Att tjäna Jehova med glädje och fröjd
Berättat av Margaret Dunham
”TJÄNA Jehova med glädje”, sjöng psalmisten. ”Kom i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lovprisning. Frambär tacksägelse åt honom, välsigna hans namn. Ty Jehova är god; hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid.” (Ps. 100:2, 4, 5, NW) Dessa ord ger klart och tydligt uttryck åt hur de gångna trettiosju åren, tillbragta i heltidstjänst för Jehova, har förefallit mig. Dessa år har medfört rika erfarenheter; jag har bott i flera olika länder, och jag har alltid haft orsak att känna glädje till följd av Jehovas godhet.
Det tidigaste minne jag har av att ha kommit i kontakt med Jehovas folk är från den tid då jag som tioåring var på skolferier hos min mormor i Edinburgh i Skottland. Hon tog mig med till biografen en söndag för att se Skapelsedramat i bilder — en kombinerad film- och ljusbildsföreställning, som åskådliggjorde Guds uppsåt med jorden och människan, alltifrån den tid då jorden bereddes och ända in i Kristi tusenåriga rike. Denna föreställning gjorde djupt intryck på mig. Några år senare, då vi flyttade till Edinburgh, styrde hon om att jag fick se Skapelsedramat på nytt, och jag gick och såg det tillsammans med några av mina skolkamrater. Men det var inte förrän min mormor hade dött som ”bibelforskarna” kom i kontakt med min mor. Inom kort var både hon och jag med vid deras möten.
Vid den tiden delade de ut resolutioner, som underrättade kristenheten om att den ömkligen kommit till korta, och jag tog del i att sprida dem. Under det att jag regelbundet var med vid mötena, växte min kunskap om Jehovas godhet steg för steg, och min uppskattning av hans kärleksfulla godhet mot sina skapelser tilltog alltmera. Längtan efter att få tjäna Jehova växte sig stark inom mig, och på våren år 1923 överlämnade jag mig åt Jehova och symboliserade detta genom dop i vatten. Jag ville använda mitt liv till att ”tjäna Jehova med glädje”.
Vilket oskattbart privilegium har det inte varit att få tjäna i Jehovas gårdar! Och hur har inte åren flugit i väg! Det förefaller som om det bara var några få år sedan jag knackade på min första dörr för att erbjuda den lilla skriften Millioner som nu leva skola aldrig dö! — en handledning vid bibelstudium. En smula ängslig men under bön till Jehova om styrka och kraft knackade jag en gång, två gånger, utan att få svar. Vilken lättnad! Men jag hade tagit första steget, och snart längtade jag efter att finna folk hemma. Tjänsten blev en del av mitt liv.
Glädje såsom pionjär
Två lyckliga sommarferier, som jag använde till vad som nu kallas feriepionjärtjänst i norra Skottland tillsammans med en skara andra förkunnare från min hemförsamling, retade min aptit på heltidstjänsten för Jehova såsom kolportör. Och så begav det sig att jag år 1925 tillsammans med en syster i den här omtalade skaran, Janet Thompson, såsom kamrat drog i väg till vårt första distrikt i Midlothian i Skottland. Vi färdades på trampcyklar under de sju år som vi arbetade tillsammans såsom pionjärer för de goda nyheterna. Vi hade inte mycket av denna världens goda, men vi hade stor orsak till glädje. Vi gick helt upp i förkunnarvärvet och hyste inga tvivel om att Jehova skulle sörja för vad vi oundgängligen behövde; och vi fick erfara att han gjorde detta. Såsom psalmisten har sagt: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” — Ps. 37:25.
När Vakttornsartikeln ”Nationens födelse”, som inflöt i moderupplagan den 1 mars 1925, skulle studeras i församlingarna, blev vi kallade tillbaka till Edinburgh, för att vi skulle få förmånen att studera den tillsammans med de andra. Hur klart och tydligt framhöll den inte att Riket hade blivit upprättat i himmelen! Den uppenbarade att det existerar två mot varandra stridande organisationer, Satans och Jehovas. Vilken orsak till glädje och tacksägelse var det inte att få dessa sanningar inpräglade i sinnet!
Följande år begav vi oss till sammankomsten i Alexandra Palace i London. Det konventet var en ytterligare milstolpe på vägen mot den nya världen. Det var vid det som boken Befrielse kom ut med sitt upplysande innehåll beträffande striden vid Harmageddon. Och det var då som broder Rutherford höll sitt kraftfulla tal ”Varför världsmakterna vackla — Räddningen”. Vidare var det vid detta konvent som vi för första gången vid en sammankomst erbjöd småskrifter åt folk ute på gator och torg.
På hösten blev min kamrat och jag erbjudna nytt distrikt, denna gång i Nordirland. Denna inbjudan föreföll oss vara lik den kallelse till Macedonien som aposteln Paulus en gång fick, och vi tog emot den med glädje. (Apg. 16:9, 10) På våra cyklar och till fots färdades vi mellan städerna och byarna i grevskapen Down och Armagh och ut till bondgårdarna, som låg strödda på landsbygden, och talade om de goda nyheterna om Riket och placerade exemplar av böckerna Guds Harpa, Befrielse, Skapelsen och andra böcker, allteftersom de gavs ut. Ibland ville man inte låta oss bo kvar där vi fått husrum, eftersom vi bar ett sådant budskap, men Jehova visade oss sin godhet, och vi fann alltid någon annan som gav oss logi.
En kampanj, som jag mycket väl kommer ihåg, gällde den lilla skriften Riket som är världens hopp, som vi överlämnade till prästerna och andra bemärkta personer. När denna skrift skulle spridas på gatorna i Belfast, inbjöds pionjärerna i grannskapet att förena sig med församlingen i Belfast i detta arbete. Den utsatta dagen, en lördag, blev mycket regnig. Vi samlades allesammans i församlingens lokal, och när det var dags för oss att ge oss av, gjorde vi detta, och regnet höll upp under hela den tid vi var ute i arbetet. Vi tyckte att Jehova hade välsignat våra ansträngningar att göra hans namn känt, och vi gladde oss, i det att vi tackade honom.
Det var medan jag tjänade här på Irland som jag hade privilegiet att vara med vid min första internationella sammankomst, nämligen den som hölls i Detroit i Michigan i USA år 1928. Samtidigt fick jag privilegiet att besöka Sällskapets Betelhem i Brooklyn och äta middag med familjen. Jag fick också bese tryckeriet och vara med vid en pågående utsändning vid Sällskapets radiostation, WBBR, på Staten Island. Några år senare reste jag till kontinenten och en annan sammankomst, som hölls i Paris. De erfarenheter som dessa resor och sammankomster gav mig ökade i hög grad min uppskattning av organisationen. Vart jag än begav mig, visade bröderna samma kärlek, och alla var de intresserade av ett och detsamma — av predikandet om de goda nyheterna.
Tjänst för Jehova i Lettland
År 1932 reste jag till Riga i Lettland — inte för att vara med vid ännu en sammankomst utan för att gifta mig med Percy Dunham, landstjänaren. Detta innebar att jag måste lära mig ett nytt språk, så att jag med god verkan skulle kunna ta del i förkunnarverksamheten från hus till hus. De åtta år jag tillbragte i Lettland bjöd på många svårigheter, men vi erfor att tjänsten för Jehova gav oss stor orsak till tacksägelse, vilket den alltid gör. Med brödernas kärlek och budskapet om Riket förhöll det sig såsom i andra länder, men myndigheterna, i synnerhet departementet för religiösa angelägenheter, lade svårigheter i vår väg.
Jag hade varit i Lettland bara några månader, då jag en morgon öppnade dörren och möttes av några poliser med dragna pistoler, som trängde sig in. ”Upp med händerna!” skrek de. Man misstänkte oss för att vara kommunister. Poliserna gjorde en grundlig husundersökning, de tog till och med min anteckningsbok med hushållsräkenskaperna ur min förklädsficka. När de kroppsvisiterade min man, hittade de några nycklar i hans ficka och frågade vart de gick. ”Till vinden”, svarade han; och då lade de nycklarna på ett skrivbord tillsammans med andra saker som de samlade ihop. De höll i med att ställa frågor och snoka omkring i flera timmar, men när jag vid middagstiden erbjöd mig att göra i ordning te åt dem, lät de mig gå och göra det. Och så småningom, allteftersom dagen led, gick det upp för dem att vi inte alls var några kommunister. De fann inga bevis att grunda en anklagelse på, och de blev fördenskull vänligare.
När de slutligen gav sig i väg, tog de med sig en mängd saker — Sällskapets böcker, exemplar av Vakttornet, brevsamlingar, vår skrivmaskin, stencileringsapparaten, pengar osv. — men den polis som förde kommandot gav tillbaka vindsnycklarna till Percy och sade: ”De är edra, herr Dunham.” Hur tacksamma kände vi oss inte då, ty på vinden fanns det enda förrådet av biblisk litteratur, som bröderna behövde för förkunnartjänsten, och det hade förts in i landet med stora svårigheter.
Litet längre fram bildades en inhemsk organisation i Lettland för ledningen av verksamheten, och vi tryckte en del mindre skrifter på ort och ställe. Predikoverket gick bra framåt, och pionjärerna kunde också färdas omkring mera obehindrat i landet. Men genom en statskupp år 1934 blev det ny regim i landet, och Sällskapet var den första organisation som blev förbjuden. Min man försökte alla till buds stående medel för att få förbudet upphävt, men han hade ingen framgång. Vi samlades dock i all stillhet i olika hem för att hålla mötesverksamheten i gång.
När vi var samlade år 1939 för att fira åminnelsen av Kristi död, ringde det plötsligt på dörrklockan. I tron att det var någon av bröderna öppnade jag dörren, och in klev polisen. Släktingarna till en av bröderna hade förrått oss och hade dessutom givit polisen ett stencilerat exemplar av Vakttornet på lettiska. Den konstapel som förde kommandot var särskilt angelägen att få veta vem som hade framställt det där Vakttornet. ”Det har jag gjort”, sade Percy. ”Ja, det kan jag se”, svarade konstapeln och lät ögonen vila på en gammal stencileringsapparat i rummet, men han såg inte den nya med automatisk pappersmatare, som stod i en fördjupning i skrivbordet bakom honom — ty jag hade bett honom slå sig ned på en stol med ryggen åt skrivbordet. Under tiden genomsökte en annan konstapel rummet. Rätt som det var kom han till hyllorna där vi hade staplar av stencilerade skrifter på lettiska, och han drog förhänget åt sidan. Men han drog det genast tillbaka och sade: ”Här finns ingenting.” Detta kom mig att tänka på hur Jehova slog syrierna med blindhet i Elisas dagar. — 2 Kon. 6:18—23.
Under dessa år, då vi bodde i Lettland, hade vi bara turistvisum, vilket innebar att vi måste bege oss över gränsen för att få våra pass stämplade för utresa var sextionde dag; och därpå kunde vi resa in igen. På så sätt kom det sig att vi gjorde besök i Litauen och Estland, och ibland for vi till Finland för att vara med vid sammankomster och stundom till Sverige och Danmark. Det var en stor glädje för oss att hälsa på bröderna i dessa länder och se deras kärlek och nitälskan, men vi var alltid glada att få vända tillbaka till våra lettiska bröder igen och föra med oss en del andlig föda åt dem.
Så en morgon i juni 1940 fann vi att landet blivit ockuperat av ryska trupper. Vad skulle nu hända? Alla utlänningars uppehållstillstånd drogs in, och vi måste oupphörligen inställa oss hos polisen med bara några få dagars mellanrum. Inom kort fick vi besked om att vi måste lämna landet. Brittiska ambassaden vidtog mått och steg för att evakuera alla britter, men eftersom vi ansåg att Lettland var vårt tilldelade arbetsfält, sökte vi på alla sätt någon möjlighet att stanna kvar. Vi tillbragte många och långa timmar hos myndigheterna, men vi lyckades inte. Slutligen fick vi ett telegram från Sällskapets högkvarter med en uppmaning att lämna landet, och vi tackade då ja till det tredje och sista erbjudandet från Storbritanniens regering. Nedstämda över att tvingas lämna våra bröder efter oss i sådana brydsamma tider steg vi den 27 oktober ombord på det extratåg som förde oss till Vladivostok via Moskva och den transsibiriska järnvägen, en färd som tog elva dagar. I Vladivostok låg ett fartyg och väntade för att föra oss till Australien.
Tjänst i Australien
När vi kom fram till Strathfield den 12 december, välkomnades vi på Betelhemmet, och vår tjänst här har givit oss ytterligare orsak att uppstämma tacksägelse till Jehova. Jag har haft mitt arbete i köket, och frånsett några korta avbrott har jag nu i nästan tjugotvå års tid lagat eller serverat mat åt Betelfamiljen. Det är ett stort privilegium att få tjäna på detta sätt, ty medlemmarna av Betelfamiljen arbetar hårt, och deras enda strävan är att befrämja Guds rikes intressen.
Vi hade bara varit i Australien omkring en månad, när Sällskapet drabbades av förbud också här. Säkerhetspolisen beredde sig tillträde till Betelhemmet och sökte igenom alla rummen. Under mer än ett års tid fortsatte vi att leva och verka i hemmet under uppsikt av beväpnade poliser, som höll vakt beständigt. Till och med då vi firade Åminnelsen var polisen med. Så en dag i maj 1942 fick vi tjugofyra timmars varsel om att utrymma byggnaden, ty den skulle användas för militärt bruk.
Verksamheten hindrades, men den avstannade inte helt. Vi fortsatte att hålla möten i ”buschen” och på andra undangömda ställen. Predikoverket från hus till hus fortsatte också, men endast med hjälp av bibeln. Den 14 juni 1943 hävdes slutligen förbudet, men först efter ytterligare sex månader kunde vi återvända till Betelhemmet. Vilken lycklig tilldragelse var inte detta! Vi fick mycket att göra, ty soldaterna hade inte vårdat huset såsom vi gör, men det var underbart att få tjäna tillsammans som en familj igen.
Efter att i mer än trettio år ha utfört heltidstjänst för Jehova dog min man år 1951, men hans fullständiga hängivenhet för Jehova och hans tjänst till gagn för bröderna har alltid varit en uppmuntran och styrkekälla för mig. Bland de sista råd han gav mig var detta: ”Håll dig tätt till organisationen.” Att jag har gjort detta har inneburit att min tjänst alltfort har varit en källa till glädje.
Mångahanda ting har bidragit till att denna glädje blivit större. År 1955 blev det till exempel möjligt för mig, tack vare en annan systers frikostighet, att följa denna syster till sammankomsterna i Europa. I Edinburgh och London i all synnerhet hade jag nöjet att få råka många gamla kamrater från mina tidiga år i sanningen. Några av dessa tjänar alltjämt på Betel, såsom kretstjänare eller såsom pionjärer. Det har också berett oss stor lycka att umgås med församlingarnas tillsyningsmän, som har kommit till Skolan i Rikets tjänst från många olika delar av landet.
När jag tänker tillbaka på de år som flytt, kan jag säga att jag har kunnat finna den största glädje i Jehovas tjänst därför att jag följde råden från hans organisation när jag var en helt ung kvinna. Jag satte Rikets intressen främst och blev pionjär. Detta medförde många flera välsignelser, däribland trettio tillfredsställande år av tjänst på Betel. För allt detta vill jag tacka Jehova och välsigna hans namn. ”Ty Jehova är god; hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid.”