Heltidstjänstenen härlig skatt

”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” — Matt. 6:21, NW.

1. Vad bör vi överväga, när vi undersöker en skatt? Varför?

ÄR EN handfull säd av större värde än en handfull diamanter? Är ett glas med vatten mera åtråvärt än ett glas fyllt med pärlor? Är en behållare med syre mera värd att uppskattas än en behållare fylld med rubiner? Vi kan varken svara ja eller nej på dessa frågor, ty de omständigheter som en person befinner sig i avgör hans sätt att bedöma värdet hos saker och ting. För en svältande människa, som vore isolerad i någon avlägsen del av jorden, skulle en handfull säd betyda mera än en handfull diamanter. En törstig människa i en förbränd öken skulle visa ifrån sig ett glas med pärlor i och hellre ta emot ett glas med vatten. Och någon som hade lunginflammation och höll på att kvävas skulle uppskatta en behållare med syre mer än en med rubiner. I vartdera fallet blir värderingen en annan än den normalt skulle vara, därför att livet står på spel. Livet betyder mera än dyrbara ädelstenar, ty utan livet kan man inte ha någon glädje av sådana ting. När vi undersöker en skatt, bör vi därför överväga orsakerna till dess värde och vad vi kan ha för skäl till att sätta vår håg till den.

2, 3. a) Varför kommer inte den människa som är vis att fästa sitt hjärta vid materiella skatter? b) Vad fäster hon sitt hjärta vid, och varför bör det värderas på rätt sätt?

² De dyrbara ädelstenarna i jorden har placerats där av Skaparen för att människan skall få njuta av dem, och det är inget tvivel om att de är åtråvärda skatter. Men det är också mat, vatten och luft — saker som är nödvändiga för livets uppehälle. De är också skatter som givits människan av en kärleksrik Skapare. Men bör vi inte inrikta vårt sinne på att vinna materiella skatter då det bara är till en tid vi kan njuta av dem? Bör vi tillmäta köttets behov, önskningar och njutningar ett så högt värde, att vi lever för dem, betraktar dem som livets mål och mening? Skulle inte det medel, genom vilket en människa kan uppnå evigt liv, vara mycket mera praktiskt att sträva för?

Att tjäna Livgivaren

³ Då ju Jehova Gud är den som har skapat jordens många skatter och är den som ger evigt liv, kommer den människa som är vis att inrikta sitt sinne på att tjäna Honom. Varaktig glädje och sann tillfredsställelse kommer dem till del, som hela sin tid tjänar denne store kärleksrike givare av all god och fullkomlig gåva. Här har vi en härlig skatt, som vida övergår de många andra skatter, vid vilka en människa kan fästa sitt hjärta. Det är en skatt som kan skänka evigt liv. Det är därför av yttersta vikt att en människa värderar den på rätt sätt. Hon bör se den i det rätta perspektivet. Hon bör förstå orsakerna till att den är ovärderlig. Genom att vinna exakt kunskap om den kommer hon att utveckla den sinnesinställning som Jehova avsåg att hans skapelser skulle ha gentemot hans tjänst.

4. Vad var Guds syfte med att skapa levande, förnuftsbegåvade väsen?

⁴ Jehova hade bestämda syften i tankarna, när han började skapa levande, fömuftsbegåvade väsen för oräkneliga åldrar sedan. Han skapade dem inte av någon önskan att få sällskap, ty han kände sig inte ensam. Han var tillräcklig i sig själv och inte beroende av någon annan. Varför skapade han då? Han gjorde detta därför att det beredde honom glädje att skapa och låta andra få åtnjuta hans godhet och hans sällskap och få fröjda sig över hans vishet. Han åstundade osjälviskt att dela livet med andra. Och därför omgav han sig med hundratals millioner mäktiga andevarelser, som direkt kunde njuta av hans strålande härlighet. Det var hans uppsåt att de skulle tjäna honom beständigt och troget utföra de uppgifter som han anförtrodde åt dem. Heltidstjänstens härliga skatt blev alltså given åt dem. Han avsåg att de skulle ägna sin tid åt att ge ära och härlighet åt hans namn, åt att fröjda sig över hans godhet och kärlek och åt att tillägna sig vishet från honom. Därför att han är vishetens källa, är hans tankar kostbara och av det allra största värde för hans skapelser. ”O, huru kostbara äro för mig dina tankar, o Gud, huru väldig deras summa.” ”O, vilket djup i Guds rikedom och vishet och kunskap! Hur outrannsakliga hans domar äro, och hur outforskliga hans vägar äro!” — Ps. 139:17, Myrberg; Rom. 11:33, NW.

5. Hur betraktade änglarna heltidstjänsten för Skaparen?

⁵ I sina olika åligganden tjänade änglarna med glädje sin kärleksrike Skapares intressen. De sköt inte dessa åligganden åt sidan såsom underordnade deras personliga intressen. Nej, de ägnade sin odelade uppmärksamhet och sina hela och fulla krafter och förmågor åt att tjäna universums store Suverän. Ingenting var av större vikt för dem. De som blev utsända som budbärare begav sig åstad utan ett ögonblicks tvekan. De drog sig inte för ett uppdrag eller visade något tecken till ovillighet att ta emot det. De hade sin lust i att göra Jehovas vilja, därför att det var i denna tjänst som deras hjärta var. De fann glädje i att tjäna honom hela sin tid.

6. Nämn några av de särskilda uppgifter, som anförtroddes åt Jehovas första skapelse.

⁶ Åt den förste av dessa andliga skapelser anförtroddes många särskilda uppgifter, bland dem skapandet av de himmelska härskarorna. Denne Guds mäktige Son ägnade med glädje sina krafter åt denna uppgift och fann nöje och behag i att utföra heltidstjänst åt sin Gud och Fader. Eftersom han blev förordnad som ett särskilt språkrör för Jehova, blev han kallad ”Ordet”. Om honom säger Johannes 1:1—3 (NW): ”Ursprungligen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud. Denne var ursprungligen hos Gud. Allting blev till genom honom, och utan honom blev ingenting alls till.” Och vidare säger oss aposteln Paulus: ”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av allt skapat, ty förmedelst honom blev allt annat skapat i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga tingen.” — Kol. 1:15, 16, NW.

7, 8. a) Vilken inställning hade han till heltidstjänsten? b) Blev han modfälld därför att han fick tjäna en lång tid i ett och samma uppdrag?

⁷ Han tog med glädje emot vilket uppdrag det än var som Gud gav honom. Han ansåg inte heltidstjänsten som en härlig skatt i en del av universum men icke önskvärd i en annan. Det betydde ingenting för honom, var han fick anvisning att tjäna, om bara hans Gud och Fader kunde ha nytta av honom. Hans inställning finns väl uttryckt i Psalm 40:9: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” Han har visat samma ödmjuka inställning och villighet att tjäna under hela sin långa bana av heltidstjänst. Vid ett tillfälle sade han: ”Jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” (Joh. 5:30, NW) Detta har varit hans sinnesinställning alltifrån början. Han är därför ett exempel, som alla andra skapade varelser skulle göra väl i att följa.

⁸ När Jehova beslöt att frambringa det materiella universum och att göra en av himlakropparna till ett paradisiskt hem för förnuftsbegåvade skapelser av kött, var det Ordet som fick i uppdrag att förverkliga detta uppsåt. Och sedan han hade fått mönstret och förmågan sig förlänade av Jehova Gud, satte han i gång med det materiella skapelseverket. Fastän uppgiften att dana jorden och bereda den för liv krävde en lång tidsperiod, förlorade Ordet inte intresset för sitt arbete. Han lät inte milliarder år, som han hade fått ägna åt samma uppgift, slå ned hans mod och förmå honom att ge sig av från alltsammans. Han höll i med sitt arbete och fortsatte troget med det, till dess det var fullbordat.

9. Vad bevisade han genom att hålla i med sin uppgift, och vad medförde detta för honom?

⁹ Genom denna trogna tjänst bevisade han sin pålitlighet och fick därför andra uppgifter. En av dessa synes med stor sannolikhet ha varit den att befria israeliterna ur slaveriet i Egypten. Han hade ansvaret att leda dem genom en eldstod om natten och en molnstod om dagen. Och sedan när folket nådde fram till foten av berget Horeb, var det tydligtvis denne den Högstes älskade Son, som överlämnade Guds lag åt israeliterna genom Mose. Om denne mäktige andlige Son, kallad Mikael, säger Daniel 12:1 (Åk), att han är ”den store fursten, som står till skydd för ditt folks barn”. Säkert måste den ängel, som hade väglett dem och troget vidarebefordrat Guds föreskrifter till dem, såväl som straffat dem för att de var olydiga mot Guds lag, också vara den som skulle stå som furste över Guds utvalda folk.a

10. Vad var den enfödde Sonens svåraste uppgift, och hur reagerade han inför den?

¹⁰ Den svåraste uppgift som Ordet fick sig anförtrodd kom när Jehova lät honom avstå från livet i den himmelska världen som en härlig andevarelse och ta itu med heltidstjänst på jorden som människa. Fastän denna uppgift innebar att Sonen skulle göras lägre än änglama och inbegrep att han måste dö offerdöden, medan han var på jorden, så kom inte detta honom att visa ifrån sig uppgiften. Han samtyckte ödmjukt till att göra vadhelst den store Suveränen påbjöd. Och därför är det skrivet i Filipperna 2:5—8 (NW): ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” Trots de prövningar och svårigheter som kom över Guds enfödde Son, medan han utförde denna särskilda uppgift, tänkte han inte ett ögonblick på att sluta upp och ge sig i väg från heltidstjänsten för sin himmelske Fader. Han satte den framför sina personliga känslor, sin personliga bekvämlighet och till och med sitt liv.

11, 12. a) Värderade Kristus heltidstjänstens skatt på det rätta sättet? b) Vad har han visat genom sina handlingar?

¹¹ Oavsett vilka omständigheter Kristus befann sig i, värderade han alltid heltidstjänstens härliga skatt på det rätta sättet. Hans värdesättning ändrade sig inte, när omständigheterna förändrades, såsom deras värdesättning gör, vilka fäster sitt hjärta vid materiella ägodelar. Han visste att han aldrig ens behövde tänka på att jämföra värdet av sin Faders tjänst med något av denna världens lyx och bekvämlighet, inte ens med det som hör till livets nödtorft. Han sade en gång: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Joh. 4:34, NW) Han försmådde hela denna världens rikedom, ära och makt, därför att han föredrog Jehovas tjänst. (Matt. 4:8—10) Att fullgöra detta uppdrag, liksom han hade fullgjort andra uppdrag, var det enda som intresserade honom. Denna gudaktiga tjänst var av långt större värde för honom, därför att den betydde Jehovas godkännande och evigt liv.

¹² Det exempel på gudaktig tjänst, som denne älskade Son gav, är obestridligen det bästa som någon skapad varelse kan följa. De milliarder år, under vilka han utfört trogen heltidstjänst och visat ödmjuk villighet att ta emot och fullgöra vilket uppdrag som än gavs honom, såväl som hans uthärdande under prövning bevisar tydligt hans djupa kärlek till Fadern. Här har vi ett utomordentligt exempel på värdesättning av heltidstjänstens skatt, och det är en god illustration av hur denna skatt rätteligen bör värderas.

Tjänsten har varit av växlande slag

13. a) Har denna skatt varit begränsad till ett enda slag av tjänst? b) Hur tjänade Noa?

¹³ Det sätt varpå skapade varelser har fått förmånen att ägna heltidstjänst åt Jehova Gud har varit av växlande slag. Den enfödde Sonen tjänade, som vi har sett, på mera än ett sätt. Och när vi undersöker vad som finns meddelat om trogna heltidstjänare på jorden, finner vi att detta gäller också om dem. Alla tjänade inte på samma sätt. Noa till exempel fick sig anförtrott arbetet med att avge ett vittnesbörd. Han skulle predika ett varnande budskap om det våldsamma slut, som skulle komma över den antediluvianska världen, och dessutom skulle han bygga en ark, vari de skapelser — människor och djur —, som Gud komme att utse, skulle bli bevarade. Detta var det sätt, varpå Noa skulle ägna tjänst åt Jehova. Det var en tjänst av yttersta vikt. Han kunde därför inte sätta den i andra rummet efter personliga företag och intressen. Eftersom hans hjärta var i heltidstjänsten för Skaparen, höll han i med sitt uppdrag, tills det var slutfört.

14. Hur hade Mose anledning att bli modfälld?

¹⁴ Detsamma gällde om Mose, som slutade upp med sitt arbete som herde för att tjäna Jehova hela sin tid. Också han förblev orubblig i denna tjänst. Hans sätt att tjäna skilde sig emellertid från Noas, eftersom hans uppdrag gick ut på att tillvarata Jehovas intressen med avseende på Israels nation. Det visade sig vara ett mycket svårt uppdrag på grund av folkets knotande, gensträviga och upproriska läggning. Fastän detta kom honom att bli mycket modfälld vid en del tillfällen, rymde han likväl inte sin kos från sina förpliktelser som ledare och lämnade inte de problem, som ledarskapet förde med sig, åt någon annan att brottas med. Om han hade övergivit sitt arbete och sprungit sin väg, skulle det ha varit detsamma som att avstå från heltidstjänstens skatt, och Mose föredrog att bära bördan framför att göra detta. Han höll alltså i med sitt arbete trots tillfällig modfälldhet. Hans hjärta var i tjänsten för hans Gud. — Hebr. 3:2, 5.

15. a) Vilken arvedel erhöll leviterna? b) Hur var deras tjänsteuppdrag annorlunda?

¹⁵ En annan form av heltidstjänst var den som Levi stam utförde. Levi stam avskildes från Israels tolv stammar till att utföra tempeltjänst. Leviterna fick anvisning om att ägna all sin uppmärksamhet åt att utföra de olika åliggandena i samband med nationens tillbedjan. Därför skulle deras beständiga tjänst vara i tabernaklet eller i förbindelse med det. Denna skatt av heltidstjänst för Gud skulle vara deras arvedel, såsom det påpekas i 5 Moseboken 10:9 (NW): ”Det är därför Levi icke har kommit att få någon lott och arvedel med sina bröder. Jehova är hans arvedel, alldeles såsom Jehova, din Gud, hade sagt till honom.” Förvisso var deras arvedel mycket förmer än de landområden som de tolv stammarna erhöll.

16, 17. a) Hade profeterna anledning att bli modfällda? b) Vilka exempel kan du ge på några som inte övergav heltidstjänsten på grund av modfälldhet?

¹⁶ Längre fram, när profeter upprestes bland israeliterna, finner vi ännu en annan form av heltidstjänst. Jehova brukade profeterna till att frambära varningar till Israels egensinniga nation. Detta gjorde de troget trots de smädelser som hopades över dem. ”Bröder, tag profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod. Se, vi kalla dem lyckliga som hava uthärdat.” (Jak. 5:10, 11, NW; 2 Krön. 36:16) Fastän de inte blev väl mottagna och hade all anledning att bli modfällda, övergav de alltså inte sitt arbete. Vad skulle, väl kunna slå ned ens mod mera än att veta, redan innan man talade, att människorna inte skulle höra på? Jeremia hade att kämpa mot detta. Gud sade till honom: ”Och om du än säger dem allt detta, så skola de dock icke höra dig; och om du än ropar till dem, så skola de dock icke svara dig.” (Jer. 7: 27) Vad skulle du göra, om du ställdes inför en liknande situation i våra dagar? Om du visste, innan du ens hade börjat tala, att dina ansträngningar skulle våra fruktlösa, skulle du då ge upp? Skulle du överge Jehovas heltidstjänst därför att du hade en känsla av att dina bemödanden var fåfänga? Eller skulle du hålla fast vid denna skatt och fullgöra ditt uppdrag, som Jeremia gjorde? Bibeln anger att situationen mer eller mindre var sådan för alla de profeter, som sändes till Israels nation. ”Alltifrån den dag, då edra fäder drogo ut ur Egyptens land, ända till nu har jag dag efter dag, titt och ofta [bittida och sent, AT], sänt till eder alla mina tjänare profeterna. Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig; de voro hårdnackade och gjorde ännu mer ont än deras fäder.” (Jer. 7:25, 26) Profeterna satte rätt värde på den gudaktiga tjänstens skatt och höll därför fast vid den trots dessa nedslående omständigheter. Människornas hållning ändrade inte deras värdebedömning.

¹⁷ Inte ens när Elia menade att han var den ende i hela Israel, som inte hade övergivit Jehovas tillbedjan, tänkte han för ett ögonblick att han skulle dra sig tillbaka från sin uppgift som profet. Han höll fast vid den, tills Jehova tog honom bort. Liksom andra trogna profeter bevarade han sin ostrafflighet inför Jehova Gud under de mest prövande och nedslående omständigheter. Men trots sina prövningar och nedslående erfarenheter förlorade han inte sin djupa och levande värdesättning av heltidstjänstens ovärderliga skatt. — 1 Kon. 19:2, 4 ,9, 10.

18. På vilket sätt utförde David heltidstjänst?

¹⁸ Konung David hade samma uppskattning av Jehovas tjänst. Han utförde heltidstjänst såsom av Gud förordnad konung över Israels nation. Detta var hans uppdrag, och det skilde sig tydligt från det som gavs åt profeterna. Såsom smord konung Över Guds utvalda folk hade han den hedern att vara representant för universums store härskares suveräna makt. Fördenskull kan det sägas att han satt på Jehovas tron. Detta uttryck brukas i 1 Krönikeboken 29:23 om Davids son Salomo, när denne för andra gången blev krönt till konung. Vid det tillfället övergick den skatt, som bestod i heltidstjänst som teokratisk konung, från David till Salomo, men Salomo underlät att hela livet igenom bevara den tillbörliga värdesättningen och uppskattningen därav, såsom hans fader, David, hade gjort.

19. Hur betraktade David heltidstjänstens skatt, och vad var hans åstundan?

¹⁹ Åt David kunde emellertid ingenting skänka större glädje än detta att han fick tjäna sin Guds intressen. Vid ett tillfälle uttalade han sin önskan att få bo i Jehovas hus i alla sina livsdagar. (Ps. 27:4) Han gav på detta sätt klart till känna var hans hjärta var. Han hade ingen önskan att vara någon annanstans än i Jehovas tjänst. Han trängtade uppriktigt efter att Jehovas pris skulle sjungas bland nationerna och att Skaparens underbara gärningar skulle förkunnas vida omkring. Denna åstundan fick ett skönt uttryck i de tacksägelser som han frambar till Jehova vid det tillfälle då arken fördes till Jerusalem och ställdes i det tält som han hade uppfört åt den bredvid sitt palats. Här kom de känslor till uttryck som rörde sig i en mans hjärta, vilken var helt överlämnad åt Guds tjänst och betraktade den som den dyrbaraste av alla skatter. David inledde sina tacksägelser genom att säga: ”Tacka Jehova, åkalla hans namn, gör hans gärningar kunniga bland folken! Sjung till hans ära, spela för honom, tala om alla hans underbara verk.” (1 Krön. 16:8, 9, NW) Att Jehovas gärningar på detta sätt blir kungjorda och hans underbara verk omtalade är den form av tjänst som den större David införde ett gott stycke längre fram i tiden.

Tjänsten som rikesförkunnare

20, 21. Vilket nytt sätt att ägna heltidstjänst åt Jehova infördes av Kristus?

²⁰ Hittills har vi sett hur individer har ägt och kunnat fröjda sig åt heltidstjänstens skatt på olika sätt tidsåldrarna igenom. Människor med tro utförde sin tjänst på olika vis, beroende på det uppdrag som Gud hade givit dem. Men i och med att den större David, Kristus Jesus, kom, infördes en ny form av heltidstjänst. Den bestod just i det som David hade talat om — kungörandet av Jehovas gärningar bland människorna i världen. Tiden var inne att förkunna de goda nyheterna om Jehovas rike. Detta nya verk igångsattes, alldeles som sig borde, av den som blivit smord till att vara Rikets konung.

²¹ Detta var ett nytt uppdrag för Guds enfödde Son, som — trettio år innan han blev smord till konung — hade blivit född av Maria såsom en fullkomlig människa, i det att hans livskraft hade blivit överflyttad från himlarna till Marias moderliv. Vid trettio års ålder grep han sig alltså såsom den smorde konungen an med att introducera detta nya sätt att tjäna Skaparen. För att andra skulle få veta hur denna tjänst skulle utföras, gav Kristus exemplet genom att gå från plats till plats och predika de goda nyheterna om Riket och Guds underbara verk, Här utfördes ett undervisningsarbete, som saknade motstycke. Det var ett arbete som bestod i att församla människor som skulle vara värda det eviga livets gåva. (Joh. 17:3) Kristus ägnade hela sin tid åt detta uppdrag och förde det till fullbordan, liksom han hade gjort med varje annat uppdrag som hans Fader hade givit honom.

22. a) Vilken förändring åstadkom tjänsten för Riket med hänsyn till heltidstjänstens skatt? b) Hur svarade några på kallelsen att göra denna skatt till sin?

²² Före Kristi tid var det endast några få individer som kunde äga heltidstjänstens skatt, men tjänsten för Riket ändrade detta förhållande. Den gjorde slutligen denna skatt tillgänglig för människor av alla nationer, så att vem som helst kunde gripa tag i den. Johannes och hans fiskarkamrat Andreas var de första av tusenden som begärligt grep den i denna nya form. När Jesus erbjöd den åt dem och senare åt Petrus, tvekade de inte att ta emot den. Likadant var det med Jakob, Johannes’ broder. Om detta säger Matteus 4:18—22 (NW): ”Då han vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, sänka ned ett fisknät i sjön, ty de voro fiskare. Och han sade till dem: ’Följ mig, så skall jag göra eder till människofiskare.’ Genast övergåvo de näten och följde honom. När han gick vidare också därifrån, fick han se två andra som voro bröder, Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, hans broder, i båten tillsammans med Sebedeus, deras fader, vilka höllo på med att laga sina nät, och han kallade dem till sig. Genast lämnade de båten och sin fader och följde honom.” Såsom Kristus hade lovat, undervisade han dem och gjorde dem till människofiskare. De använde nu sin tid och inriktade sina krafter helt och hållet på arbetet med att förkunna Jehova Guds storslagna uppsåt.

23. Hur betraktade Paulus heltidstjänsten?

²³ Aposteln Paulus var särskilt framträdande i detta avseende. Han ägnade sitt allt åt tjänsten som förkunnare. Fastän han fick utstå många hårda prövningar, hade han aldrig den ringaste tanke på att lämna heltidstjänsten. Om några av hans erfarenheter säger 2 Korintierna 11:24—27 (NW): ”Av judar har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbragt i djupet; ofta på resor, i faror från floder, i faror från rövare, i faror från mitt eget folk, i faror från nationerna, i faror i staden, i faror i öknen, i faror på havet, i faror bland falska bröder, under arbete och möda, ofta under sömnlösa nätter, under hunger och törst, många gånger under fasta, i köld och nakenhet.” För en person utan den rätta värdesättningen av heltidstjänstens skatt skulle dessa upplevelser ha varit goda skäl till att överge den. Men så var det inte med Paulus. Han höll denna skatt alltför kär för att alls överväga en sådan tanke. Inget mått av svårigheter och smälek kunde förmå honom att släppa ifrån sig denna skatt. Inte heller lät han den lockelse, som materiella bekvämligheter, ekonomisk trygghet eller dyrbara ädelstenar skulle kunna utöva, ändra hans omdöme om vad som var värt något. Han betraktade allt vad världen hade att bjuda i fråga om materiella fördelar som förlust i jämförelse med tjänsten och dess livgivande sanningar. Om detta sade hån: ”Ja, vad det angår, betraktar jag verkligen också allting som förlust på grund av det allt annat överträffande värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag tagit förlusten av allt, och jag betraktar det som en hop avskräde.” (Fil. 3:8, NW) Det som hör denna världen till och som människor fäster sina hjärtan vid betraktade Paulus alltså som avskräde i jämförelse med den skatt han ägde och som bestod i heltidstjänst för Gud i ämbetet som rikesförkunnare.

24. Vad bör en människa göra för att handla vist?

²⁴ Förefaller det inte dåraktigt att fästa sitt hjärta vid en hop avskräde och att göra det till mål för sitt livs strävan? Är det inte vågat att göra det till sin skatt? Då en människas värdesättning av diamanter, pärlor och rubiner fullständigt förändras av de omständigheter hon befinner sig i, är det då inte visare att fästa sitt hjärta vid en skatt, vars värde aldrig ändras? En skatt som kan betyda evigt liv? Jesus sade en gång: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt. 6:21, NW) Nåväl, var är ditt hjärta? Är det där hans hjärta är, hos heltidstjänstens härliga skatt?

[Fotnot]

[Bild på sidan 343]

”Att göra din vilja är min lust.”