Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 17 — De kristna förhåller sig neutrala under andra världskriget

JEHOVAS Kristus, Jesus, förhöll sig neutral när det gällde politiska tvister i den gamla världen på hans tid. (Joh. 18:36; Upp. 11:15) Jesu apostlar var likaledes neutrala. Ja, de första kristna blev rentav förföljda därför att de inte ville tjäna i Roms kejserliga härar. Jesus tillkännagav träffande i Johannes 17:16 den princip beträffande neutralitet i förhållande till världens nationer, som hans efterföljare måste låta sig ledas av. Han sade: ”De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” (NW) I vår tid har denna princip blivit på ett särskilt sätt provsatt under andra världskriget.

Den 1 september 1939, då tyska trupper anföll Polen och ryckte in i landet, tändes det andra världskrigets flamma. Den 3 september 1939 förklarade Storbritannien Tyskland krig, och det gjorde också Frankrike, och snart befann sig hela Europa återigen i krigstillstånd. Sedan Polen snabbt underkuvats, följde flera månaders stagnation på krigsfronten, men på våren 1940, den 9 april, satte nazisterna i gång sin offensiv och ryckte snabbt fram för att ockupera Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Därpå tvingades Frankrike, efter, tyskarnas snabba framryckningar, att underteckna ett vapenstilleståndsfördrag den 22 juni 1940. Efter de brittiska militära styrkornas reträtt över Engelska kanalen från Dunkerque i Frankrike den 4 juni 1940, blev Storbritannien en demokratiens ö i ett diktaturväldets hav. Förenta staterna förhöll sig ännu avvaktande och hade inte trätt in i kriget.a Sålunda stod Storbritannien ensamt i kampen mot den genom kriget ännu omfångsrikare kolossen, det katolsk-fascistisk-nazistiska Europa. Schweiz’ och Sveriges folk förblev också ”öar” mitt i det fascistiska havet, och Jehovas vittnen kunde så upprätthålla förbindelser, genom vilka den andliga näringen förmedlades, tack vare nitisk underjordisk verksamhet i de ockuperade länderna.

När nazismens, fascismens och Vatikanens trehjulade ångvält brakade fram över hela Europa, år 1940, tvingades den ena efter den andra av Sällskapet Vakttornets avdelningsexpeditioner att stänga igen. Förbindelserna med huvudexpeditionen i Brooklyn avskars. Tyskarna förbjöd vittnena i land efter land, liksom de från början hade gjort det i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. Den från katolskt håll inspirerade aktion, som kunde liknas vid en väldig flod, vilken hade hotat att ”dränka” Jehovas vittnen alltsedan 1922 (så som det förutsagts i Uppenbarelseboken 12:15, 16), blev dem nu nästan övermäktig, och de tycktes vara nära att slukas av ”vattenmassorna” och därmed fullständigt hindras i sitt arbete. Vilken kurs skulle de tusentals vittnena på Europas kontinent välja? Den 1 november 1939 publicerades i tidskriften The Watchtower (på svenska 1 januari och 15 augusti 1940) en utförlig skriftenlig studie över ämnet ”Neutralitet”, en i rättan tid vidtagen åtgärd, och härigenom fick alla tidskriftens läsare i västra Europa styrkande och uppmuntrande råd, innan demokratierna där upplöstes följande vår. Det var sålunda den apostoliska kursen, vilken betydde neutralitet, som vittnena var redo att följa i de hårda tider som nu började under tysk ockupation.

Överallt slog vittnena in på den beprövade kurs som deras tyska bröder hade följt, vilka då redan under sex år hade övat sig i effektiv underjordisk verksamhet, för att bevara ett mått av andlig frihet. Detta innebar, allteftersom tiden gick, att många vittnen som inte tillhörde den tyska nationen blev arresterade av nazisternas Gestapo (eller hemliga polis), som skickade i väg dem till tyska koncentrationsläger. Med tiden kom de olika för skamliga dåd beryktade koncentrationslägren, sådana som Buchenwald, Ravensbruck, Sachsenhausen, Dachau, Belsen och andra, att bli internationella samlingsplatser för tyska Jehovas vittnen och för fångar från Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Norge och andra länder. Konsten att vidmakthålla den andliga förbindelselinjen genom insmugglade exemplar av tidskriften Vakttornet hade redan blivit högt uppdriven av de tyska bröderna, som nu kärleksfullt kunde hjälpa sina icke-tyska kamrater i läger och fängelser. Den familjegemenskap som dessa vittnen ur många nationer kände, vilka tillsammans fick lida svårt, bidrog till att hålla dem andligen vakna och gjorde det möjligt för dem att planera för ökad verksamhet till förmån för teokratisk tillbedjan, när befrielsens dag skulle komma.

Mycket har skrivits om de hemska upplevelser som vittnena hade i Hitlers ”Stor-Tyskland”, och man har storligen förundrats över deras tro, mod och sinnesstyrka. Men i denna historiska skildring är endast vissa saker av särskild betydelse medtagna.b De vittnen som vägrade att utföra militärtjänst dömdes till långa fängelsestraff och förvisades till koncentrationsläger. När män och kvinnor vägrade att säga ”heil Hitler”, räknades också detta som en fientlig handling gentemot staten och ådrog dem hårda domar. Att ha i sin ägo någon av Sällskapets publikationer betydde säker arrest. Några av den ”onde slavens” klass, som vänt sig emot Sällskapet i tidigare år, förrådde de trogna till polisen, som snabbt lät dem försvinna. Barn togs ifrån Jehovas vittnen för att adopteras i nazistiska hem. Men många av dessa barn, som hade fått en kristen fostran, vägrade att gå med i Hitlers ungdomsrörelser, då man sökte tvinga dem härtill. Trots de många snärjande garn, som lades ut mellan 1933 och 1945, kunde Hitler endast fängsla och förvisa omkring hälften av vittnena vid en och samma tid. Detta innebar att omkring tio tusen var inspärrade, under det att lika många tusen var fria och kunde upprätthålla den underjordiska verksamheten utanför fängelsemurarna. Begravningar beredde tillfällen för de vittnen, som alltjämt var fria, att höra bibliska tal och komma tillsammans till stora offentliga möten och för en kort stund glädjas åt samvaron med varandra. Man kom tillsammans i små grupper i all hemlighet om natten eller ute i skogarna. Genom Herrens försorg nådde en del av den färska andliga födan, som publicerats i det amerikanska Vakttornet, fram till dem i mimeograferad form, och denna föda verkade stärkande och uppbyggande på dem, så att de kunde sträva framåt och stå emot det motstånd som vältrade in över dem likt ett berg.c

En metod, som de SS-män, vilka förde befälet i lägren, brukade följa, var att söka förmå vittnena att underteckna följande ”Förklaring” mot löfte om att försätta dem i frihet:

”Jag har kommit till insikt om att Internationella Bibelstudiesällskapet sprider en falsk lära och arbetar för syften, som är farliga för staten och som man döljer bakom religiös verksamhet. Jag har därför fullständigt vänt mig bort från denna organisation och har gjort mig helt fri från dess lära. Jag försäkrar härmed, att jag aldrig mer skall arbeta för Internationella Bibelstudiesällskapet. Jag lovar att omedelbart ange var och en, som kungör denna villolära i min närvaro eller på något annat sätt visar tecken till att vara en bibelforskare. Alla skrifter från bibelforskarna, som kommer i mina händer, skall jag lämna in på närmaste polisstation. I framtiden skall jag respektera alla statens lagar, så att jag i allt kan vara delaktig i folkgemenskapen. Jag har också blivit underrättad om att jag på nytt kommer att bli arresterad, om jag bryter mot den förklaring jag i dag avgivit.”d

Det är nästan onödigt att tillägga att ytterst få vittnen undertecknade denna fullständiga avsägelse av gemenskapen med Jehovas teokratiska nya världs samhälle. Att underteckna en sådan förklaring skulle vara liktydigt med att begå andligt självmord.

Låt oss så ta del av några vittnesmål om predikoverksamheten och resultaten av denna inom dessa väldiga koncentrationsläger, som hyste tusentals politiska fångar och andra ”missanpassade” människor, som ansågs vara fientligt sinnade mot Hitlerregeringen. Lägg märke till följande rapport:

”Händelserna i kvinnolägret i Ravensbruck vittnar om vilka avskyvärda handlingar som de katolska SS-trupperna begick mot Jehovas vittnen. I enbart detta kvinnoläger fanns 50 polskor, som var i sanningen, 15 ukrainskor, 10 tjeckiskor, 10 ungerskor, 25 holländskor, 2 belgiskor, 500 tyskor och 300 unga ryskor av Jonadabklassen, som lärde känna sanningen i själva lägret. Nästan ett tusen kristna kvinnor fick här utstå en katolsk ’skärselds’-tortyr. ... Uppställning skedde klockan fem på morgonen. ... Under dagen tvingades dessa kvinnor till hårt arbete: de fick gräva grund för byggnader, anlägga vägar, bära kol, hantera tunga koffertar och lådor i förrådet, bygga baracker och utföra många andra arbeten, som var alltför tunga för undernärda, dåligt klädda och illa behandlade människor. För sin vägran att tillverka ammunitionslådor dömdes 495 Jehovas vittnen till åtta veckors mörk arrest (vilket innebar att de sattes i cell utan fönster).”e

Mademoiselle Genevieve de Gaulle från Frankrike, som själv hade vistats i Ravensbrucklägret, men inte tillhörde vittnena, har avgivit följande vittnesmål:

”Jag är glad över att kunna ge er mitt vittnesbörd om de bibelforskare (Bibelforscherinnen) som jag råkade i Ravensbrucklägret. Jag hyser i sanning en verklig beundran för dem. De var av olika nationalitet: tyskor, polskor, ryskor och tjeckiskor, och de fick utstå mycket svåra lidanden för sin tro. De första arresteringarna ägde rum för tio år sedan, och största delen av dem som hade förts till lägret då vid den tiden hade dött av den misshandel, som man låtit dem få utstå, eller hade blivit avrättade. Jag lärde emellertid känna några av de överlevande från den tiden samt andra fångar, som hade anlänt senare; alla visade prov på stort mod och tilltvang sig till slut respekt till och med hos SS. De hade genast kunnat bli fria ur lägret, om de avsvurit sig sin tro. Men de upphörde inte med sitt motstånd, och de lyckades till och med att i lägret införa böcker och traktater, och dessa skrifter blev orsak till att flera av dem fördes till galgen.”f

Ja, den tro på sin Gud Jehova och den ostrafflighet gentemot honom, som denna skara av vittnen ur många folk lade i dagen, då de bevarade sin neutralitet i förhållande till Hitlers om katolska inkvisitionen påminnande regim, har blivit omtalade över hela världen.

Vad hände vittnena i Storbritannien under denna fascistiska krigsstorm? De följde också med stor iver neutralitetens raka kurs. I början av kriget lät Jehovas vittnen tala om sig i Storbritannien på grund av den omfattande distribution och diskussion, som den vita bok (Germany No. 2), vilken utgavs den 30 oktober 1939 och kallades ”Treatment of German Nationals in Germany” (Behandlingen av tyska undersåtar i Tyskland), blev föremål för. I detta dokument offentliggjordes inför hela världen de fruktansvärda upplevelser som Jehovas vittnen i Tyskland fick vara med om. De fakta som framlades i vitboken var grundade på en rapport, som sammanställts av Sir Neville Henderson, brittisk ambassadör i Berlin fram till tiden för krigsförklaringen den 3 september 1939. Brottstycken ur denna vitbok lyder i svensk översättning:

”Det var 1.500 judar och 800 bibelforskare där. ... Var och en bar ett märke — judarnas märken var gula och hade Davidsstjärnan, bibelforskarnas var violetta osv. ... Judiska fångar skrev och fick taga emot brev två gånger i månaden. Bibelforskarna tilläts inte någon förbindelse med yttervärlden, men å andra sidan skars deras ransoner inte ner. Herr X talade med största högaktning om dessa människor. Deras mod och religiösa övertygelse var märkliga, och de förklarade sig redo att lida till det yttersta och uthärda allt det de menade att Gud hade bestämt för dem. ... ’Bibelforskarna’, en religiös sekt som hämtar sin lära ur bibeln och har ett betydande antal medlemmar i alla delar av landet, men som förbjudits av Gestapo därför att dess medlemmar vägrar att göra krigstjänst; dessa olyckliga människor rönte nästan lika dålig behandling som judarna.”g

Den 15 november 1939 blev det nödvändigt för Sällskapets expedition i London att sända följande meddelande till alla parlamentsledamöter, såväl som till alla religiösa ledare och kommunala tjänstemän samt till pressen;

”Jehovas vittnen är, var de än må vara bosatta, lojala mot de olika ländernas lagar, seder och bruk, i det de strävar att tjäna Gud och hyser en god vilja mot alla människor. Om människor dömer dem som illojala, sker detta endast när en mänsklig lag antages, som inflickar en mänsklig föreskrift i strid med bibeln eller som leder till att en människa får den tillbedjan som endast tillkommer den allsmäktige Guden. För att Jehovas vittnens ställning i förhållande till den nuvarande händelseutvecklingen må göras klar och tydlig översänder vi härmed en skrift, som utgör ett eftertryck ur [tidskriften] Vakttornet. Samtidigt klarlägger denna skrift skälen till deras neutralitet i alla sammanhang och visar varför de inte kan taga del i något som har med det militära att skaffa. På de många tusen Jehovas vittnens vägnar i Storbritannien önskar vi klarlägga denna deras ställning. Som tjänare åt Gud, den Högste, är vår ställning identisk med den som våra tyska bröder intar, nämligen strikt neutralitet. Vår hängivenhet, tjänst och lojalitet är oreserverat ägnade åt Jehovas teokratiska herradöme och detta i överensstämmelse med Johannes 17:16: ’De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.’”h

Denna förklaring hänvisade också till att brittiska regeringens vita bok hade. erkänt att också de tyska vittnena blev förföljda därför att de inte ville utföra militärtjänst.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

[Bild på sidan 510]

BELSEN

BUCHENWALD

RAVENSBRÜCK

DACHAU

SACHSENHAUSEN