Varför inte önska göra vad som måste göras?

DET är så många saker och ting i livet som vi måste göra. Antingen vi är gamla eller unga, män eller kvinnor, utövar ett ”lärt yrke” eller sköter en ”vanlig arbetares” uppgifter, är husmödrar eller lärare, vilar det vissa plikter på oss helt enkelt därför att vi finns till här i världen. Vi börjar känna av dessa plikter tidigt i livet, och de följer oss så länge vi lever.

Till dessa ting kan man räkna kraven att stiga upp på morgonen när väckarklockan ringer, att skaffa en ”ärlig försörjning” inför alla människor, att betala skatt, lyda trafikreglerna, uppträda såsom vi bör hemma, i skolan eller på arbetsplatsen. Oberoende av vem man är eller i vilken omgivning man befinner sig, slipper man helt enkelt inte ifrån vissa plikter, vare sig man har lust att fullgöra dem eller inte. — 2 Kor. 8:21, NW.

Eftersom det finns så mycket som vi måste göra, stegrar sig kanske vår ofullkomliga människa ibland, utan tvivel på grund av den ande av oberoende eller upproriskhet, som vi har ärvt av våra första föräldrar och som vi lägger märke till runt omkring oss, nu i denna tid mer än någonsin förr. Det förefaller ofta vara lättare att göra det som man inte är tvungen att göra än att göra det som man bör eller måste göra.

Men när nu livet består av så många saker som vi måste göra, vad kan vi då göra åt det? Vi kan göra det bra mycket lättare för oss, om vi uppodlar en önskan att göra det som vi måste göra. Vi kan för oss själva måla ut alla de olika skälen till att vi bör göra en viss sak, t. ex. betala skatt eller lyda trafikföreskrifter, och säga oss att under de rådande omständigheterna är det både förnuftigt och rätt att vi gör så. Ja, när du fullgör ett åliggande, tänk då på det gagn du röner i förbindelse med det såväl som på att du fyller en plikt. Detta i sig självt kan hjälpa dig att göra det du bör göra.

Är det inte å andra sidan så att om vi verkligen önskar göra en sak, då är det troligt att vi kommer att göra den mycket bättre, och förmodligen får vi den gjord med mindre ansträngning och har dessutom större glädje av att utföra den! I forna dagar fick Israel denna förnuftiga uppmaning: ”Du skall glädja dig inför Jehova, din Gud, i varje ditt förehavande.” Ingenting fick utföras i en knotande och klagande sinnesstämning eller med motvilja. Att man gladdes över att göra det innebar att man önskade göra det. — 5 Mos. 12:18, NW.

Många husmödrar nu för tiden klagar och säger att de är utledsna på saker och ting — det är alltid samma saker de måste göra: bädda sängar, städa, tvätta, laga mat osv. Men en husmor och författarinna framhöll nyligen följande: Känslan av att vara utledsen framskapar du själv, och i varje fall kan en husmor säga sig att hon arbetar för människor som hon älskar, vilket är mer än mången man kan säga om sitt arbete. I annonser ger man ofta äktenskapet en romantisk strålglans, men hela systemet grundar sig i själva verket på idén att far går ut och förtjänar bröd, och mor brer jordnötssmör på det.a En klok husmor gläder sig alltså över att kunna göra saker och ting för sin familj, är stolt över att göra dem bra och strålar av tillfredsställelse när hon lyckas bevara sin familj frisk och lycklig.

En klok och förståndig far önskar också göra sina familjeförpliktelser rättvisa; han vill göra sin hustru lycklig och fostra barnen till gudfruktiga och laglydiga människor. En sådan far har större förutsättningar att lyckas och att vara glad åt sin uppgift som far än den som brummar över den tid hans familj tar och över den tunga plikt som hustru och barn representerar. Sådana ogina fäder måste med försumliga mödrar dela ansvaret för mycket av det som kännetecknar våra dagars ungdom. — 5 Mos. 6:6, 7; Ef. 6:4.

På samma sätt förhåller det sig med en lärarinna. En lärarinna som lägger hela sin själ i arbetet och som verkligen önskar undervisa de unga vet att detta i hög grad bidrar till både lycka och framgång för henne. Så förhåller det sig också med hennes elever: De måste inhämta kunskap, men hur mycket de inhämtar och hur mycket som fastnar beror i inte ringa grad på hur villiga de är att lära. Att skaffa sig kunskap kan vara roligt, ja, spännande, och kan fylla dem med förhoppningar för framtiden. En förståndig lärare söker fördenskull stimulera sina elever till att få lust att lära, att inhämta kunskap.

Och när det blir fråga om mera personliga förhållanden i livet, kan vi helt enkelt inte göra dessa rättvisa, om vi inte verkligen vill göra det vi bör göra. I allmänhet har man och hustru, när de gifter sig, en önskan att göra saker och ting för varandra, att göra varandra lyckliga. Men om de inte omsorgsfullt ger näring åt denna önskan, kan deras gemenskap få prägeln av rutin och bli mekanisk. De kanske finner att de är likgiltiga för varandra och visar sig otrogna i små ting, om inte också i stora ting. De måste arbeta på att vilja eller önska göra det rätta gentemot varandra och att göra varandra lyckliga, även om detta samtidigt är en plikt. — Ef. 5:22—33; Tit. 2:4.

Ja, du kan öva dig själv i att önska eller vilja göra det som du måste göra, liksom du kan öva dig i andra ting. Våra böjelser, våra känslor, är mottagliga för disciplin, liksom våra sinnen och kroppar är det. Du kan uppodla en positiv inställning till saker och ting och därmed motverka varje tendens att klaga, att känna dig missräknad och utledsen på dina åligganden.

I synnerhet när det blir fråga om vårt förhållande till Gud, är det viktigt att vi önskar och vill göra det som är hans vilja. Somliga människor kanske försöker skjuta åt sidan varje känsla av ansvar inför Gud, i det att de säger att de inte är religiösa; men därmed befrias de inte från den förpliktelse som de har såsom skapade varelser, vilka åtnjuter liv och dagligen drar nytta av de föranstaltningar som Skaparen har gjort för att vi skall kunna uppehålla livet. Andra utför sin tjänst för Gud genom att kungöra hans namn och uppsåt för sina medmänniskor, därför att de är medvetna om den förpliktelse som vilar på dem såsom kristna; och det är riktigt att det vilar en förpliktelse på dem i detta avseende. (1 Kor. 9:16, 17) Men hur mycket lyckligare är inte den som med verkligt allvar önskar göra Guds vilja, i det att han har klart för sig vilket stort privilegium det är att få tjäna Skaparen och att få hjälpa andra att vinna belöningen evigt liv!

Vi kommer inte ifrån det. Livet består i stort sett av att vi fullgör våra förpliktelser, och detta kan innebära att vi måste arbeta hårt och göra saker om och om igen. Eftersom det är så, bör vi uppodla en önskan att göra det som måste göras, i det att vi håller blicken riktad på nyttan av att vi gör det, ty endast då kan vi göra det väl och med glädje.

[Fotnot]