Den sanna kristna församlingen
Många olika religiösa sammanslutningar gör anspråk på att vara den enda sanna kristna församlingen. Hur kan vi avgöra om sådana anspråk är sanna eller falska? Vad är den sanna kristna församlingens ursprung, ändamål och bestämmelse? Hur kan den identifieras?
DET grekiska ordet ekklesia, som i 1917 års svenska översättning återges med ”församling”, betyder dels ”kyrka” och dels ”menighet” eller ”församling”, men det brukas i all synnerhet om en menighet som har kallats tillsammans, en församling som har kallats ut. Enligt bibeln är således den kristna kyrkan inte i första hand den byggnad av trä eller sten, där man kommer tillsammans, utan den skara människor som utgör den kristna församlingen.
Medan några påstår att deras religiösa sammanslutning ensam är den sanna kristna församlingen, tror andra att alla som gör anspråk på att vara kristna tillsammans utgör den kristna församlingen och att alla dessa bara är just så många olika vägar, som alla leder till himmelen. Men om det vore sant, skulle det betyda att den kristna församlingen är delad, och aposteln Paulus, en auktoritet i ämnet, framhåller otvetydigt att Kristus inte är delad: ”Om eder, mina bröder, har det givits till känna för mig ... att splittring råder ibland eder. Vad jag menar är detta, att var och en av eder säger: ’Jag hör till Paulus’, ’Men jag till Apollos’, ’Men jag till Kefas’, ’Men jag till Kristus’. Existerar Kristus delad?” Dessa ord anger tydligt och klart, att den sanna kristna församlingen inte är delad i hundratals motstridiga sekter med olika trosbekännelser. — 1 Kor. 1:11—13, NW.
Den kristna församlingens struktur
Vad som bidrar till den kristna församlingens enhet är att den erkänner bara ett huvud, Kristus Jesus. ”Han är kroppens, församlingens, huvud.” I den utsträckning som huvudet har kontrollen fungerar kroppen harmoniskt. Och i det vi släpper tanken på en kropp, för att i stället som illustration bruka bilden av en stad eller ett tempel, finner vi, att de som tillhör den kristna församlingen har ”blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen”. — Kol. 1:18; Ef. 2:20; NW.
Kristus föreskrev inte någon uppdelning i prästerskap och lekmän inom den kristna församlingen, utan sade: ”Låt icke kalla eder ’rabbi’, ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder. Ytterligare, kalla ingen eder fader på jorden, ty en är eder Fader, Han som är i himmelen.” Däremot sörjde han för tillsyningsmän och medhjälpare, missionärer, herdar och lärare, ”med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp”. Det fanns ingen uppdelning i prästerskap och lekmän, ty alla var predikare. Kristus gav exemplet för alla att efterlikna, alldeles som Paulus visar: ”Bliv mina efterliknare, så som jag är Kristi.” — Matt. 23:8, 9; Ef. 4:11, 12; 1 Kor. 11:1; NW.
Efter Jesu död finner vi att en styrande krets, bestående av apostlarna och andra mogna lärjungar, hade sitt säte i Jerusalem. Denna rådfrågades när förbryllande frågor uppstod, sådana som frågan om hedningar som blivit omvända skulle omskäras. Sedan den hade utrönt Guds syn på saken, sände den ut brev med instruktioner och anvisningar till de olika lokalförsamlingarna. (Apg. 15:1—35) Detta bidrog till enhet i uppfattning och predikande. Det är förnuftigt att förvänta att det också i vår tid skulle finnas en styrande krets. Endast genom ett sådant redskap kan den kristna församlingen på jorden i våra dagar bli enad i uppfattning och verksamhet.
Enligt Guds ord är antalet av dem som utgör den kristna församlingen begränsat till 144.000 kallade, utvalda och trogna: ”Och jag såg, och se! Där stod Lammet på Sions berg och med honom ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. Dessa blevo köpta från människosläktet till en förstling åt Gud.” Att detta antal är bokstavligt kan ses av Uppenbarelseboken 7, där det också nämns och ställs i kontrast till en stor skara ur alla nationer som ingen människa kan räkna. Detta betyder inte att bara 144.000 någonsin kommer att vinna frälsning, utan att bara det antalet kommer att vinna den himmelska arvedelen såsom en utvald ”förstling”. Jesus kallade dessa en liten hjord, och jämförd med hela människosläktet är den kristna församlingen om 144.000 en liten hjord. — Upp. 14:1, 4, NW; Luk. 12:32.
Den kristna församlingen kallas ut
Vad som först och främst krävs, för att någon skall kunna komma att tillhöra den kristna församlingen, är kunskap om och tro på Jehova Gud och hans uppsåt och särskilt hans föranstaltning om liv genom sin Sons, Kristi Jesu, offer. Och eftersom ”tro utan gärningar [är] död”, måste man bevisa sin tro genom att vända ryggen åt världen och sin tidigare själviska kurs och överlämna sig åt att göra Guds vilja. Sedan måste man offentligt förkunna detta genom att låta döpa sig, i lydnad för Jesu befallning: ”Gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem.” — Jak. 2:26; Matt. 28:19, 20; NW.
Det är från dem som tagit de föregående stegen som Gud utväljer de individer som skall bli medlemmar av den kristna församlingen. Detta gör han genom att godtaga deras överlämnande, genom att förklara dem rättfärdiga på grundval av deras tro på Kristi blod och sedan föda dem eller erkänna dem som sina söner genom sitt ord och sin heliga ande, i det att han väcker ett hopp hos dem om liv i himlarna tillsammans med Kristus Jesus. På grundval av detta söker de nu ”härlighet och ära och oförgänglighet genom att härda ut i ett verk som är gott”. — Jak. 1:18; Rom. 2:7, NW.
Den kristna församlingen började, i vad det gäller Kristi kropp, vid pingsten, när den heliga anden utgöts över de 120, som var församlade i Jerusalem, och Kristus Jesus där öppnade en ny och levande väg. Det följer därav, att ingen som levde före den tiden tillhörde den kristna församlingen, vilket förklarar varför Jesus sade att fastän ingen som var född av kvinnor var större än Johannes döparen, skulle ändå den som var minst i himmelriket vara större än Johannes. Under nitton hundra år har Gud hållit på med att utvälja den kristna församlingen, och att han nu, särskilt sedan 1931, har låtit de jordiska välsignelser, som han har i beredskap åt andra, framhållas med sådant eftertryck tyder på att det himmelska antalet är nära nog fullständigt. — Matt. 11:11.
Medan de flesta som bekänner sig vara kristna är förtrogna med de många löften Guds ord innehåller om den himmelska härlighet som väntar den kristna församlingen, är det jämförelsevis få som är förtrogna med den kristna församlingens uppgift, medan den är på jorden, eller tar den på allvar. Att följa Kristus Jesus är inte en fråga om att blott och bart rena sig i moraliskt avseende, ty han var alltifrån början moraliskt ren. Jesus bar upprepade gånger, både genom ord och genom handling, vittnesbörd om att ändamålet med att han hade kommit till jorden var att han ”skulle bära vittnesbörd om sanningen”. Och beträffande hans efterföljare får vi därför veta att Gud ”vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn” och att detta folk, hans kristna församling, är ” ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. — Joh. 18:37; Apg. 15:14; 1 Petr. 2:9; NW.
Den sanna kristna församlingen identifieras
Genom vilken regel, vilket rättesnöre eller vilken probersten kan vi — med tanke på de många samfund som gör anspråk på att vara den sanna kristna församlingen — avgöra vilket som har rätt att göra detta anspråk? Genom Guds ord, eftersom Jesus sade om det: ”Ditt ord är sanning.” — Joh. 17:17, NW.
Ja, eftersom Jesus godtog bibeln som Guds ord, måste det följa därav att den kristna församlingen godtar bibelns inspiration. Paulus resonerade med Skriften som utgångspunkt; bereanerna fick beröm för att de med bibeln kontrollerade allting som de hörde Paulus säga, och denne skrev till Timoteus: ”All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, ... för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” Och Petrus framhöll att ”människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”. Av detta förstår vi, att ingen religiös sammanslutning som inte godtar bibeln som Guds inspirerade ord kan vara den kristna församlingen. — 2 Tim. 3:15—17; 2 Petr. 1:19—21; Apg. 17:2, 11; NW.
Vidare sade Jesus till sina efterföljare den natt då han blev förrådd: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” Därav följer att inga till bekännelsen kristna, som är delade antingen i ekonomiskt avseende, i det att de bittert bekämpar varandra som arbetsgivare och anställda eller som konkurrenter, eller politiskt, i det att de i valtider smutskastar varandra, eller nationellt, i det att de i krigstid går ut för att döda varandra, såsom när metodist dödar metodist, lutheran dödar lutheran eller katolik dödar katolik, kan tillhöra den sanna kristna församlingen, ty de älskar inte varandra som Kristus Jesus älskade sina efterföljare genom att utge sitt liv för dem. — Joh. 13:34, 35, NW.
Vad som ytterligare hjälper oss att identifiera den sanna kristna församlingen är Jesu ord att hans efterföljare inte skulle vara någon del av världen: ”Emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” Och lärjungen Jakob framhöll att sann tillbedjan består i att man håller sig obefläckad av världen och att ”vänskap med världen är fiendskap med Gud”. — Joh. 15:19; Jak. 1:27; 4:4; NW.
Och inte endast var det så, att den sanna kristna församlingen skulle vara impopulär och ingen del av världen, utan den skulle bli våldsamt förföljd: ”Alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda.” Följaktligen kan de som blandar sig i världens politik och affärsangelägenheter och som blir väl omtalade av den inte vara den sanna församlingen. — 2 Tim. 3:12, NW.
Kristus Jesus predikade, medan han var på jorden, de goda nyheterna om Guds rike, och han förutsade att vid tiden för hans återkomst och slutet på denna onda gamla tingens ordning ”[skola] dessa goda nyheter om riket ... bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Detta avlägsnar, från dem som gör anspråk på att vara den sanna kristna församlingen, alla dem som framhåller människans regeringar som Guds rike eller som ser upp till sådana projekt som Förenta nationerna eller världsfederaliströrelsen och förväntar att de skall införa rättfärdiga och fridfulla förhållanden på jorden. Härmed blir också de avlägsnade, vilkas budskap inte förkunnas i hela världen. — Matt. 24:14, NW.
Och slutligen måste den sanna kristna församlingen ha bevis för att Guds välsignelse vilar över den. Den måste växa och blomstra i kvalitet och antal trots alla frestelser och allt tryck som djävulen och världen kan utsätta den för. Som Gamaliel så rätt och riktigt framhöll för sina medförbundna i Sanhedrin: ”Om detta anslag och detta verk är från människor, kommer det att slås ned, men om det är från Gud, skola ni icke kunna slå ned dem.” Ja, långt ifrån att söka några speciella fördelar från världsliga regeringar kommer den sanna kristna församlingen att blomstra trots förföljelse genom sådana regeringar. — Apg. 5:38, 39, NW.
När vi nu har sett hurudan den sanna kristna församlingen är till sin struktur, sett hur den utväljs och tagit reda på dess ursprung, ändamål och bestämmelse och fått veta hur den kan identifieras, måste var och en, som vill få Guds godkännande och vinna evigt liv, själv ta på sitt ansvar att avgöra vilken till bekännelsen kristen organisation det är som ”är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen”. — 1 Tim. 3:15, NW.