Baksidan av en löpsedel

VID en kretssammankomst i Illinois i Förenta staterna berättade ett kvinnligt Jehovas vittne följande: ”Jag är född och uppvuxen i en katolsk familj, och jag hade besökt många olika religiösa samfund, när jag slutligen bestämde mig för att inte längre gå till någon av deras kyrkor, eftersom det ’fattades någonting’. För flera år sedan fann jag en dag, då jag kom hem från mitt arbete, en löpsedel med inbjudan till ett offentligt föredrag, som Jehovas vittnen skulle hålla. Ämnet för föredraget sade mig ingenting och inte heller namnet Jehovas vittnen, ty jag hade inte tidigare hört talas om dem; nej, jag visste inte ens vem Jehova var! Men budskapet på baksidan av löpsedeln ställde frågan: ’Känner ni er bibel?’ Detta gjorde intryck på mig.

Jag har alltid önskat känna bibeln, och därför skrev jag ut en check och en rekvisition av ett exemplar av Nya Världens översättning, innan jag lagade till kvällsmaten, och gick och postade brevet. Efter det att jag fått bibeln, kom ett vittne på besök en lördagsförmiddag. Under vårt samtal lade jag märke till att hon kände bibeln en hel del. Jag sade att jag önskade att jag kände bibeln, och vi satte genast i gång med ett studium. Sedan vittnet gått, sträckte min man händerna i vädret och sade: ’Låt mig inte bli insyltad med de där människorna!’ Jag visste ju ingenting om ’de där människorna’, och jag läste igenom så gott som hela boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ samma kväll. Morgonen därpå förklarade jag för min man att detta var den första bok i religiösa ämnen som jag läst och funnit något förnuft i. Det dröjde inte länge förrän han tog del i vårt bibelstudium.

Vid den tiden gick min mor bort. Min syster ringde upp mig och sade: ’Fortsätt inte att studera med de där människorna. Nu när mor har dött och du studerar bibeln, så blir du bara förvirrad. Jag skall komma bort till dig och hjälpa dig till rätta och trösta dig.’ Samma kväll skaffade hon sig boken ’Låt Gud vara sannfärdig’ av mig, och veckan därpå satte jag i gång ett studium, som fortsatte till dess vi båda överlämnade oss åt Jehova och blev döpta på en och samma dag. Min man, som först inte ville ha något att göra med ’de där människorna’, blev döpt femton månader senare. Jag tackar Jehova Gud för att han sände någon att sprida livets ord — och jag är tacksam över att någon satte en liten löpsedel i dörren, när vi inte var hemma.”