Guds namn och kristenheten
DEN som besöker en gudstjänst i någon av de många äldre kyrkobyggnaderna i Europa passar kanske på att se sig omkring och betrakta den skönt utsirade inredningen, de vackra sniderierna, freskerna och andra målningar som pryder tak och väggar — minnen av en tid då barocken var förhärskande. Uppmärksamma iakttagare lägger säkert märke till många symboler och försöker räkna ut vad de betyder. Bland dessa symboler finns det en som helt naturligt kan vålla en del bryderi. Vilken kan det vara?
Den symbol vi tänker på intar ofta den mest upphöjda platsen i utsmyckningen, och den måste alltså föreställa eller representera något eller någon som har stor vikt och betydelse. Det ser ut att vara ett ord med fyra bokstäver — men flertalet människor tycker nog att det är mycket egendomliga bokstäver. De fyra bokstäverna är ofta placerade i en triangel, som omger ett knippe ljusstrålar, antingen målade eller snidade. Vad betyder denna gåtfulla symbol, som man inte ens nämner under gudstjänsterna?
Ordböckerna har en särskild benämning på den, som är hämtad från det grekiska språket och betyder ”fyra bokstäver”. Det är benämningen ”tetragrammaton”, och det sägs utgöra ”de fyra hebreiska bokstäver, vanligen transkriberade JHVH, som bildar ett bibliskt egennamn på Gud”. Förefaller det inte ganska underligt att det finns ett bibliskt egennamn på Gud, och likväl har prästerna ytterst litet, om alls något, att säga om det?
Kanske i din kyrka
I många kyrkor av olika slag, i synnerhet i dem som härstammar från 1500- och 1600-talen eller är ännu äldre, finner man detta Guds namn i form av tetragrammaton. Det kanske finns i din kyrka. Hur vore det om du såg dig omkring och undersökte saken!
Kyrkan i Steinhausen i Tyskland har till exempel en takmålning, där man ser änglar och moln, och i mitten finns en triangel som omger namnets fyra bokstäver. Och högt ovanför altaret i den katolska basilikan i Gössweinstein i franska Schweiz framträder samma symbol i mitten av ett knippe förgyllda solstrålar. Här följer en förteckning över andra ställen i Tyskland där Guds egennamn framträder med hebreiska bokstäver: Basilikan i Ottobeuren; sockenkyrkan Sankt Trudpert (Münstertal); den katolska kyrkan i Vilseck (Oberpfalz); benediktinordens klosterkyrka i Sankt Georgs abbotstift i Isny (Allgäu); slottskapellet i slottet Zeil bei Leutkirch (Allgäu) och Lorenzkyrkan i Kempten (Allgäu).
Guds egennamn ansågs alltså vara så viktigt att man gav det sådana framträdande platser, då dessa kyrkor uppfördes. Hur kommer det sig då att detta hebreiska ord med sina fyra bokstäver inte förklaras för församlingsborna? Varför undviker vanligen präster på ett utstuderat sätt det här namnet? Skulle detta namn på något sätt bringa de moderna teologerna i förlägenhet? Kan deras benägenhet att undvika det här ämnet bero på, enligt vad somliga påstår, att man inte längre vet hur de ursprungliga vokalljuden i namnet uttalades på forntida hebreiska? Nej, det kan knappast anses vara ett godtagbart skäl, ty om det vore det, skulle man utelämna alla andra egennamn i de hebreiska skrifterna — sådana namn som Abraham, Josua, Melkisedek osv. Kan du föreställa dig en historisk skildring utan namn?
Den holländske prästmannen Hellmut Rosin medger att man i kyrkliga kretsar måste göra ett val inför det faktum att Guds egennamn förekommer mer än 7.000 gånger i bibelns grundtext. Det val de hade att träffa var enligt denne prästman: att ta detta heliga namn på allvar eller att betrakta det såsom något som endast har historiskt intresse.
Det är uppenbart att vissa prästmän i flydda tider verkligen tog namnet på allvar. Inne i kupolen i en kyrka i Nördlingen i Tyskland dominerar detta namn helhetsbilden. I en takmålning i domkyrkan i Salem nära Bodensjön ser man Mose vid den brinnande törnbusken, och tetragrammaton tjänar som symbol av Guds närvaro. Vidare kan man finna Guds namn över portalen till klosterkyrkan i Schöntal, i en kyrka i Waldenbuch (omkring 30 kilometer från Stuttgart), i Speinsharthklostret i Kemnath/Bayreuth (Bayern) och i den evangeliska kyrkan i Fürstenau.
I katedralen i Strasbourg, till vänster om kyrkuret, finns en cirkel med tre ord, det ena under det andra: tetragrammaton och ordet för ”Gud” på grekiska och på latin. Det är inte heller enbart i Tyskland som man stöter på de fyra bokstäverna som bildar Guds namn, utan det finns exempel på förekomsten av detta namn också i den romerska katolicismens eget hemland. På fasaden till kyrkan San Vittore i Varese framträder det mycket tydligt i frontonen över huvudingången. Ja, i själva Peterskyrkan i Rom kan man åtminstone på två ställen träffa på namnet.
Borde man inte då kunna förvänta att katoliker skall ha en viss kännedom om detta Guds egennamn — ett namn som fått en så framträdande plats vid utsmyckningen av kyrkorna? Det som en besökare upplevde i katedralen i Toledo i Spanien vittnar emellertid om att så inte alls är fallet. I denna kyrka införlivade den kände målaren El Greco det hebreiska namnets fyra bokstäver med en av sina berömda väggmålningar. En ciceron, som var lärare vid universitetet i Barcelona, upplyste felaktigt besökaren om att de där fyra bokstäverna var en hemlig latinsk skrift och betydde ”Gloria Maria” eller ”Ära vare Maria”.
Hur upphöjer man Guds namn i kristenheten?
Katolska och protestantiska kyrkor i kristenheten har oförbehållsamt använt bibelboken Psaltaren vid sina gudstjänster. Men församlingsborna är säkert ofta ovissa om vem det är som de lovprisar med sin sång, Herren Jesus Kristus eller Kristi Jesu Fader. I den ursprungliga texten till Psaltaren förekommer det av fyra bokstäver bestående hebreiska namnet på Gud oftare än i någon annan bibelbok, och Psaltarens grundton kommer på ett mäktigt sätt till uttryck i orden i Psalm 34:4 (NW): ”O lovprisa ni Jehova med mig, och låt oss tillsammans upphöja hans namn.” Men de som tillber i kristenhetens kyrkobyggnader sjunger om en anonym ”Herre”.
I stället för att upphöja den suveräne Gudens namn har prästerna haft för vana att tiga med avseende på Guds namn. Ja, en tysk teolog vid namn Johann D. Michaelis, vars 1700-talsöversättning av de hebreiska skrifterna på flera ställen har den tyska (och svenska) formen ”Jehova”, har rentav erkänt följande: ”Några av mina vänner yrkade på att jag inte alls skulle ta med detta utländska ord.” Han nämner inte vilka dessa ”vänner” var, men i sitt svar till dem framhöll han att hans okränkbarhet som översättare krävde att han återgav Guds egennamn, liksom han återgav alla andra egennamn, t. ex. Abraham, Isak och Josua.
Under tiden har renoveringen av kyrkobyggnaderna knappast hållit jämna steg med den hjärntvätt som kristenhetens teologie studerande har utsatts för. I katedralen i Grenoble i Frankrike kan man till exempel än i dag se det av fyra bokstäver bestående namnet, även om det är upp och nedvänt; också i Schweiz, i jesuitkyrkan i Einsiedeln i kantonen Schwyz kan man upptäcka det högt uppe i taket. Och i Martinskyrkan i Olten i Schweiz har de som smyckat kyrkan placerat namnet Jehovah, helt utskrivet, på den framträdande plats, där man vanligen finner tetragrammaton.
Vi behöver inte tvivla på att respekten för honom ”som allena bär namnet JEHOVA” i hög grad har minskat i kyrkliga kretsar. (Ps. 83:19, AV) Drottning Elisabet I av England gav till exempel, såsom den som till namnet var engelska katolska kyrkans överhuvud, med rätt eller orätt Jehova äran för räddningen undan den spanska armadan, ty på hennes minnespenning stod följande att läsa: ”הודו [inte ’Gud’ eller ’HERREN’] lät sin vind blåsa, och de skingrades.” Men under hennes efterföljares, konung Jakobs, tid beslutade sig de dignitärer, som grep sig an med att översätta Engelska auktoriserade översättningen, att följa den vidskepliga sedvänjan och genomgående använda ”HERREN” eller ”GUD” på så gott som alla ställen där det hebreiska tetragrammaton förekommer.
De som besöker Nikolauskapellet på Isle of Wight i Engelska kanalen kan emellertid fortfarande se tetragrammaton på en framträdande plats i taket. I Skottlands huvudstad Edinburgh finns namnet ”JEHOVA” i en inskrift, daterad 1614, över ingången till kyrkokörens rum i katedralen Saint Mary. Vidare har staden Plymouth i England följande text i sitt stadsvapen: ”Jehovas namn är det starkaste torn.” (Ords. 18:10) Inte heller i Westminster Abbey i London saknas det av fyra bokstäver bestående hebreiska namnet på Skaparen.
Kristian IV, konung i Danmark och Norge (1588—1648), hör till de monarker i kristenheten som använde namnet Jehova. På Rundetårn i Köpenhamn, som fullbordades år 1642, lät han uppsätta en inskrift i rebusform som kan återges så här: ”Jehova! Led vishet och rättfärdighet till den krönte konung Kristian IV:s hjärta.” På flera andra håll i Danmark finns exempel på att man gett tetragrammaton en framträdande plats: över altartavlan i Povls Kirke på Bornholm; i kyrkor i Tönder och Mögeltönder och på en yttre gavel till Holmens Kirke i Köpenhamn.
Kristian IV gav också Skaparens hebreiska namn en framträdande plats i taket på en av salarna i Frederiksborgs slott vid Hilleröd. På ett av hans mynt, daterat 1644, står vidare följande att läsa: ”הודו Justus Judex”, dvs. ”Jehova den rättfärdige domaren”.
Tetragrammaton förekommer också på många håll i Sverige. I S:ta Maria kyrka i Hälsingborg finner man det till exempel på skranket framför altaret, och det har använts vid utsmyckningen av flera andra kyrkor och kapell. I Finland finner man det över västra dörren till S:t Karls kyrka i Helsingfors, såväl som i domkyrkan i Kuopio, nya kyrkan i Kauhajoki i Österbotten, i en gammal kyrka i köpingen Lojo och i Uleåborgs domkyrka långt uppe i norr.
Såsom en del av barockstilens religiösa utsmyckning fann tetragrammatonsymbolen vägen över Atlanten till Nord- och Sydamerika. I St. Paul’s Chapel i Trefaldighetsförsamlingen i New York, en byggnad som fullbordades år 1776, finner man de fyra hebreiska bokstäverna som ingår i Guds namn strax ovanför altaret. Vidare kan man hitta dem mitt i den båge som välver sig över altaret, i en förgylld träkartusch, där också solstrålar är avbildade. Även i Trinity Church vid Wall Street kan man i fönstren med målat glas över altaret upptäcka de bokstäver som ingår i Guds namn.
Kristenhetens förespråkare i vår tid är emellertid beredda att glömma Guds egennamn. Guds inspirerade ord förkunnar: ”Var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst.” (Rom. 10:13, NW; Joel 2:32) Men modernistiska prästmän har samma inställning som en kanadensisk präst gav uttryck åt med orden: ”Det namn folk ger åt Gud är också oviktigt. Det är inte troligt att han kommer att lyssna mindre uppmärksamt till deras böner, därför att de kallar honom ’Allah’ eller rentav såsom de nordamerikanska indianerna gör: ’Manitou’.” De fäster inte något avseende vid att vad saken egentligen gäller inte är vilket namn folk ger Gud utan vilket namn han själv säger vara sitt egennamn. — Jes. 42:8, NW; Åk; My.
Hemligheten bevarad
Kristenheten håller alltså fast vid sitt tillvägagångssätt att tiga med avseende på det heliga namnet. Vad den här symbolen, de fyra bokstäverna, som intar en så framträdande plats i kyrkornas utsmyckning, i själva verket betyder förblir alltså fortfarande en hemlighet för flertalet kyrkobesökare. Kanske uppfattar de den bara som ännu ett av de mysterier som ingår i deras religion — något som de aldrig skall kunna fatta. När gudstjänstbesökare upprepar orden i Fader vår: ”helgat varde ditt namn”, är det mycket få av dem som är på det klara med sambandet mellan den här symbolen, som finns på deras kyrkoväggar, och den bön de frambär — vare sig deras gudstjänstlokal utgörs av kyrkan i Palafrugell-Gerona i Spanien, den väldiga domkyrkan i Arlon i Belgien, någon av Luxemburgs kyrkor i Differdange och Dudelange eller Karlskyrkan i Wien i Österrike.
Vår tids präster tycks naturligtvis anse sig ha särskilda skäl till att låta ett förbud fortsätta att gälla med avseende på Guds egennamn i förbindelse med deras gudstjänster. Vi lever nu i de kyrkliga enhetssträvandenas tidevarv, då man inte lägger tonvikt vid vad en människa tror utan vid hur långt hon är beredd att offra bibelns principer för att uppnå en bedräglig enhet bland religionsanhängare med vitt skilda uppfattningar. De som skjuter bibeln åt sidan menar att bibelns Gud, under sitt namn, Jehova, som han själv har valt, är alldeles för sträng, håller för mycket på disciplinen och är för ofördragsam, när det gäller lögner, skrymteri och brott mot en god moral — en nitälskande Gud som kräver odelad hängivenhet av sina tillbedjare. — Nah. 1:2.
När kristenhetens teologer och översättare framställer moderna bibelöversättningar, föredrar de alltså att utelämna tetragrammaton eller det mer begripliga Jehova och ersätter Guds namn med något mera neutralt ord, t. ex. ”Herren”. I bibeln finner vi emellertid inget annat namn på den sanne Guden, även om den använder olika titlar om honom. I bibeln finner vi bara ett egennamn på Gud — ett namn som han själv har bekantgjort och som vi inte bör lämna utan avseende. – 2 Mos. 34:5—7.
Kristenhetens försumlighet
Att kristenheten har försummat att upphöja Guds egennamn är ett kraftigt vittnesbörd om att den inte längre är till någon praktisk nytta. Trots att det finns så många exempel på att det heliga namnet en gång aktades mycket högt, har prästerna i vår tid bannlyst namnet från sina formella gudstjänster. De anmärker på namnformen och tvistar om det skall heta Jehova eller Jahve osv., och till sist beslutar de sig för att glömma bort det och ersätta det med den obestämda titeln ”Herren”.
Men den här försumligheten i kyrkliga kretsar får inte gå obeaktad. För länge sedan kungjorde bibelns Gud: ”Mitt namn skall vara stort bland folkslagen” eller nationerna. (Mal. 1:11, Åk) Han har upprest sina vittnen nu i ändens tid, för att de högljutt skall förkunna hans namn och ryktet om honom intill jordens ändar. Dessa kristna vittnen för Jehova är helt på det klara med sitt ansvar att troget följa i det främsta vittnets, Kristi Jesu, fotspår. De tänker ständigt på att Kristus Jesus under sin tjänst på jorden gjorde sin Faders namn kunnigt eller känt för sina lärjungar. (Joh. 17:26) Såsom åt Gud, den Högste, överlämnade slavar måste de också kungöra den sanne Gudens egennamn såväl som hans storslagna uppsåt med avseende på människan och jorden.
[Bild på sidan 460]
Tetragrammaton på fasaden till kyrkan San Vittore i Varese i Italien
[Bild på sidan 461]
Namnet JEHOVAH i en takmålning i Martinskyrkan i Olten i Schweiz