Uppståndelsehoppet

Även om några på Paulus’ tid tvivlade på det och även om det på Augustinus’ tid var en mycket omstridd lära och även om de flesta teologer i våra dagar ignorerar det, så strålar uppståndelsehoppet ut från bibelns blad.

GUDS ord, bibeln, ger oss en säker grundval för hoppet om en uppståndelse. Vi kan först nämna att den berättar om sju människor som faktiskt har blivit uppväckta från de döda genom Guds makt: en av Elia, en av Elisa, tre av Jesus och två av Gud direkt, nämligen den man, vars döda kropp bragtes i beröring med Elisas ben, och så Jesus. Guds ord innehåller också många gamla profetior, till exempel de som blev nedtecknade av Job, David, Jesaja, Hosea och andra, profetior som tydligt förutsäger en uppståndelse från de döda. Och Jesus Kristus, den störste av alla profeter, förutsade inte bara gång på gång sin egen uppståndelse utan sade också att ”den stund kommer”, då han skall kalla fram alla dem som är i minnesgravarna. — Joh. 5:28, 29, NW.

Dessutom finner vi att alla de fyra evangelieförfattarna berättar om Jesu uppståndelse, var och en på sitt sätt, men likväl i överensstämmelse med varandra. Jesu lärjungar hade ingen högre utbildning, men de var intelligenta och ärliga. De framlade bevisen för Jesu uppståndelse på den plats där den hade ägt rum och det utan dröjsmål. Fastän Jesus upprepade gånger hade förutsagt den, blev de överraskade då den verkligen inträffade. Det enda de kunde uppnå från människornas sida genom att förkunna om den var förföljelse och martyrium. Och det berodde uteslutande på Jesu uppståndelse att hans lärjungar ”lämnade ett tillstånd av mörker och förtvivlan och trädde ut i en glad och orubblig frimodighet”, som The Encyclopedia Americana uttrycker det.

Det var därför av mycket goda skäl som aposteln Petrus framhävde Jesu uppståndelse, vilket han gjorde på pingstdagen, sedan han helbrägdagjort en krympling, då han blev dragen inför rådsherrarna (två gånger) och då han vittnade för Kornehus. Till Kornelius sade han om Jesus: ”Honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar, väl icke för allt folket, men för oss som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda.” — Apg. 10:40, 41.

Att Jesus hade uppstått och att han mötte Saulus från Tarsus ansikte mot ansikte var också det som fick denne välutbildade, fanatiske farisé och förföljare till att bli den kristne Paulus. Det är därför inte underligt att aposteln Paulus gång på gång talar om Jesu uppståndelse och om de kristnas uppståndelsehopp, både i sin förkunnelse och i sina brev. Vilken kraftfull och vältalig utredning han ger om uppståndelsen i sitt första brev till korintierna, i det femtonde kapitlet! Hur logiskt visar han inte att om det inte hade varit för uppståndelsen, skulle de kristna ha varit ”de mest ömkansvärda av alla människor”! Och vilken passande uppfordran han kommer med till de kristna: ”Varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren” — på grund av uppståndelsehoppet! — 1 Kor. 15:19, 58.

Varför en uppståndelse?

I begynnelsen fanns det inget behov av en uppståndelse, eftersom Gud skapade människan till att leva för evigt, förutsatt att hon förblev lydig. Och då de två första människorna blev olydiga, uppstod det inte något behov av en uppståndelse för deras vidkommande, eftersom de hade förverkat sin rätt till livet. Gud kunde ha sopat bort dem omedelbart tillsammans med den som hade förlett dem till att synda, Satan, djävulen, men han gjorde inte det. Varför inte? Därför att Satan skrytsamt påstod att han kunde vända alla skapelser bort från Gud. Gud tillät fördenskull Adam och Eva att få leva och sätta barn till världen, och han tillät Satan att få leva och försöka bevisa sitt påstående. Gud var säker på att det bland Adams avkomlingar skulle finnas några som framgångsrikt kunde motstå djävulen, varigenom Gud skulle upphöjas och bevisas vara fri från all skuld för Adams överträdelse. — 1 Mos. 2:17; 3:19; Job, kapitlen 1 och 2.

Men oavsett vad någon av Adams avkomlingar månde göra, så befann de sig under fördömelse och död på grund av Adams överträdelse. (Rom. 5:12) För att de som förtjänade det skulle kunna bli lösta från Guds fördömelse, lät Gud sin Son dö som ett lösenoffer. Och för att kunna ge liv åt dem som förtjänade det, men som hade gått ned i graven, gjorde han föranstaltningen med uppståndelsen. Ja, ”Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv” förmedelst en uppståndelse. Förmedelst uppståndelsen kommer Jehova Gud också att sörja för att hans ursprungliga uppsåt med avseende på jorden förverkligas, nämligen att den skall bli ett paradis fyllt med ett släkte av fullkomliga människor. — Joh. 3:16, NW; 1 Mos. 1:28.

Vem, vad och hur?

Uppståndelsen är ett av Skaparens mest överväldigande underverk. Att den är ett underverk bör emellertid inte få vår tro att vackla, ty Gud är både allvis och allsmäktig. För honom är ingenting för svårt eller omöjligt. (1 Mos. 18:14; Matt. 19:26) Uppståndelsen innebär ett återskapande av alla dem som befinner sig i ”minnesgravarna”, dvs. i Guds minne. Vilka befinner sig i hans minne? Ingen av de uppsåtligt onda och ingen som har ådragit sig familje- eller samhällsfördömelse på grund av att han varit förbunden med de onda. Alla sådana blir glömda av Gud. (2 Mos. 32:33; Ords. 10:7; 11:7) De enda som skall bli uppväckta från de döda är de som endera har visat sig vara ostraffliga eller som i varje fall har haft en rättfärdig böjelse, men som på grund av okunnighet inte har tjänat Gud och därför blir kallade ”orättfärdiga”. — Apg. 24:15.

Vad är det som skall uppväckas? Kroppen? Nej, ty den har upplösts, och dess atomer har blivit beståndsdelar i andra levande ting, som i sin tur kanske återigen har blivit beståndsdelar i andra levande skapelser. Är det själen? Både nej och ja. Både nej och ja? Ja, just det! Svaret blir nej, om ni med ”själen” menar något immateriellt, som enligt många trosuppfattningar inte är beroende av någon kropp och som sägs vara odödligt. Men svaret blir ja, om ni tänker på själen såsom den beskrivs i bibeln, nämligen såsom det psykosomatiska hela, som består av kropp, sinne och livets andedräkt. ”Mannen blev en levande själ”, läser vi i 1 Moseboken 2:7 (NW). Det står inte att ”mannen fick en själ”. Vid döden upphör själen, individen, att finnas till. ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” Och i döden finns det ingen kunskap, vishet eller tankeförmåga. (Ps. 146:3, 4; Pred. 9:5, 10; Hes. 18:20, 1878) I uppståndelsen blir det som dog, nämligen individen, själen, återuppväckt till liv, i det Gud ger den det gäller en passande kropp. Detta gäller naturligtvis, som vi redan har nämnt, bara de människor, vilkas livsmönster Gud har bevarat i sitt minne. Vilka faktorer är det som avgör vad slags personligheter vi blir eller vad slags livsmönster vi framvisar?

Vår personlighet är en produkt av fyra faktorer, som verkar på vårt liv. Den första är ärftlighet. Genom ärftligheten har vi fått vissa drag och möjligheter, både mentala, fysiska, moraliska och känslomässiga. Den andra är miljön, som till stor del bestämmer om de olika egenskaperna skall bli utvecklade eller undertryckta. Den tredje är den mänskliga viljan. Det händer att folk övervinner en mycket ogynnsam ärftlig belastning och olägenheter som en dålig miljö skapar, därför att de inriktar sin vilja på att göra det. Den sista och viktigaste faktorn är de hjälpmedel som Gud åvägabringar, hans heliga ande, hans ord och hans organisation. Dessa tre ting har hjälpt många människor att iföra sig en Kristuslik personlighet trots ärftlig belastning och ogynnsam miljö.

Var och när?

Bibeln visar att det finns två slags uppståndelser. Den ena är först både till tiden och i fråga om betydelsen, och den är himmelsk. Den andra eller senare uppståndelsen kommer att vara jordisk. För att kunna förstå vad bibeln har att säga om dessa två uppståndelser måste vi först och främst förstå vad den lär om de två slag av bestämmelser som väntar lydiga människor. Å ena sidan är det många löften som gäller en plats som är beredd i himlarna för Kristi efterföljare, där de skall sitta på troner och tjäna som konungar och präster i tusen år. Det heter om dem att de skall få livets krona, rättfärdighetens segerkrans, och att de är ”Guds arvingar och Kristi medarvingar” och hör med till Abrahams säd, som skall välsigna alla jordens släkter. Deras antal är mycket begränsat, bara 144.000, och därför kallade Jesus dem mycket träffande ”du lilla hjord”. — Luk. 12:32; Joh. 14:2; Gal. 3:29; 2 Tim. 4:8; Upp. 2:10; 20:6.

Alla dessa skall få del med Jesus i den första uppståndelsen, vilken han var den förste som fick erfara. I likhet med honom måste de först ha blivit pånyttfödda till ett levande, himmelskt hopp genom Guds vilja och hans heliga ande. De måste ha andens vittnesbörd om att de är Guds barn, och i likhet med Jesus måste de vara trogna intill döden. Uppfyllelsen av bibelns profetior anger att uppväckandet av dessa lemmar i Kristi kropp började då han kom till sitt hus för att hålla dom år 1918. Bara en kvarleva av dessa 144.000 återstår, och de skall få erfara den första uppståndelsen vid sin död, såsom Paulus visar: ”Vi skola alla bliva förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick, under den sista basunen.” — Joh. 3:5; Rom. 8:16; 1 Kor. 15:51, 52, NW.

Å andra sidan finns det många skriftställen som talar om Guds uppsåt med jorden, sådant som ännu skall förverkligas. Jorden skall bestå i obegränsad tid, i all evighet. Den skall bli fylld ”av HERRENS [Jehovas] kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet”. Under Guds rikes styrelse skall de saktmodiga besitta jorden, och människorna skall inte längre lära sig att kriga. Gud skall avtorka alla tårar från människornas ögon, ”döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer”. Detta är vad som ställs i utsikt för alla dem som befinner sig i Guds minne och som inte har fått del i den första uppståndelsen. — Ps. 104:5; Jes. 2:4; 11:9; Upp. 21:4.

När skall dessa komma fram? Eftersom de kommer fram med möjlighet att få leva för evigt, är det bara rimligt att antaga att de skall föras fram i Guds nya värld sedan Guds Harmageddonkrig har utplånat den nuvarande onda tingens ordning, både dess osynliga och dess synliga del. Och i betraktande av profetian om att Kristus skall göra några av dem till furstar på hela jorden är det bara rimligt att antaga att de som under sin livstid har bevisat sin ostrafflighet skall få en tidig uppståndelse, i all synnerhet eftersom de har fått löfte om en belöning. — Ps. 45:17; Hebr. 11:39, 40; Upp. 11:18.

Guds ord, bibeln, ger oss i sanning en säker grundval för hoppet om en uppståndelse, och alla detaljer i denna förbindelse harmonierar fint med varandra och kan förstås. Fastän vi äger detta hopp, sörjer vi nog när vi mister någon av våra kära, men vi sörjer inte såsom de andra, de som inte äger något hopp. Detta hopp kommer dessutom att göra det möjligt för oss att bevara vår ostrafflighet gentemot Gud, oavsett vad som kommer att ske, eftersom vi vet att vi genom uppståndelsen är tillförsäkrade evigt liv i Guds nya värld. — 1 Tess. 4:13.