår ned på detta, att Gud verkligen tillåter dessa förhållanden, och menar att här är bevis för att Gud inte finns till. Så hävdade t. ex. Woolsey Teller, sekreterare i en sammanslutning för ateismens befrämjande, American Association for the Advancement of Atheism, Inc., i en intervju, att det faktum, att det råder ”förskräcklig nöd, oerhört armod, outsägligt lidande”, bevisar att Gud inte finns till. Intervjuaren, som visserligen bekände sig tro på Gud, kunde inte ge honom ett tillfredsställande svar, utan kom endast med några motfrågor, sådana som: ”Men vi känner ju inte Guds uppsåt, eller hur?” ”Är vi människor så förmätna, att vi menar oss veta vad Gud har i sinnet?”

Låt oss i förbigående framhålla, att många, som hänvisar till det lidande som råder i världen såsom en orsak till att de inte utövar tro på Gud, skulle önska att Han utförde en oavbruten rad av underverk stick i stäv med sina egna lagar. Inkonsekvent nog vill de ge Gud skulden för det elände och armod, som människorna ständigt drar över sig själva genom den själviska och dåraktiga kurs de väljer att följa.

Kan vi få veta vad som är Guds uppsåt med att tillåta det onda? Ja, det kan vi, om vi är tillräckligt ödmjuka och har ett tillräckligt öppet sinne, så att vi är villiga att följa hans råd: ”Kom nu och låt oss resonera med varandra” om det som han har att säga i sitt ord, bibeln. Och är inte detta just vad vi borde förvänta, att Skaparen, som så rikligen sörjt för våra materiella behov, också skulle sörja för att vår hunger och törst efter sanningen kan stillas, att vi kan få svar på våra frågor om orsaken till sådana förbryllande spörsmål som varför det onda får finnas till? Jo, visst borde vi förvänta det! — Jes. 1:18, AV.

Låt oss först påminna oss detta, att ”för Gud är allting möjligt”, ty han är en Gud av ”vishet och makt”. Vidare försäkras det oss att ”Gud är kärleken” och att ”rättfärdighet och rätt äro hans trons fäste”. (Matt. 19:26; Job 12:13; 1 Joh. 4:8; Ps. 97:2) Medan det förhållandet, att det onda får finnas till, för ateisten framstår som ett förnekande av Guds makt och vishet — då det ser ut som om Gud inte kunde förhindra det onda — och av hans rättvisa och kärlek — då det ser ut som om Gud vore likgiltig för det onda —, är det dock så, att hos dem som verkligen tror att Gud äger dessa fyra egenskaper i fullkomlig och obegränsad grad, framkallar detta faktum, att Gud tillåtit det onda, endast frågorna varför Gud tillåter det och när han skall sätta stopp för det.

Gud har, i korthet sagt, tillåtit det onda därför att en av hans skapelser väckte frågan: Vem är den högste? Och även denna: Kan Gud sätta människor på jorden, som kommer att bevara sin ostrafflighet trots påtryckningar och frestelser? När svaren en gång till fullo givits på dessa frågor, då skall Gud göra slut på det onda.

Människans skapelse och avvikelse

Vid början av människans tillvaro fanns det inget ont. Gud hade skapat människan fullkomlig, vilket också hans ord försäkrar oss om: ”Fullkomlig är hans verksamhet.” Gud skapade människan till sin avbild, däri att han gav människan ett visst mått av vishet, rättvisa, kärlek och makt. Han gjorde henne också till en individ med moralisk handlingsfrihet, fri till att välja mellan att handla rätt och att handla orätt, men naturligtvis med utsikt att få bära följderna av sitt val. Han satte människan i en skön trädgård, paradiset, och gav åt henne ett trefaldigt uppdrag, nämligen att vara fruktsam, att lägga jorden under sig och att råda över de lägre djuren, och vid utförandet av detta uppdrag skulle människan få göra största möjliga bruk av sina förmågor och egenskaper. — 5 Mos. 32:4, NW; 1 Mos. 1:26—28.

Trots det att Gud gav människan så många förmåner, hade han endast ett krav på henne, begränsade hennes handlingsfrihet endast i fråga om en enda sak: människan fick inte äta av frukten från ett visst träd. Denna begränsning innebar inte att människan måste försaka något, eftersom hon inte behövde just det trädets frukt för att uppehålla livet. Inte var det heller förbundet med några svårigheter för henne att rätta sig efter denna begränsning i handlingsfriheten. Gud hade, såsom den högste Suveränen och Välgöraren, fullkomlig rättighet att förbjuda människan förmånen att äta av just denna frukt, och han gjorde så på flera goda grunder. Denna begränsning i människans handlingsfrihet ingöt i henne fruktan för Jehova, ty den underströk att hon var beroende av Gud för att behålla livet, att Gud hade givit henne det och att han kunde taga det tillbaka. Den skulle också bringa i dagen om människan satte värde på allt det som Gud hade gjort för henne eller inte, och var även det medel — skulle man kunna säga —, varigenom människan kom att än mer värdesätta välsignelserna från Gud, i det att hon insåg att hon kunde gå miste om dem. Vidare erbjöd den ett idealiskt prov, då Gud ville fastställa huruvida människan älskade honom, ty om vi älskar Gud, så håller vi hans bud. — 1 Joh. 5:3.

Det var inte nog med att Gud utrustade människan med vissa förmågor och gav henne anvisningar om hur hon skulle bruka dessa, utan han förordnade också om en överskyggande kerub till människans bästa, en skyddsängel, så att säga, till att leda, undervisa och beskydda människan. (Hes. 28:14) Denne befullmäktigade ängel lät emellertid detta sitt uppdrag framkalla otillbörliga tankar hos honom beträffande hans egen vikt och betydelse, vilket i sin tur väckte en åstundan inom honom att bli tillbedd så som Jehova Gud blev det. I det syftet grep han sig an med att vända människan bort från hennes Skapare, Välgörare och Vän, genom att bruka nesligt förtal. Genom att utså tvivel i kvinnans sinne lyckades han förmå både henne och hennes make att visa olydnad, varigenom de ådagalade brist på kärlek och uppskattning. Gud dömde dem — i det han handlade enligt sitt ord — till att vända åter till stoftet, och slutligen dog de. — 1 Mos. 3:1—19; 5: 5.

På grund av sin ärelystnad och sitt uppror kallas denne kerub senare i Skriften för ”draken, den ursprunglige ormen, som är djävulen och Satan”. Och att han verkligen åstundade att bli tillbedd så som Jehova Gud framgår av Jesaja 14:12—14, där vi läser om hans skrytsamma påstående att han skulle göra sig lik den Högste, och av Matteus 4:8—10, som skildrar hur han erbjöd sig att ge Jesus alla världens riken, om Jesus bara ville falla ned och utföra en handling av tillbedjan inför Satan. — Upp. 20:2, NW.

Varför det onda har tillåtits

Även om det som här sagts tydligt visar att Satan och Adam och Eva — och inte Jehova — är ansvariga för det onda i världen, så kvarstår dock frågan: Varför tillät Gud dessa tre brottslingar att leva? Varför tillintetgjorde han dem inte genast och började om från början? Därför att i och med att Satan fick våra första föräldrar att avvika från Gud uppstod frågan om vem som bar skulden. Hade Gud skapat dem sådana, att de inte kunde stå emot frestelsen, och likväl föreskrivit dödsstraff om de inte lyckades motstå den? Om han genast hade dödat dem alla tre, skulle detta för all framtid ha förblivit en omtvistad fråga. Dessutom skröt Satan med att han kunde vända alla människor bort från Gud och bestred på så sätt både Jehovas överhöghet och hans förmåga som skapare.

Jehova visste, att han inte hade gjort något misstag, då han skapade Adam och Eva, att den lag han givit dem var rättvis och att människovarelser kunde förbli trogna under provsättning. För att bevisa detta lät han Adam och Eva fortsätta att leva och sätta barn i världen, och han lät Satan förbliva och försöka vända andra människor bort från Jehova Gud. Bibeln visar, att från Abels tid och ända fram till våra dagar har Jehovas tjänare bevarat sin ostrafflighet, trots allt det som djävulen bragt över dem i form av frestelser och påtryckningar, och därigenom har de hävdat och upphöjt Jehova och bevisat djävulen vara en lögnare och en ondskefull baktalare. Genom att hålla fast vid sin ostrafflighet har de glatt Jehovas hjärta och berett ett svar åt honom att ge djävulen. — Ords. 27:11.

Hur vet vi att detta är sant och inte bara en fantasifull teori? Det framgår av skildringen i Jobs bok, kapitlen 1 och 2. Vi får där veta, att Satan skröt med att han kunde tvinga Job, Jehovas mest framträdande tjänare på jorden, att förbanna Gud. Gud antog utmaningen och gav Satan fria händer beträffande Job, så att han till och med tilläts beröva Job hans ägodelar, hans familj, hans vänner och hans hälsa. Men Job bevarade sin ostrafflighet; han förbannade inte Gud, och inte heller bekände han synder som han inte gjort sig skyldig till, vilket vissa amerikaner gjorde, när de utsattes för påtryckning av kommunisterna.

Utan tvivel har vi i den historiska berättelsen om Job (ja, Job existerade verkligen; se Hesekiel 14:14 och Jakob 5:11) ett exempel på att Gud tillåter det onda i syfte att ådagalägga sin stora överlägsenhet över Satan och bevisa att han kan sätta människor på jorden som kommer att bevara sin trohet under provsättning. Och att detta var orsaken till att Adam och Eva tilläts att leva och frambringa barn framgår av det förhållandet, att Jehova först riktade Satans uppmärksamhet på att Job höll fast vid sin ostrafflighet och därmed angav, att frågan om huruvida människor skulle bevara sin ostrafflighet eller inte hade blivit väckt tidigare.

När Jehova nu hade tillåtit det onda i syfte att få stridsfrågan om överhögheten avgjord, har han härmed inte gjort sig skyldig till någon orättvisa. Han kunde genast ha dödat Adam och Eva i stället för att i sin barmhärtighet låta dem leva många hundra år. Och med tanke på deras avkomlingar har livet, även om det varit förbundet med lidande, varit en välsignelse. Vidare har Gud föranstaltat att alla de som bevarar sin ostrafflighet skall bli belönade, till och med i större utsträckning än Job blev det, genom Kristi återlösningsverk och uppståndelsen.

Gud har tillåtit Satan att förbliva under de gångna 6.000 åren endast, som Jehova sade till Farao, för ”att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn förkunnat på hela jorden”. När detta uppsåt har blivit till fullo utfört, då kommer Jehova att i Harmageddonstriden göra slut på Satan och alla dem som har hans ande, dem som är ansvariga för allt det onda i världen, alldeles som han tillintetgjorde Farao och hans stridskrafter i Röda havet. — 2 Mos. 9:16; 14:27, 28.

Jehova är kärleksfull och rättvis, och därför hyser han ingen sympati för det onda. Eftersom han är allvis och allsmäktig, kan han och kommer han också att göra slut på det onda i sin behöriga tid. Då skall Jesu bön om att Guds vilja må ”ske, såsom i himmelen så också på jorden”, bli uppfylld. Sedan skall det inte mera vara någon död eller klagan, och inte heller skall sorg eller plåga vara mer. (Matt. 6:10, NW; Upp. 21:4) Då skall alla som lever älska Gud med hela sitt hjärta och sinne, sin själ och kraft och älska sin nästa som sig själva. I betraktande av det betydelsefulla syfte som tjänats klagar inte de som älskar Gud och rättfärdigheten över att Gud tillåtit det onda, utan de gläds över att få bevara sin ostrafflighet, fastän deras ståndaktighet medför lidande i den närvarande tiden, och de ser fram emot det härliga resultat som kommer att bli slutet på alltsammans, nämligen att Jehovas namn hävdas och förhärligas och att de själva får ändlöst liv i Guds rättfärdiga, nya värld.