Dina böner vittnar om dig

Vad uppenbarar dina böner om dig? Varför är lyssnandet en betydelsefull del av bönen? Hur skall man bedja för att bönen skall bli hörd?

NÄR du beder till Gud på det sätt som han har anvisat, då lyssnar han. Men sedan du har bedit dag efter dag, vecka efter vecka, vad slags människa uppenbarar dina böner att du är?

Visar du i dina böner att du är en tacksam; omtänksam, samvetsgrann kristen? Ser Gud i din bön tecken på att du älskar rättfärdighet och är angelägen om att hans namn och uppsåt skall hävdas och förhärligas? Vilket intryck gör du genom det som du säger i din bön?

Visar din bön att du är en lycklig Guds tjänare, som är tacksam över att vara till, som uppskattar Guds ord och önskar se Jehovas organisation växa, så att hela jorden uppfylls med rätt och rättfärdighet? Vad slags människa visar du dig egentligen vara, när du beder till Gud? Dina böner återspeglar vad du i själva verket är. De vittnar om dig.

Genom att lyssna till dina böner vet Gud precis vad du tänker på, vad som ligger dig närmast om hjärtat, var du har ditt intresse förankrat, vad du längtar efter och vad du ångrar. Han lär känna ditt verkliga jag. Han vet vilka känslor du hyser gentemot dina bröder i förkunnarverket och gentemot människor i allmänhet. Han vet om du deltar med dem som lider för rättfärdighets skull. Han känner dina tankar beträffande den minste och den störste, beträffande de rika och de fattiga. Han vet vilka känslor du har för människor av en god vilja som söker sanningen och livet. Av det du säger kan han veta om du är medveten om ditt andliga behov.

Av dina böner och av det sätt, på vilket du beder, vet Jehova om du ivrigt längtar efter det som du beder om eller om det du säger bara är ett upprabblande av ord.

Dina böner uppenbarar hur stor din förtröstan på Gud är, ty en Jehovas tjänare ställs dagligen ansikte mot ansikte med svåra uppgifter. Många andliga murar behöver förstärkas, andra måste återuppbyggas helt — murar av tro, hopp och mod som har fått förfalla eller som har blivit svaga. Bön till Jehova kommer att hjälpa dig att återuppbygga dessa murar hos dig själv och hos andra. Att du beder till Jehova visar att du erkänner att han är ett starkt torn, ett styrkans torn i nödens stund. Bönen är ett bevis på din tro. Den vittnar om att du tror. — Ps. 61:4; Ords. 18:10.

Lyssnandet är en del av bönen

Bön inbegriper inte bara att man själv talar. Att man lyssnar är också en del av bönen. Om du skulle träda fram inför en jordisk konung, skulle du då inte göra annat än tala? Skulle du inte lyssna till vad han hade att säga? Jo, visst skulle du det. När du knäböjer inför Jehova, ”evighetens Konung”, bör du alltså lyssna. Och när du talar, förvissa dig då om att dina ord visar tillbörlig respekt, att de är behagliga och vänliga. I så fall kommer dina ord att tala väl om dig. — Jer. 10:10, AV, fotnot.

Ditt sätt att vara under bönen vittnar också om dig. Om du gäspar medan du beder eller hastigt och mekaniskt rabblar upp några ord, talar detta väl om dig? Skulle du uppträda så, om du befann dig inför en jordisk konung? Uppför dig då inte på det sättet inför Jehova, universums Suverän. Ditt uppförande visar om du tar hänsyn till den värdighet och ära, som är förbunden med hans höga ställning, och om du förstår och uppskattar ditt privilegium att få vända dig till honom i bön. Om du ger akt på ditt uppförande under bönen, blir du mera medveten om den välsignelse du får genom ditt privilegium att få bedja. Då kommer inte bara din bön, utan också ditt uppförande, att tala väl om dig.

Att man lyssnar till Gud är också en betydelsefull del av bönen. Hur gör man det? Genom att låta bibelns ord strömma genom sinne och hjärta. Bibeln är Guds inspirerade ord uttryckta på människors språk. När vi lyssnar till den Heliga skrift, flödar alltså profeternas ord, apostlarnas tankar och Jesu Kristi vishet genom vårt sinne, upplivar det och uppbygger det. På det sättet kan man tillbringa hela natten med Gud i bön och knappast yttra ett ord. När du lyssnar lär du. När vi lyssnar till bibelns ord, visar vi oss vara Guds lärjungar. — 2 Tim. 3:16, 17.

Om vi har bråttom, då vi skall bedja enskilt, eller om vi bara då och då beder en mycket kort bön, vittnar inte det emot oss? Vi har inte bråttom att komma i väg från dem vi älskar, eller hur? Och vad korta böner beträffar, visar de inte i vilken grad Guds familjs intressen ligger oss om hjärtat, vad vi anser om vår predikotjänst och det verk som blivit oss anförtrott? De som är livligt medvetna om sina privilegier och sitt ansvar känner behovet att tillbringa mycken tid tillsammans med Jehova i bön. De inser att bönen gör oss till bättre människor, att den förädlar hjärteinställningen och ökar sinnets uppskattning av livet. Bönen kommer oss att nå mogenhet till frälsning.

När vi beder, måste det råda stillhet, vi måste ta tid på oss och bruka eftertanke. Rusa inte igenom dina böner, och lär dig dem inte utantill, ty om du gör det, förvandlar du bönens dyrbara privilegium till ett värdelöst ting. Om enskilda personer och hela familjer använde mera tid till bön, skulle detta i hög grad stärka dem andligen. Enskilda människor skulle känna sig lyckligare. Familjer komme att få erfara att gemensam bön är en förenande kraft. Bönen hjälper till att reda ut meningsskiljaktigheter. Den befrämjar vänskap och frid. Den tycks få människor att glömma sin avundsjuka och missunnsamhet. När medlemmar av en familj beder uppriktigt och allvarligt tillsammans, strider de sällan inbördes. Jakob manar oss: ”Bed för varandra”, och Paulus säger till de kristna att de bör vara ”uthålliga i bönen”. — Jak. 5:16, NW; Rom. 12:12.

Böner för andra

När vi beder till Gud, gör vi det som är gott och bra, men när vi beder till Gud å våra bröders vägnar, är detta ändå bättre. Vi visar oss kärleksfulla, omtänksamma och mogna. När vi beder för andra, ger vi Gud bevis för att vi hyser intresse för andra människors liv, vi visar en levande omsorg om dem. Att vi beder för Guds familj visar att vi hyser intresse för församlingen, för dess verksamhet och välfärd.

Eftersom bönen är en verksam kraft, kan den förvandla vår inställning gentemot dem som vi beder för. Det är alldeles omöjligt för oss att bedja Gud visa kärlek mot någon som vi inte tycker särskilt mycket om och så fortsätta att vara hätska mot denne. Om vi fortsätter att bedja, kommer all fientlighet att blåsa bort, och vi kommer att finna att vi tycker om personen i fråga i stället för att förut ha tyckt illa om honom. Om du är kärleksfull gentemot dina bröder, talar detta väl om dig. — 1 Joh. 4:20, 21.

Alltför ofta beder vi inte intensivt nog för våra bröder. Detta kan bero på att vi inte känner dem personligen eller att vi är alltför upptagna med våra egna strävanden och önskningar. Kanske beror det på att vi brister i tillgivenhet, i vår kärlek till dem. Om vi älskar dem tillräckligt mycket, kommer vi ihåg dem i våra böner. Det borde vara lika naturligt för oss att bedja för andra som att bedja för oss själva.

När vi beder för andra, blir vi barmhärtigare och tålmodigare gentemot dem. Vi märker att vi blir vänligare och lyckligare genom detta. När vi vet att andra beder för oss, skänker detta mod och kraft åt oss. Apostlarna uppmanade bröderna att bedja för dem. ”Bedjen för oss”, sade Paulus. ”Och då nu Job bad för sina värmer, upprättade HERREN [Jehova] åter honom själv.” Jesus anvisade sina efterföljare att till och med ”bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna”. Att bedja för andra är Kristuslikt; det är en kärleksfull vana. — 2 Tess. 3:1; Job 42:7—10; Matt. 5:44, 45, NW.

När vi beder för andra, sker detta inte i någon egenrättfärdig anda. Våra böner för dem tillskyndas av Guds barmhärtighet och godhet mot oss. Vi visar genom våra böner att vi önskar att alla människor skall komma till exakt kunskap om sanningen och bli frälsta. Liksom Gud önskar vi inte att någon skall dö. Böner för andra rycker upp hätska och illvilliga tankar med själva rötterna ur våra sinnen och bereder rum för uppbyggande tankar att växa. Böner för andra leder till samstämdhet, skapar enhet och befrämjar samarbete. — 2 Kor. 9:14.

Om vi beder för alla bröderna, innebär detta att vi kommer att älska bröder som vi just nu finner det svårt att tycka om. Att vi älskar dem betyder inte att vi bara har fördrag med dem eller är vänliga och artiga mot dem. Det betyder att vi älskar dem såsom Kristus älskade oss. Jesu kärlek kände inga gränser, och det får inte heller vår göra. I sin kärlek insåg han behovet av att ge allt han ägde; och det måste vi också. Jesus sade: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” Dina böner uppenbarar om du älskar på det sättet eller inte. — Joh. 13:34, 35.

Bed att du må vara ärlig

När du beder till Gud att han skall låta dig växa i kärlek till rättfärdighet, godhet, vänlighet, ärlighet och andra av andens frukter, menar du då verkligen detta? De flesta av oss är medvetna om att vår natur rymmer ett visst mått av svek. Hur ofta säger vi inte och gör vi inte sådant som vi inte menar? Ofta berömmer vi, medan vi fördömer i det tysta. Är vi alltså ärliga, när vi säger att vi önskar vara ärliga, vilket innebär att vara ärliga i allting och mot var och en? Ärlighet i affärer kan innebära förlust för oss. Om man säger sin uppriktiga mening, kan man förlora andra människors gunst, man kan gå miste om befordran, ja, till och med förlora sitt arbete. Vill du i alla fall vara ärlig? Om du vill vara ärlig vad det än kommer att kosta dig, bed då om det. Arbeta för det. Bed inte om sådant som du inte uppriktigt önskar. Var uppriktig i dina böner. Var ärlig, så kommer dina böner att tala väl om dig.

Ärligheten renar vår inre människa. Den stärker ostraffligheten och rättskaffenheten. Den stärker sinnet för kristen verksamhet. Ärligheten verkar för tillit och samstämmighet. Den kristna kärleken och tron förökas. Bland dem som öppet och ärligt lägger fram sina åsikter för varandra råder tankefrihet och otvungenhet. Alla kan dra nytta av ärlighetens atmosfär. Jehova säger: ”De redligas bön behagar honom väl.” — Ords. 15:8.

Många böner blir inte besvarade därför att den bedjande beder illa. Kanske tvivlar han och beder utan övertygelse. Hans böner är då inte verkligen ärliga. Jakob säger: ”Denne man [en tvivlare] må verkligen icke antaga, att han skall få någonting av Jehova; han är en obeslutsam man, ostadig på alla sina vägar.” Vi måste tro att Jehova sörjer för oss. Han ger oss vad vi behöver, inte nödvändigtvis vad vi vill ha. David bad om ett rent hjärta och en ny och frimodig ande. Och hans bön blev hörd. Vi kanske beder om detsamma, men vi kanske inte behöver det eller önskar det. Somliga beder: ”Gud, gör mig ren — men inte än.” Andra säger: ”Gud, gör mig rik och vänlig och god”, men veckan igenom visar de i sina gärningar att deras bön bara är ett upprabblande av ord. — Jak 1:7, 8, NW.

Eftersom kristendomen inte är den väg som leder till världslig ryktbarhet och framgång, gäller inte sanna böner sådana ting. En kristen beder i stället att han inte skall bli offer för materialismen. Hans önskan är inte att klema med köttet eller att behaga ögonen, utan att kunna ge av sig själv och det han har. Utan tvivel skulle många fler böner bli hörda om människor, förutom att de beder om något vid varje tillfälle, också skulle vilja offra. Om du villigt offrar, talar detta väl om dig.

Bönen ersätter inte strävan

Bönen är inte det enda sättet, varpå vi kan tillbedja Gud. Folk använder oräkneliga timmar i bön till Gud om att han skall ge dem olika ting och ta dem till himmelen, men de kanske aldrig ordnar upp sitt liv. Sådana människor måste lära sig att det är lika betydelsefullt att vi lever rätt som att vi dagligen beder våra böner. En enda rättvis handling gentemot vår broder är värd mer än tusen böner, i vilka vi lovprisar Gud såsom rättvisans källa. Om vi skall bedja rätt, måste vi också leva rätt.

Vi måste fostra oss själva till att inse att en uppriktig bön inte ersätter medveten strävan. Somliga människor tar sin tillflykt till bönen i första hand för att genom den få saker och ting från Gud, när andra medel och möjligheter har slagit slint. Andra beder bara när de är i nöd. Sådana böner är mycket själviska, och de är en styggelse för Jehova, som besvarar tillbörliga böner. Förväntar vi att Gud skall åstadkomma underverk till gagn för oss varje gång vi beder? Sorgligt nog gör somliga människor det. Jehovas ledning är ett tillägg till, inte en ersättning för, vårt eget tänkande och handlande. Liksom en jordisk far väntar att hans son skall lägga i dagen litet initiativ, bruka sitt sinne till att forska efter saker och ting och träffa kloka avgöranden på egen hand och vända sig till honom för att få råd endast när det gäller verkligt svåra problem, så väntar sig vår himmelske Fader också detsamma av oss. Jehova har givit oss sitt ord, bibeln. Han förväntar att vi skall bruka den klokt och förståndigt till hans lov och pris och vända oss till honom för att få vägledning till att förstå och göra bruk av den eller med en önskan att ge uttryck åt vår tacksamhet gentemot honom. Om vi handlar så, kommer våra böner att behaga honom väl.

Om vi är uppriktiga i våra böner, kommer vi att uthärda mycket för att få se dem förverkligade. Först av allt måste vi bedja, sedan bör vi arbeta hårt för att uppnå det som vi i tro har bedit om. När Jehova ser att vi inte låter rubba oss trots hårt arbete, svett, blod och tårar, kommer vår bön att bli besvarad, om den är i överensstämmelse med hans vilja.

När du beder, bör du alltså ge akt på att du framställer en levande bild av dig själv inför Gud. Visa respekt i ditt sätt att vara, bed med uppriktighet och övertygelse. Var ärlig. Var viss om att en sann bön aldrig kommer att bli obesvarad. Var framför allt ödmjuk och uppskatta privilegiet att få bedja. Dina böner ljuger inte. De vittnar sanningsenligt om dig.