”Var vaksamma med tanke på böner”
”Men det fullständiga slutet på allt har kommit nära. Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner.” — 1 Petr. 4:7, NW.
1—3. a) Vilken fasansfull tragedi är en verkningsfull illustration till det dåraktiga i alltför stor självsäkerhet? b) Vilken motsvarighet härtill kan vi finna i de kristnas levnadslopp?
KLOCKAN var 11.40 på kvällen den 14 april 1912. Världens största oceanångare med 2.207 själar ombord stävade med full fart fram på Nordatlanten. Den hade hälsats som den ”stoltaste produkten av mänsklig ingenjörskonst”. Den tillit som ägarna till fartyget hyste till det kom till uttryck i dess namn, ”Titanic”, som betyder ”av oerhörd storlek, kraft och makt”. Denna oceanångare, som ansågs osänkbar, befann sig nu på sin jungfruresas femte dag. Då dök ett isberg fram ur mörkret, och innan man hann lägga om kursen tillräckligt, fick båten ett gapande hål i sidan. Inom mindre än tre timmar sjönk den ”osänkbara” Titanic och tog med sig 1.502 män, kvinnor och barn i sin våta grav.
2 Vad var det som vållade denna fasansfulla tragedi? Brist på vaksamhet till följd av alltför stor självsäkerhet! Sex varningar hade fartygets radiotelegrafist mottagit, och en av dessa angav till och med det isbergs exakta position, som Titanic stötte emot! Varför fortsatte då kaptenen att hålla full fart framåt trots dessa varningar? Därför att han så fast litade på sitt skepps osänkbarhet. I sanning en verkningsfull illustration till det dåraktiga i för stor självsäkerhet!
Behovet av vaksamhet
3 Såsom åt Gud överlämnade kristna är vi i världen, men är inte någon del av den. Vi är så att säga fartygskaptener, som seglar från denna gamla värld eller tingens ordning till den nya världen efter Harmageddon. Just nu tycks seglatsen gå lätt och bra för många av oss, och därför kan det uppstå en viss tendens hos oss att slappas i vår vaksamhet. Men vi vågar inte göra det, ty också vårt hav är fullt av isberg, hinder som placerats där av djävulen och hans demoner, av världen och av vårt eget kött och som lätt kan vålla oss skeppsbrott, förlust av vår ostrafflighet gentemot Gud.
4. Vad betyder det att vara vaksam?
4 Vad betyder det att vara vaksam? Uttrycket ”vaksam” kommer av verbet ”vaka”. Att vara vaksam innebär, förklaras det, att vara påpassligt aktgivande, att vara varsam, försiktig, ”uppmärksam på att upptäcka och undvika fara eller på att vidta skyddsåtgärder”. ”Vaksamhet anger intensiv, modig, ofta varsam, aktpågivenhet, i synnerhet i saker som gäller det rätta.” (Webster) Att vara vaksam är alltså raka motsatsen till att vara vårdslös, tanklös, bekymmerslös, likgiltig eller sömnig. De varnande exemplen och de uttryckliga befallningarna i Guds ord inskärper i våra hjärtan och sinnen hur viktigt det är att vara vaksam.
5, 6. a) Vilka exempel har vi i Skriften på bristande vaksamhet, som hade sin grund i för stor självsäkerhet? b) Och vilka varnande förmaningar ger Skriften?
5 På grund av för stor självsäkerhet och bristande vaksamhet kunde till och med sådana trogna Jehovas tjänare som Noa, Mose och David ibland begå något felsteg, innan de blev varse detta. Och i synnerhet i aposteln Petrus har vi ett varnande exempel. Alldeles säkert var Petrus helt hängiven Jehova Gud och sin Mästare. Hade han inte lämnat sitt arbete som fiskare och allt annat för att följa Jesus såsom människofiskare? Och hur snävade han inte ändå, i det att han förnekade sin Mästare tre gånger, allt beroende på hans bristande vaksamhet, som kom sig av för stor säkerhet! — Matt. 26:31—35, 75.
6 Och så har vi de uttryckliga befallningarna: ”Var vaksamma med tanke på böner.” ”Bevara eder besinning, var på eder vakt.” ”Var vakande och håll ut i bön.” ”Låt oss förbliva vakna och bevara besinningen.” ”Må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller.” — 1 Petr. 4:7; 5:8; Matt. 26:41; 1 Tess. 5:6; 1 Kor. 10:12; NW.
Varför vaksamhet är mera av nöden nu
7—10. a) Varför är ökad vaksamhet nu behövlig beträffande motstånd från Satan? b) Från världen? c) Från vårt eget kött?
7 Visserligen har de kristna alltid måst ta dessa varningar till hjärtat, men nu är det ännu mera av nöden att vi gör det. Det har ju alltid varit sant att djävulen ”går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon”. Men i betraktande av att vi lever i den tid då ”nationerna vredgades”, i två världskrig, så vet vi att Satan hyser större förbittring nu, eftersom han ”vet, att han har en kort tidsperiod”, och att han fördenskull med ökat raseri för krig mot alla dem ”som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. Detta växande angrepp från Satans sida kräver ökad vaksamhet för vår del. — 1 Petr. 5:8; Upp. 11:18; 12:12, 17; NW.
8 Detsamma gäller vår fiende världen. I och med att ”laglösheten förökas” kommer den större faran, att vår kärlek skall svalna. Och visar inte de verkliga förhållandena att vi lever i de ”kritiska tider”, som är ”svåra att komma till rätta med”, då själviskheten har gått i frö? Världen har alltid frestat den kristne på grund av sin själviskhet, men dess ökade materialism och ondska kräver nu större vaksamhet å vår sida. — Matt. 24:12; 2 Tim. 3:1—5; NW; 1 Joh. 2:16.
9 I vår tid är behovet av vaksamhet till och med ännu större, när det gäller vårt eget kött. Hur kan det komma sig? Vi lägger återigen märke till att ehuru det alltid har varit så som Paulus erkände, att ”det goda, som jag önskar, gör jag icke, utan det dåliga, som jag icke önskar, det bedriver jag”, så finns det nu för tiden större lockelser för köttet att göra sig gällande. Liksom ”överflöd och tryggad ro” bidrog till det forntida Sodoms brottslighet, så bereder i vår tid det materiella välstånd och den ökade fritid, som många av oss åtnjuter, ännu fler tillfällen för vårt fallna kötts tendenser att ta ut sin rätt, vilket gör självbehärskningen svårare. Vilket allvarligt hot detta kan utgöra ser vi av det förhållandet, att vissa kristna vittnen för Jehova, som i åratal troget uthärdat en brutal behandling i nazisternas koncentrationsläger eller på senare tid i kommunisternas fängelser, efteråt har måst uteslutas på grund av ett omoraliskt uppförande! — Rom. 7:19, NW; Hes. 16:49.
10 Eftersom våra tre fiender, djävulen, världen och köttet, lägger fler och fler hinder i vägen för oss, behöver vi sannerligen nu i vår tid mer än någonsin vara påpassliga, på vår vakt, vaksamma. Vi vågar inte låta den omständigheten, att det i de flesta delar av världen inte råder någon förföljelse, och den stora utvidgning, som den rena tillbedjan röner, göra oss alltför säkra. Tvärtom behöver vi, emedan ”det fullständiga slutet på allt har kommit nära”, i ännu högre grad ta alla varnande exempel och uttryckliga befallningar angående vaksamhet till hjärtat.
Medvetna om vårt andliga behov
11—14. a) Om vi är medvetna om vårt andliga behov, vilken verkan kommer det att ha på vårt studium av Guds ord? Varför? b) Och vilken verkan på våra mötesbesök? c) På vår predikoverksamhet? d) På vårt bedjande?
11 Hur kan vi hålla oss vaksamma? Hur kan vi undvika självsäkerhetens snara? Ja, hur? Genom att alltid vara medvetna om vårt andliga behov. Såsom Jesus sade: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov.” Och varför kan vår medvetenhet om vårt andliga behov hålla oss vaksamma och skydda oss från självsäkerhetens snara? Först av allt därför att den gör oss flitiga i att studera Guds ord tillsammans med de hjälpmedel han har berett för att vi skall kunna förstå det, i det att vi vet att ”människan måste leva icke endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”. Som vi har sett, innehåller detta ord många varnande förmaningar, som kommer att hjälpa oss att förbli vaksamma. — Matt. 5:3; 4:4; NW.
12 För det andra, om vi är medvetna om vårt andliga behov, kommer vi att vara angelägna om att vara tillsammans med likasinnade kristna vid varje tillfälle, ty vi inser att ingen kan säga till en annan: ”Jag behöver dig icke.” Vi kanske inte alls kan tänka oss att säga precis så, men om vi frivilligt försummar att komma tillsammans med våra bröder, så säger vi just detta genom våra handlingar och i våra hjärtan. Om alla åt Gud överlämnade kristna vore fullt på det klara med sitt andliga behov att vara tillsammans med varandra, skulle det inte vara nödvändigt att ständigt påminna dem om att inte försumma ”att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig”. Att vi är tillsammans med varandra är stimulerande och hjälper oss att hålla oss vaksamma. — 1 Kor. 12:21; Hebr. 10:25; NW.
13 Vidare, om vi är medvetna om vårt andliga behov, kommer vi att inse att om var och en av oss gäller detsamma som det som gällde om Jesus: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” Om vi i goda hjärtan har tagit emot de goda nyheterna om Jehova och hans rike och den varnande underrättelsen om den överhängande tillintetgörelsen i Harmageddonstriden, då finner vi att vi har ett verkligt behov att göra dessa sanningar kunniga för andra. Ja, då kommer vi liksom Elihu och Jeremia att inte kunna tiga. Att hålla sig i verksamhet med att predika sanningen är ett av de bästa sätten att förbli vaksam. — Joh. 4:34, NW; Job 32:18—20; Jer. 20:9.
14 Och slutligen förmår detta, att vi är medvetna om vårt andliga behov, oss att uppskatta värdet av bön, av att tala med vår himmelske Fader, Jehova Gud. Genom bön visar vi att vi till fullo känner vårt behov av hans hjälp, att vi inser vårt behov att hålla oss i kontakt med honom, källan till sann vishet och all styrka. Det tycks vara en benägenhet bland somliga i våra dagar att förbise vikten av bön, ja, av att bedja ofta och med allvar. Det är mycket lätt att försumma bönen eller låta den urarta till en rutin- och formsak. Detta är ett stort fel! Allvarlig och ofta förekommande bön hjälper oss att undvika den alltför stora självsäkerhetens snara. Det är inte att undra på att Guds ord ofta förbinder bön med vaksamhet.
Jesus var medveten om sitt andliga behov
15. Vad visar att Jesus var medveten om sitt andliga behov?
15 I fråga om bön liksom om allting annat gav Jesus oss det fullkomliga exemplet. Hans uppskattning av detta dyrbara privilegium framträder tydligt i skildringen av hans jordiska tjänst. Ja, det kan sägas att ingen annan människa på jorden någonsin har uppskattat bönen så mycket som han gjorde. Fastän han var fullkomlig till sinne och kropp och hade övernaturliga krafter till sitt förfogande, var han inte alltför självsäker utan var alltid medveten om sitt andliga behov. Han blickade ständigt upp till sin himmelske Fader för att få vishet och styrka, liksom han också frambar lovprisning och tacksägelse i bön.
16—18. a) Hurudan var Jesu sinnesinställning vid tiden för hans dop? b) Vad finns det upptecknat om att Jesus tog sin tillflykt till bön under hela den tid hans tjänst varade?
16 Så till exempel läser vi om själva början av Jesu jordiska tjänst att ”Jesus också [blev] döpt, och medan han bad, öppnades himmelen”. Fullt medveten om sitt andliga behov meddelade han sig med sin himmelske Fader och sökte hans hjälp. Han menade absolut allvar; ingen ytlighet och lättsinnighet utmärkte hans uppförande. Inte heller kan vi dra någon annan slutsats än att Jesus tillbragte mycken tid i bön under de fyrtio dagar han var i öknen. Så att när Satan kom med sina sluga och försåtliga frestelser, blev Jesus inte överrumplad. Han var vaksam. — Luk. 3:21, NW; Matt. 4:1—10.
17 Och på samma sätt var det under hela hans tjänst. Gång på gång läser vi om hur han drog sig tillbaka för att bedja enskilt: ”Senare, medan han ensam höll på med att bedja, församlade sig lärjungarna till honom.” Och återigen: ”När han slutligen hade sänt bort folkskarorna, gick han upp på berget för sig själv för att bedja” och stannade kvar där till tidigt på morgonen, då han skyndade till sina lärjungar, som hotades av en storm. Och en annan gång, ”bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt och bad där”. — Luk. 9:18; Matt. 14:23; NW; Mark. 1:35.
18 Innan Jesus utvalde de tolv apostlarna bland sina lärjungar, ”gick han upp på berget för att bedja, och han förblev där hela natten i bön till Gud”. Vilket föredöme för oss i fråga om att allvarligt bedja till Gud, när det är fråga om att fatta ett maktpåliggande beslut! Vidare var det när Jesus tog ”Petrus och Johannes och Jakob med sig och klättrade upp på ett berg för att bedja” som den underbara förklaringsscenen ägde rum. Som svar på Jesu bön? Utan tvivel! Och Jesu eget exempel i fråga om att bedja bidrog till att vi fick mönsterbönen, såsom vi läser: ”När han vid ett tillfälle befann sig på en viss plats och bad, hände det sig nu, när han slutade, att en av hans lärjungar sade till honom: ’Mästare, lär oss hur vi skola bedja, alldeles såsom Johannes också lärde sina lärjungar.’” — Luk. 6:12; 9:28—30; 11:1; NW.
19, 20. a) Vilka böner frambar Jesus den sista dagen av sin jordiska tjänst? b) Varför bad han så som han gjorde?
19 Och i synnerhet den sista dagen av Jesu jordiska tjänst såsom människa tog han sin tillflykt till bön. Han visste att han snart skulle lämna sina efterföljare, och därför bad han allvarligt och utförligt för dem, såsom det är återgivet i Johannes’ sjuttonde kapitel. Och då han i förväg visste vad som skulle ske i den närmaste framtiden, bad han särskilt för Petrus att — som han sade — ”din tro icke må tryta”. Sedan bad Jesus, strax innan folkhopen kom för att gripa honom, tre gånger angående det som var hans Faders vilja med avseende på honom: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå bort ifrån mig. Dock, icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” Utan tvivel hade aposteln Paulus detta tillfälle i tankarna, när han skrev: ”I sitt kötts dagar frambar Kristus med starka rop och tårar både böner och åkallan till den som var i stånd till att frälsa honom från döden”, hans himmelske Fader. (Luk. 22:31, 32; Matt. 26:39; Hebr. 5:7; NW) Emellertid bör vi inte tänka att Jesus ryggade tillbaka för döden eller för det slag av död som väntade honom. Hade han inte talat om för sina lärjungar att han skulle bli dödad såväl som på vilket sätt det skulle ske? (Matt. 16:21; Joh. 12:33) Snarare måste vi dra den slutsatsen, att hans stora oro gällde den smälek som Guds Sons död på en tortyrpåle skulle draga över hans himmelske Fader, Jehova Gud.
20 Jesus fortfor att bedja, medan han led de kval som fastnaglandet vid pålen medförde. Dess skam och plåga vände honom inte bort från hans Gud, utan ännu mera till honom. I sina böner citerade han två profetiska psalmer, som Gud hade låtit nedskriva just för detta ändamål många hundra år tidigare: ”Min Gud, min Gud, för vilket syfte har du övergivit mig?” Och: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” Och så har vi hans slutliga rapport till sin Fader: ”Det har blivit fullbordat!” I förbigående kan vi framhålla att allt detta bevisar att Jesus, medan han var på jorden, inte var både människa och gudaväsen, inte var någon inkarnation, inte var medlem av en treenighet, utan var helt och hållet jordevarelse, en människa, ehuru fullkomlig, då ju hans Fader var Jehova Gud. — Matt. 27:46; Luk. 23:46; Joh. 19:30; NW; Ps. 22:2; 31:6.
21. Vilken lärdom kan vi hämta av Jesu exempel?
21 Det råder inget tvivel om att Jesus alltid var medveten om sitt andliga behov. Och om han. Guds fullkomlige, syndfrie Son, som utförde underverk, beständigt kände behovet av att bedja, hur mycket mera bör då inte vi, Adams ofullkomliga, syndiga och svaga söner och döttrar, göra det. Att hans apostlar hade samma sinnesinställning framgår tydligt av deras brev, som överflödar både av ålägganden att bedja och av hänvisningar till att de själva bad för sina bröder. — Rom. 15:30; 1 Tess. 1:2; 1 Petr. 4:7.
Lovprisning, tacksägelse och begäran
22. Nämn några ålägganden och uppmaningar i Skriften, som inbegriper eller förutsätter bön?
22 Något som också tillskyndar oss till bön är de många uppmaningar och uttryck i Skriften, som inbegriper eller förutsätter bön. Endast genom bön kan vi fortsätta att ”åkalla Fadern”. Endast genom bön kan vi kasta vår börda på Jehova och låta honom uppehålla oss. Och för att vi skall kunna förtrösta på Jehova av allt vårt hjärta och kunna akta på honom på alla våra vägar, måste vi komma till honom i bön såväl som forska i hans ord. Inte heller kan vi vandra ödmjukt med vår Gud utan bön, ty vem kommer inte i samtal med någon som han vandrar med, och vad är bön annat än att tala med Gud? Och när vi först och främst kommer till Gud för att överlämna oss, så är det ju i bön vi säger till honom: Jag har kommit för att göra din vilja, o Gud. — 1 Petr. 1:17, NW; Ps. 55:23; Ords. 3:5, 6; Mik. 6:8, Åk; Hebr. 10:9.
23, 24. a) Vilka är de tre formerna för bön eller bönens tre sidor, och vad ger anledning till dem? b) Vilket gott exempel på dessa gav David?
23 Låt oss emellertid inte förbise det förhållandet, att bönen inte är begränsad till att be Gud om något. Nej, den inbegriper också lovprisning och tacksägelse. Så ser vi att Jesus inte endast vid många tillfällen framställde en begäran till Gud utan också gång på gång prisade och tackade honom i bön. (Matt. 11:25; Mark. 8:6; Luk. 22:17, 19; Joh. 6:11, 23; 11:41) Må vi därför alltid komma ihåg att det alltid är passande att vi i våra böner prisar Jehova för att han är den och det som han är och att vi alltid inbegriper tacksägelse för allt som han beständigt gör för oss. Genom att odla en sinnesinställning av lovprisning och tacksägelse blir vi belönade med tillräcklighet i oss själva eller förnöjsamhet, som tillsammans med gudaktig hängivenhet är ett medel till stor vinning. — 1 Tim. 6:6, NW.
24 Ett gott exempel på en bön som inbegriper lovprisning, tacksägelse och begäran är den som David frambar vid det tillfälle då han och hans nation lämnade bidrag till byggandet av Jehovas tempel. Med tillbörlig vältalighet prisar han Jehova för hans egenskaper och tackar honom därpå för att han själv, David, och hans folk har kunnat ge så frikostiga bidrag, ty alltsammans hade i första rummet kommit från Gud. Och därpå framställer David den begäran, att Jehova alltid måtte bevara sitt folk lika frikostigt benäget, med sina hjärtan alltid vända till Honom. Också för det förebildliga riket bad David och sade: ”Och giv min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller dina bud.” Låt oss efterlikna David genom att inte bara låta våra böner vittna om att vi är medvetna om vårt andliga behov, utan också om att vi uppskattar det slags Gud som Jehova är och vad han beständigt gör för oss. — 1 Krön. 29:10—20.