Vad det innebär att vara kristen

”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren.” — 1 Petr. 2:21, NW.

1. Vilken befallning gav Jesus sina lärjungar, och har den blivit åtlydd?

”NI SKOLA vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:8, NW) Detta var de föreskrifter som Jesus, innan han for bort, gav åt dem som skulle bli kristna, åt dem som skulle komma att följa honom. Hans lärjungar hade redan under flera år tagit del med honom i ett intensivt offentligt predikoprogram, och de visste vad det innebar. Kristenheten har visserligen haft denna Mästarens otvetydiga befallning i sina biblar under hundratals år, men vilka inom dess religiösa värld har gjort sig rustade för denna tjänst och har visat sig vara Herrens lydiga lärjungar? New York Times (18 mars 1957) citerade följande yttrande av dr Robert J. McCracken: ”Kyrkorna är fulla av till hälften troende med en obestämd trosåskådning. Fråga flertalet kyrkomedlemmar vad de tror, och efter några få haltande, trevande meningar kommer de att vara färdiga, och detta därför att de saknar förståndsmässig insikt, inte ord.” Bevisar dessa människor sig vara kristna genom att lyda Herren Guds befallning att de skall vara hans vittnen? Nej! Bevis för att kristenheten är väl medveten om det förhållandet, att det mitt i den finns en grupp som motsvarar beskrivningen, får vi emellertid när Marcus Bach i en artikel om Jehovas vittnen, publicerad i The Christian Century, gör denna fråga: ”Hur skall vi behandla dem? Vad skall vi göra? ... Det finns bara en sak att säga: Jehovas vittnen är inte ett hot, men de utgör en utmaning, som än en gång kallar den traditionsbundna kyrkan att — vittna!” Jehovas vittnen vet varför de är kristna — för att de skall vittna, såsom deras Mästare gjorde.

2. Hur har några kommit att bli anslutna till en religiös grupp?

² Varför tillhör du den religiösa organisation som du är medlem av? Är det därför att du har granskat den i bibelns ljus och utrönt dess värde och nu håller fast vid den, emedan du vet att den har rätt? (1 Tess. 5:21) Många har fostrats av föräldrar som brukade gå i kyrkan och har på det sättet kommit att bli anslutna till en religiös grupp. Några bor i ett samhälle där det finns endast en kyrka, och de tillhör den därför att det är bekvämast så. Andra har bytt religion för att vara sin äkta man eller sin hustru till lags eller av affärsskäl. Men ingen av dessa metoder är en säker vägvisare till den rätta religionen. Ens vänner och släktingar kan vara präktiga människor, men det gör inte deras religion till den rätta. Föräldrarna kanske har övat sina barn i det rätta sättet att tillbedja Gud, men om dessa barn aldrig ägnar sig åt personligt studium av Guds ord och i handling följer det kristna föredöme som deras föräldrar givit dem, då har de inte helhjärtat omfattat denna religion såsom sin egen, och att de bara till namnet är förbundna med den gör dem inte välbehagliga för Gud.

3. Vad visar att inte all religion är godtagbar för Gud?

³ En människas religion är hennes tillbedjan eller gudsdyrkan. Det hebreiska ord som svarar däremot betyder egentligen ”tjänst”. Om det är den rätta religionen eller inte beror på det sätt varpå denna tjänst utförs och åt vem den utförs. ”Det finnes sådana som kallas gudar, det må vara i himmelen eller på jorden, alldeles som det ju finnes många ’gudar’ och många ’herrar’.” (1 Kor. 8:5, NW) Att man rätt och slätt tillhör en religiös organisation och utövar det som den lär innebär inte att man tillbeder den sanne Guden. När Israel började omfatta sedvänjor som inte godkändes av Jehova, säger bibelns skildring att ”de gingo åstad och offrade åt demoner, icke åt Gud”. (5 Mos. 32:16, 17, NW) Om allt utom den sanna kristna tillbedjan förklarade aposteln Paulus: ”Vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna.” — 1 Kor. 10:20, NW.

Fällor som måste undvikas

4. Varför är det inte säkert att en sådan religion, som tillfredsställer den tillbedjande själv, fördenskull är den rätta tillbedjan?

⁴ Det är vanligt att människor som blir erbjudna sanningen skjuter den åt sidan och säger: ”Jag är nöjd med min religion.” Men är Gud nöjd med den? Om de religiösa sedvänjorna i det första århundradet sade Jesus: ”Helt fintligt skjuta ni Guds ord åt sidan för att behålla eder tradition.” (Mark. 7:9, NW) Skulle sådant kunna behaga Gud? Paulus varnade för faran, när han sade: ”Var på eder vakt: kanske finnes det någon människa som kommer att bortföra eder såsom sitt byte genom filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus.” (Kol. 2:8, NW) Paulus säger att vi är tjänare åt den som vi lyder. (Rom. 6:16) Vem lyder du? Väljer du en religion som behagar dig? Om din åstundan är att behaga dig själv, så tjänar du dig själv, och då har du blivit din egen gud. Du har blivit lik den olydiga Eva, som sökte bli lik Gud för att själv kunna avgöra vad som var gott och vad som var ont. (1 Mos. 3:5) ”Söker jag att behaga människor? Om jag ännu vore upptagen av att behaga människor [mig själv inbegripen], så skulle jag icke vara Kristi slav.” (Gal. 1:10, NW) Det finns många sätt att tillbedja, men endast ett som är rätt i Guds, den Allsmäktiges, ögon. Om vi skall utöva den tillbedjan, som är rätt ”från vår Guds och Faders ståndpunkt”, så måste vi göra såsom den som var en man efter Guds hjärta och som inte sökte behaga sig själv eller andra människor, utan sade till Jehova: ”Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud.” (Jak. 1:27, NW; Ps. 143:10) I dem som finner välbehag i att ge odelad hängivenhet åt Jehova kommer han också att finna välbehag. Han kommer att välsigna dem med evigt liv i sin nya värld. — Mik. 4:5.

5. Vad underlåter ofta de att tänka på, som säger: ”Tro bara på Herren Jesus Kristus, så blir du frälst”?

⁵ Somliga sopar åt sidan andra delar av bibeln såsom varande av mindre betydelse och citerar Paulus’ ord till fångvaktaren såsom tillräckliga: ”Tro på Herren Jesus, så bliver du ... frälst.” (Apg. 16:31) Men de som citerar detta underlåter ofta att tänka på vad det innebär. Att tro på Herren Jesus Kristus betyder att tro att han gav sitt liv till en lösen för människosläktet, att vad han sade var sant och att det exempel han gav är det som bör följas. (Matt. 20:28; 1 Petr. 2:21) Om du accepterar Kristi lösenoffer, då måste du också acceptera den som är upphovet till denna föranstaltning: ”Hos Jehova är frälsningen.” (Ps. 3:9, Åk) Om du tror att Kristus gav oss det rätta exemplet att följa, så bör du komma ihåg att detta inbegriper det som är nedskrivet i Johannes 17: 6: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har givit mig ut ur världen” (NW), och du kommer att göra Jehovas namn kunnigt såsom hans vittne. Den som inte använder Guds namn, Jehova, och gör det kunnigt för andra, han följer inte det exempel som Kristus Jesus gav. Ge akt på Jesu utomordentliga kunskap i Skriften och hans ofta förekommande citat från den, och gör dig skicklig att efterlikna honom. (Luk. 24:27) Kom ihåg att han färdades ”från stad till stad och från by till by, predikande och kungörande de goda nyheterna om Guds rike”, att han sade att man först måste söka Guds rike och så följa det exempel, som han själv, Jesus, gav, genom att söka upp andra i deras hem för att dela med sig åt dem av ”dessa goda nyheter om riket”. (Luk. 8:1; Matt. 6:33; 24:14; NW) Om någon tror på Herren Jesus, gör detta honom inte passiv i sin tro. ”Tro utan gärningar [är] död.” (Jak. 2:26, NW) Tron driver människor till handling såsom hans verksamma efterföljare, vilka tror och förfäktar hela bibeln såsom ”inspirerad av Gud” och av livsviktig betydelse för var och en som önskar bli ”fullständigt utrustad för allt gott verk” såsom kristen. — 2 Tim. 3:16, 17, NW; Joh. 17:17.

6. Några säger att det är nog för en kriseten att leva efter tio Guds bud. Är det det?

⁶ Har du någonsin sagt: ”Om vi lever efter tio Guds bud, så är det nog”? Är det det? Kanske det är tillräckligt för att behaga några som bekänner sig vara kristna, men behagar det Gud? När han i sin kärlek har givit oss bibeln, som nu finns på mer än tusen språk som kan uttryckas i skrift, är det då välbehagligt för honom, när somliga godtar en halv sida och skjuter undan allt det övriga såsom onödigt? Skulle en kokerska känna sig belåten, om du slog dig ned vid en omsorgsfullt lagad festmåltid med de finaste maträtter, plockade ut en enda ärta för att äta den och kastade allt det andra, i soptunnan? Naturligtvis inte! Att den uppfattningen, att tio Guds bud är nog för en kristen, inte kommer av en uppriktig önskan att tjäna Gud, utan i stället av lättja eller likgiltighet för vad bibeln säger, det framgår därav att man inte ens håller dessa bud. Människor är inte lika intresserade av att hålla de tio budorden som de är av att slippa bli besvärade. ”Intet kött [kommer] att genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom”, sade aposteln Paulus. Vi måste alltså acceptera det som lagen pekade fram emot och omfatta Guds måttstock för vad som är rätt, hans samling av normer och inte en egen, förkortad upplaga. — Rom. 3:20, NW; 10:2, 3.

7. Varför kännetecknar det en inte som kristen, om man säger till besökande förkunnare från Jehovas vittnen, att man inte är intresserad?

⁷ Det finns människor, som sedan de fått höra att den förkunnare som kommer till deras dörr är ett av Jehovas vittnen, säger så här: ”Nej, jag är inte intresserad.” Men av vad är de inte intresserade? Om de har givit förkunnaren tillfälle att förklara vilken uppgift han har, så vet de att han har talat med dem om den allsmäktige Guden, hans ord, bibeln, behovet av exakt kunskap om sanningen, de gudomliga löftena om liv i en ny värld och andra därmed besläktade ting. Nå, men av vilket av dessa ting är det då som vederbörande inte är intresserad? Den som i egenskap av kristen är uppriktigt intresserad av att behaga Gud är djupt intresserad av dessa ting. Visserligen hyser han kanske trosuppfattningar som skiljer sig från dem som framläggs för honom av den besökande förkunnaren, men eftersom de framläggs från bibeln, borde det väcka hans djupa intresse. Och om hans trosuppfattningar är annorlunda, varför då inte ge den besökande bevis för dem? (Apg. 17:11) Vad som främst fordras för att vi skall få liv är att vi älskar Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och hela vårt sinne och hela vår kraft. (Mark. 12:29—31) Denna av hjärtat kända kärlek visar sig genom att vi brukar våra förmågor för att inhämta kunskap om Gud och hans uppsåt. Naturligtvis kan det hända att personen som får besök av förkunnaren menar att han har den kristna tron och redan känner till de saker som samtalet rör sig om. Om han tänker så, gör han klokt i att påminna sig det ytterligare krav som ställs på en kristen, nämligen att han skall älska sin nästa som sig själv, och han kommer att bli glad åt tillfället att dryfta sanningen med sin nästa. (Ef. 4: 25) Han kommer också att dra sig till minnes att de kristna känns igen på den frukt de bär. (Matt. 7:20) Och här vid dörren står en som bär den frukt som utmärker en kristen. Han följer det mönster för predikotjänst från hus till hus, som angavs av Kristus Jesus och apostlarna, och frambär det budskap om Riket som Kristus sade skulle predikas nu. När någon kommer till dig med ett budskap från Guds ord, borde följaktligen kärleken till Gud och kärleken till nästan driva dig till att höra på det han har att säga.

8. Varför har en kristen inte råd till att ha ”alltför bråttom” för att lyssna till en framställning angående Guds ord?

⁸ De kristna som gör besök i hemmen möter också många som har ”alltför bråttom”, som ”inte har tid att höra på”. Kanske de har ”alltför bråttom” därför att de väntar främmande, ser på television eller läser tidningen. Men nu är det den tid, då vi måste ”köpa den lägliga tiden” åt oss, ”emedan dagarna äro onda”. (Ef. 5:16, NW) Om vi inte har tid att lyssna till Gud när han sänder sina tjänare till oss, kan vi då förvänta att han skall lyssna till oss, när vi ropar om att bli räddade in i hans nya värld?

9. Hur kommer det sig att många säger att de har ”alltför bråttom”, och varför handlar de ovist?

⁹ Det är klart att någon som förkunnaren besöker verkligen kan vara jäktad vid det tillfället och kanske ber besökaren komma tillbaka vid en tid då han kan lyssna i lugn och ro utan att känna sig distraherad. Om det är möjligt för förkunnaren, tillmötesgår han gärna den personens önskan. Men hos många beror ursäkterna på likgiltighet för budskapet om Riket. De liknar de människor, mot vilka Jehova talade genom sin profet Jeremia: ”Alltifrån den dag, då edra fäder drogo ut ur Egyptens land, ända till nu har jag dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder alla mina tjänare profeterna. Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig.” (Jer. 7:25, 26) Många underlåter att tänka på att vi nu lever i en domstid. Det är nu ingen tid att visa likgiltighet. Jehova Gud själv har insatt sin Son, Kristus Jesus, på den himmelska tronen och sänt ut sina smorda vittnen såsom sina redskap för att kungöra Guds eviga herradöme. (Ps. 2:6; Jes. 43:10) Den behandling som kommer dessa smorda vittnen till del räknas som om den vederfarits konungen själv. (Matt. 10:42; 25:40) Om någon förkastar dessa den nya världens sändebud och det budskap de bär fram, så förkastar han Kristus, som de representerar, och följden blir att den som gör så och likt Esau underlåter att uppskatta andliga ting och hellre tillgodoser materiella eller världsliga intressen själv blir förkastad. (Hebr. 12:16) Ljum likgiltighet är ingen bättre rekommendation i dens ögon, som ”han [Gud] har förordnat” till att döma, även om den likgiltige individen försöker vara vänlig och artig. (Apg. 17:31, NW) Det är mera som krävs av en kristen. Kristus sade: ”Jag känner dina gärningar, att du varken är kall eller varm. Jag önskar att du vore kall eller också varm. Därför, emedan du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” — Upp. 3:15, 16, NW.

10. Vad bör Jehovas vittnen bemöda sig om att göra, även när den de kommer till har alltför bråttom för att lyssna till en hel predikan om åtta minuter?

¹⁰ Vare sig den som får besöket fattar ett vist beslut i saken eller inte, så kommer han att finna att förkunnaren vid hans dörr kom dit för att hjälpa. Förkunnaren kommer inte att tvinga denna hjälp på dem som inte har kärlek till Gud, men när han får tillfälle, bemödar han sig om att så ut sanningens säd under den mycket korta framställning han får möjlighet att göra. Med väl valda ord kanske han lägger fram en enda tydlig och klar tanke från Skriften, som ger uttryck åt huvudpunkten i det budskap han har kommit med. I själva verket förbereder han sina framställningar så att han kan göra detta, väl vetande att han ofta möter omständigheter där det är nödvändigt. Förkunnaren rättar sig efter Jesu råd att inte kasta sanningens pärlor för människor som är som svin, men hans kärlek till nästan gör honom uppfinningsrik, när det gäller att hitta sätt och möjligheter att nå deras hjärtan, som verkligen ”sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas” i landet. — Matt. 7:6; Hes. 9:4.

Det krävs tro

11. Vad är tro, och varför är den av största vikt för de kristna?

¹¹ Att följa en kristen kurs i den gamla världen, som trotsar Gud, kräver tro. För att någon skall kunna vara villig att stoppa personlig stolthet i fickan och ödmjukt forma sitt tänkande och sitt liv efter de sanningar, som han får påvisade för sig från Guds ord, är tro av största vikt. ”Utan tro [är det] omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” (Hebr. 11:6, NW) Men vad är tro — det slags tro som behagar Gud? En definition på tro, som ges i Webster’s Collegiate Dictionary, uttrycker den allmänt vedertagna uppfattningen: Det är ”fullständig tillit, särskilt till någon eller något som kan bli föremål för tvivel eller misstanke”. Närhelst en religiös sedvänja eller lära dras i tvivelsmål, säger dess anhängare på grund av denna uppfattning: ”Men man måste ha tro.” Och med denna ”tro” rycks de som utgör en del av det religiösa systemet med i obetingad undergivenhet under religiösa ledares nycker. Kan man utan fara låta detta ske? ”Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen?” (Luk. 6:39) Lukas lovordade dem som inte handlade i ”blind tro”, när han sade: ”Men dessa [judarna i Berea] voro ädlare till sinnes än de i Tessalonika, ty de togo emot ordet med den största beredvillighet, i det att de dagligen noggrant undersökte Skrifterna, för att se om det förhöll sig så med dessa ting.” (Apg. 17:11, NW) Den tro som man måste ha för att vinna Guds godkännande definieras klart i Hebréerna 11:1 (NW): ”Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda.”

12. Vilken grund finns det för tro på Gud?

¹² De kristna har tro på Gud. Varför? Inte bara därför att de som barn fick höra att det finns en Gud, utan på grund av överväldigande bevis, som de har ägnat nykter eftertanke och som på ett övertygande sätt tillkännager den realitet, Gud, som de inte ser med sina lekamliga ögon. ”Ty hans osynliga egenskaper kunna tydligt ses alltifrån världens skapelse, emedan de förstås genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom, så att de äro utan ursäkt.” (Rom. 1:20, NW) Psalmisten David betraktade dessa bevis och drevs till att säga: ”Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk.” ”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.” (Ps. 19:2; 104:24) Ja, låt dig inte drivas av ”blind tro”, utan öppna ögonen ordentligt och ge akt på himlakropparnas regelbundna rörelse, den gudomliga vishet som kommer till synes i naturen, skapelsens komplicerade mönster och påfallande skönhet, ty allt detta ådagalägger tydligt att det finns en Skapare, att Gud är till.

13. Vilken grund fanns det för Abrahams tro på att en son skulle födas?

¹³ Abraham, Guds vän, omtalas i bibeln för sin framträdande tro. Jehova lovade honom att han på sin ålderdom skulle få en son, Isak. ”Och fastän han [Abraham] icke blev svag i tron”, var det dock inte endast av den orsaken, att det lät bra, som han trodde. Han betänkte ”hur hans egen kropp nu redan var såsom död, eftersom han var omkring hundra år gammal, och likaså det döda tillståndet hos Saras moderliv. Men på grund av Guds löfte vacklade han icke i brist på tro, utan blev stark genom sin tro, i det han gav Gud äran och var fullt övertygad om att vad han hade lovat var han också i stånd till att göra. Därför ’tillräknades det honom såsom rättfärdighet’.” (Rom. 4:11, 19—22, NW) Han visste att det mänskligt sett inte var möjligt; men eftersom det var Gud som hade givit löftet, Gud, som själv hade skapat mannen med kraft att fortplanta liv till sin avkomma och hade givit kvinnan förmåga att bli havande och föda barn, så trodde Abraham. Han hyste en säker förväntan om det som han hoppades på.

14. Varför har vi all anledning att utöva tro på upprättandet av ”nya himlar och en ny jord”?

¹⁴ Petrus blickade fram emot det som den levande Gudens tjänare århundraden igenom har fäst sin förtröstan vid och sade: ”Men det finnes nya himlar och en ny jord, som vi vänta enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” (2 Petr. 3:13, NW) Detta är en säker förväntan, och säkerheten eller förvissningen ligger däri, att den som ger löfte om dessa ting också är deras Skapare. ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” (1 Mos. 1:1, NW) Himlarna är hans händers verk, och han är den ”som har skapat jordens ändar”. (Ps. 102:26; Jes. 40:28) Det är tydligt ådagalagt att Gud kan skapa en himmel och en jord. Nu har han gått till verket för att uppfylla sitt löfte om en ny värld genom att plantera de nya himlarna med Kristus på tronen år 1914 och lägga den nya jordens grundvalar genom att frambringa sitt ”nya världens samhälle” av Jehovas vittnen år 1919. Profetior, som nu håller på att uppfyllas, visar att i denna generations tid kommer alla de onda att rensas bort från jorden och dess grannskap och att allt kommer att lyftas upp till den fullkomlighet som var välbekant för människan i Eden. Guds allmakt och evighet garanterar att de nya himlarna och den nya jorden i enlighet med hans ord kommer att förbli för evigt.

15. På vad grundar sig sann kristen tro?

¹⁵ På vad är då denna tro byggd? Är den bara någonting som vi har resonerat oss till, någonting som man småningom förvärvar såsom ett resultat av erfarenheterna i livet? Nej, ”tron [kommer] av att man hör och hörandet genom Guds ord”. (Rom. 10:17, AV) ”All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” (2 Tim. 3:16, 17, NW) Att bibeln är en fast grund för tro, därom får vi överflödande vittnesbörd av arkeologien, geologien, historien och uppfyllelsen av de profetior som vi finner i bibeln själv. Boken The Bible and Archaeology säger, att ”bibeln bara kan vinna på att kunskapen tillväxer”. Det är omöjligt att ha den tro som behagar Gud utan att ha kunskap om hans ord. Det är omöjligt att ha en fast tro utan exakt kunskap. Om du på allt sätt beflitar dig om att visa dig godkänd inför Gud, så kommer du att studera bibeln.

Den kristnes sätt att handla

16, 17. Vad innebär det att vara en kristen i vår tid?

¹⁶ Av det vi här dryftat framgår det klart att en sann kristen inte rätt och slätt är anhängare av en av de religiösa organisationer som i sin förkunnelse inbegriper Kristi namn. Om han är en Jesu lärjunge, har han lärt av Jesus, och det betyder att han tror det som Jesus trodde och accepterar det som Jesus förkunnade. Han framhåller inte kortsynt sina egna idéer som mera önskvärda än bibeln, inte ens i fråga om saker som han kanske ännu inte förstår, utan såsom kristen godtar han Kristi förkunnelse, hans som sade: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Och han nöjer sig inte med att godtaga hela Guds ord, utan han godtar också det redskap eller den organisation som har utsetts av ”husbonden” ”till att giva dem deras mat i rätt tid. ... Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47, NW) Genom profeten Jesaja identifierar Gud denne trogne tjänare, när han säger: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” (Jes. 43:10, AS) De som känner igen den rätte Herdens, Kristi Jesu, röst sluter sig i växande antal till den nya världens samhälle av Jehovas vittnen.

¹⁷ En kristen är en människa som följer i Kristi fotspår. Hon inte endast tror annorlunda, utan hon handlar också annorlunda än världen i övrigt. ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” (Joh. 13:35) Det påverkar deras familjeliv, deras förhållande till varandra och till dem som de predikar för. Det utmärker dem såsom olika den gamla världen. Sanna kristna är ”icke ... någon del av världen” och använder inte sin tid, sin kraft och sina medel till att försöka hålla den vid makt. De låter sig inte inblandas i dess politiska, sociala och internationella käbbel. De söker först efter Guds rike och hans rättfärdighet, ty de vet att Riket utgör lösningen på mänsklighetens problem. Och i sin strävan att följa Kristi exempel går de från hus till hus i alla delar av världen såsom vittnen och förkunnar ”dessa goda nyheter om riket”. Inte som ett angenämt tidsfördriv, fastän de finner stor glädje i sin förkunnargärning, utan såsom det som har mest att betyda i deras liv utför de sin tjänst för Jehova Gud såsom åt honom överlämnade tjänare. De som är en del av den gamla världen drivs inte av kärlek till Gud, och inte heller längtar de efter hans nya värld, utan de gör hätskt motstånd mot dem som är dess förkämpar. Resultatet har blivit uppfyllelsen av Jesu ord: ”Ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull.” Och ytterligare läser vi vad den inspirerade aposteln Paulus skrev: ”Ja, alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda.” (Matt. 24:9; 2 Tim. 3:12; NW) För sitt trogna kristliga handlingssätt kommer de att bli belönade med evigt liv i den nya världen, där de i fortsättningen kommer att finna glädje i att göra Guds vilja.