Vittnande i skolan

I samband med språklektion

Föräldrarna till en ung flicka, som går fjärde året i en skola i New York, har sänt oss dessa uppgifter: ”Man hade i klassen talat om språk och om hur de olika språken uppkom. Klassen fick i uppgift att skriva en uppsats om hur språken uppstod. De andra barnen i klassen letade reda på stoff i uppslagsböcker, men vår dotter visste genom sina studier i bibeln var hon skulle få reda på de verkliga fakta. Hon skrev en uppsats, i vilken hon förklarade vad som hände vid den tid då man skulle bygga Babels torn. Av boklagertjänaren skaffade hon sig dessutom den lilla skriften Dessa goda nyheter om Riket — på femtio olika språk; och hon tog dessa med sig till skolan såsom åskådningsmaterial. Lärarinnan blev så imponerad av uppsatsen och de olika språken, som skrifterna bar vältaligt vittnesbörd om, att hon ordnade en utställning med alla de små häftena. Under flera veckor fanns alltså dessa skrifter på alla de olika språken till tydligt beskådande i klassrummet. Lärarinnan sade till vår dotter att hon skulle ge henne det högsta betyg hon kunde få — A plus — därför att hon hade delat med sig åt andra av det som hon hade lärt. Till följd härav skaffade lärarinnan sig Nya Världens översättning av bibeln av henne.”

Predikan i klassrummet

Ett ungt vittne i Georgia berättar följande erfarenhet: ”En dag, när vi inte behövde lämna klassrummet mellan lektionerna, beslöt jag att jag skulle gå igenom min predikan. Jag gick över till mina vänner, som också är Jehovas vittnen. När jag gick igenom predikan ’Vilka är Jehovas vittnen?’ hejdade läraren mig och sade: ’Det där låter intressant. Det tycker jag om. Vill du hålla det för hela klassen?’ Då höll vi predikan för hela klassen. Eleverna lyssnade mycket uppmärksamt. Läraren tyckte mycket om det vi sade, och det gjorde också eleverna. Jag fick en prenumeration av en av mina klasskamrater.”

Tävlan

Följande erfarenhet berättades vid De endräktiga tillbedjarnas sammankomst i Vancouver i British Columbia i Kanada: ”I de flesta skolorna hålls varje år en vältalighetstävlan. Vid lektionerna i engelska tas från en till tre ut ur varje klass för semifinalen. Fem utväljs sedan till finalen. Jag kom upp i semifinalen. Vi fick anvisning om att hålla ett tal om ’Saker och ting som vi skulle önska se förändras’. Jag valde förändringen från ’hat till kärlek’. Två år tidigare hade jag inte segrat i semifinalen, men till förvåning och glädje för en annan broder och mig själv lyckades vi komma med i finalen.” Och de lyckades allra bäst, de fick första- och andraplaceringen, och de använde tillfället till att avge ett gott vittnesbörd. Det som hjälpte oss allra bäst, säger den som fick förstaplaceringen, var teokratiska skolan.

Uppsats om ”Vad du vill bli”

Ett fjortonårigt vittne berättade följande erfarenhet vid De endräktiga tillbedjarnas sammankomst i Milwaukee i Förenta staterna: ”Jag fick i uppgift att över veckoslutet skriva en uppsats om ’Vad jag vill ägna mitt liv åt sedan jag gått ut läroverket’. Jag insåg genast att jag här hade ett tillfälle att avge ett vittnesbörd. I min uppsats förklarade jag vilka Jehovas vittnen är och vad för slags arbete de utför och sade att jag önskade bli medlem av familjen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York. Det första jag skall göra, sedan jag gått ut skolan, är fördenskull att sända in en ansökan om att få tjäna där. Jag lämnade in min uppsats till läraren. Han lämnade den sedan tillbaka, och under ett rött ’S plus’ [högsta betyg] hade han skrivit: ’Jag tycker mycket om din uppsats, och nu kan jag uppskatta Jehovas vittnens verksamhet. Den var skriven i uppriktighet och med verkligt allvar, och jag är glad åt att ha dig, en ung man med ett sådant livskall, tjänst åt Gud, i min klass.’”

Lärare får frågor besvarade

En flicka berättar från sin skola i Alabama, i vilken det finns ett tjugotal unga vittnen för Jehova: ”En lärare blev intresserad av Jehovas vittnen. Ett exemplar av ett specialnummer av Vakttornet lämnades till honom. Han läste hela specialartikeln för klassen. När den här läraren har frågor om bibeln, ställer han dem till något av vittnena. Ty, såsom han säger, ’Jehovas vittnen känner och förstår bibeln’. Föreståndaren för skolan har också visat intresse. Detta märktes när han kallade in mig på expeditionen och frågade mig om jag kunde ta med mig bibeln till skolan och svara på hans frågor. Senare, när han fick veta att min kusin och jag inte ämnar studera vidare, frågade han hur det kom sig. Vi förklarade att vi ämnar bruka våra liv till att undervisa om Jehova Gud och hans rike. Och hur konstigt det kan låta, så uppmuntrade just han oss att aldrig vika av från den kursen.”