Är det kärlek eller blind förälskelse?
KÄRLEK eller blind förälskelse? Det är en viktig fråga. Varför det? Därför att utsikterna att uppnå lycka i äktenskapet många gånger beror på om det är kärlek eller blind förälskelse som för två människor samman. Den här saken är något som i synnerhet unga människor kan behöva tänka på, eftersom tonårsäktenskapen ofta slutar med separation eller skilsmässa. I Förenta staterna gör vartannat sådant äktenskap det.
Men denna dystra bild framställer inte hela den tragiska situationen. Clark W. Blackburn, som är generaldirektör för Family Service Association, har sagt: ”Säkert är en beklämmande hög procent bland de unga gifta par som fortsätter det äktenskapliga samlivet missräknade och missnöjda med sitt äktenskap, ända därhän att det har blivit en plåga, en oerhörd besvikelse, en börda, ett fiasko.”
De här unga människorna tyckte säkert att de var ”kära”; men att vara ”kär” innebär bara att vara förtrollad av den fysiska dragningskraften hos någon av det motsatta könet. Det är inte i och för sig någon garanti för lycka, även om det ibland förefaller vara ett synnerligen behagligt tillstånd som inger stora förhoppningar. Men om sådan ”kärlek” modereras med ett visst mått av osjälviskhet, dvs. omsorg om den andres lycka, och en god portion sunt förnuft, kan den ofta medföra lycka, vilket den också har gjort, till exempel i fallet med den forntida hebréen Isak, som fick Rebecka ”kär” och ”så blev ... tröstad i sorgen efter sin moder”. — 1 Mos. 24:67.
Blind förälskelse är däremot något helt annat. Den som är blint förälskad drivs av en stark, oreflekterad böjelse. Det händer att man skämtsamt talar om dennes ”infatuation” och då använder ett ord som är lånat från latinet och är besläktat med det latinska fatuus, som betyder ”enfaldig, fånig, tokig”. En sådan beskrivning kan faktiskt ibland passa in på en blint förälskad människa.
Det är emellertid naturligt att medlemmar av det motsatta könet utvecklar stark böjelse för varandra. Skaparen har hos vart och ett av könen nedlagt en benägenhet att känna stark dragning till det motsatta könet, för att människorna skulle föröka sig och uppfylla jorden. Den medicinska forskningen har funnit att könsdriften inte i första hand uppstår i könskörtlarna utan i mellanhjärnan, i hypothalamus. Att könsdriftens centrum är förlagt till hjärnan kan också i viss mån förklara att denna kraft påverkar hjärnans högre delar, t. ex. de som har att göra med människans tankeförmåga, skapande fantasi och gudsdyrkan. Därför bör vi fråga: Vilken del skall vi låta få välde över den andra? Skall vi låta könsdriften få välde över de högre funktionerna, eller skall vi låta de högre funktionerna ha välde över könsdriften? — 1 Mos. 1:28.
Det är uppenbart att den blinda förälskelsen är framsprungen ur omogenhet. Den driver en människa till att passionerat längta efter en annan person eller till att vilja rå om honom utan att tänka så mycket, om alls något, på att detta kan medföra ansvar och ofta utan att bry sig om den andra personens känslor eller välfärd, såsom när flickor avgudar en uppburen artist.
Naturligtvis är det inte bara unga människor som begår misstaget att förväxla blind förälskelse och kärlek. Åldern skyddar en inte för att begå det misstaget, inte heller erfarenheten, vilket framgår av att det är så många omgifta som separerar eller skiljer sig en andra gång. Den blinda förälskelsen underlåter att ta fakta i övervägande. Den grundar sig varken på förnuftet eller på principer. En mycket ung människa kan förälska sig i en mycket gammal människa, en ogift i någon som redan är gift. Någon kanske förälskar sig i en annan, vars smak, levnadssätt, principer eller religion skiljer sig helt från hans egen livssyn. I sådana fall kan de i mycket ringa grad bidra till varandras lycka, frånsett den tillfredsställelse de kan ge varandra på grund av den sexuella dragningskraften.
Vidare kan man ibland spåra en viss självmotsägelse i förälskelsen; ju oförnuftigare den är, desto häftigare förefaller den ofta att vara. Den som är förälskad bryr sig inte om föräldrars eller vänners råd och ger sig ofta in i ett förhållande som antingen leder till missräkning eller till ett skuldtyngt samvete. Förälskelsen är en stark, obetvinglig känsla, men i likhet med andra obetvingliga krafter, t. ex. jordbävningar och cykloner, är den vanligen kortlivad och förödande.
Somliga säger att kärleken är blind, men sann kärlek är inte blind. Vi behöver inte betvivla att Jakob, som bibeln berättar om och som älskade den vackra Rakel så mycket att sju år ”tycktes honom vara allenast några dagar”, såg mycket som var tilldragande hos henne, och hans varma tillgivenhet för henne under hela hennes liv bevisar att det var fråga om kärlek och inte om blind förälskelse. Om det hade varit förälskelse, skulle han inte heller ha väntat i sju år, eftersom det har sagts att ”förälskelsen har brått att gifta sig”. — 1 Mos. 29:20.
Förälskelsen är däremot i allmänhet blind, åtminstone på ena ögat. Den ser bara vad den vill se eller tycker sig se, och eftersom den är självupptagen, medför den nästan alltid olycka. En förälskad människa betraktar inte sig själv klart och nyktert. Hon överväger inte vilka möjligheter hon har att göra den andra personen lycklig och hurudana utsikterna är till ett långt och lyckligt äktenskapligt liv. Hon frågar sig inte: Vad har vi egentligen gemensamt, frånsett att vi båda gillar god mat, vackra kläder och nöjen? Hon frågar inte efter principen att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”, såsom Jesus Kristus själv sade. — Apg. 20:35, NW.
Men alla i oförnuft ingångna äktenskap behöver inte sluta med separation eller skilsmässa! Två självupptagna, omogna unga människor som blivit förenade i äktenskap kan växa upp tillsammans, kan lära sig att anpassa sig till varandra och att älska varandra. De kan rädda sitt äktenskap undan skeppsbrott, om de verkligen vill det. Men detta kräver ödmjukhet, tålamod, uthållighet, självbehärskning, empati och osjälvisk hänsyn för den andra parten. — Gal. 5:22, 23.
Se därför upp med förälskelsen. Att denna makt, som dragningskraften mellan könen utövar, kan och måste tyglas framgår klart och tydligt av att bibeln inte bara varnar för otukt och äktenskapsbrott utan också varnar Guds tjänare för att gifta sig med icke troende. (5 Mos. 7:3, 4; 1 Kor. 6:9, 10; 7:39) Detta visar i sig självt att man kan och bör tygla dragningskraften mellan könen och styra den in på förnuftiga banor. Endast på så sätt kan den förväntas medföra lycka; endast på så sätt kan den medföra ära åt Gud och behaga honom väl. — 1 Kor. 10:31.