Jehova har gett mig gudaktig glädje
Berättat av Babette Herrlinger
GLÄDJE har varit själva grundtonen under hela mitt liv av tjänst tillsammans med Jehovas organisation. Den glädje jag känner skulle utmärkt väl kunna uttryckas med sång nummer 101 i sångboken ”Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan”, en sång med rubriken ”Vår gudaktiga glädje”. Och nu vill jag med Jehovas och hans andes hjälp berätta för er om hur Jehova har gett mig gudaktig glädje. — Jes. 65:14; Fil. 4:4.
Jag föddes år 1894 i Altenstadt bei Geislingen a/d Steige, som nu bara kallas Geislingen an der Steige, i Tyskland. Jag var ett lyckligt barn, och mina föräldrar var lika lyckliga som andra i deras omgivning, även om de inte ägde ett verkligt bibliskt hopp. Så gott de kunde lärde de oss barn, vi var tre flickor och fyra pojkar, att handla rätt och att vara arbetsamma. Men det var ändå något som fattades i livet. Jag hade ingen verklig kunskap om Gud. Vi hade ett visst mått av lycka, men det var inte ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. Det var den glädjen som jag längtade efter. — Fil. 4:7.
År 1913 begav jag mig till Zürich i Schweiz, där jag skulle arbeta åt en faster som hade en brödbutik. Ett år senare bröt första världskriget ut. Tre av mina bröder måste till fronten. Det tog mig hårt. Nu behövde jag verkligen något mer än en lycklig barndom att hålla mig till. Jag behövde något som bara Gud kunde ge — andliga egenskaper som kunde hjälpa mig i den tid av död och sorg som inbröt. De religionssamfund som jag kände till gav mig inte något verkligt hopp eller någon sann glädje. På söndagarna uppsökte jag ensliga platser i skogen, där jag kunde ägna mig åt begrundan och bön. Jag kände inte Gud vid hans namn, Jehova, på den tiden, men jag visste att han var den enda verkliga källan till glädje. Jag var ganska lik den etiopiske hovmannen, som det berättas om i bibeln, en man som läste Skriften men behövde vägledning för att få rätt insikt. (Apg. 8:30, 31) Jehova kände till mitt problem och började besvara mina böner.
År 1914 kom ett Jehovas vittne (på den tiden kallades de ”bibelforskare”) in i butiken för att köpa bröd. Jag anade inte då att hon hade det långt viktigare ”livets bröd”, som jag längtade efter. (Joh. 6:31, 35) Hon talade om Guds rike, och fastän min faster inte visade något intresse, lyssnade jag uppmärksamt. Det lät så annorlunda, så logiskt, så vederkvickande! Jag bad henne komma med ut i köket.
Jag kommer aldrig att glömma hur tålmodigt och vänligt hon förklarade det underbara löftet i bibeln: Och Gud ”skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer.” (Upp. 21:4) Hur skulle det någonsin kunna bli så? Jag undrade hur jag skulle kunna få veta mer om allt detta. Hon inbjöd mig till vittnenas regelbundna möten.
Glädje genom att samlas med Guds folk
Hur underbart var inte det första mötet! Vilken glädje fann jag inte där! Nu kände jag den sanna kristna gemenskap som jag hade saknat. Hur rätt har inte bibeln, då den uppmanar sanna kristna att komma tillsammans! (Hebr. 10:25) Vad jag upplevde gjorde ett sådant intryck på mig att det alltsedan dess har varit min strävan att aldrig försumma att vara med vid mötena varje vecka. Utan mötena kunde jag inte äga sann gudaktig glädje.
När man går framåt till mogenhet, börjar glädjen tränga djupare ned. På den tiden, liksom i dag, var mötena verkligen till stor nytta. Vi studerade sådana publikationer som Three Worlds (De tre världarna), Tabernakelskuggor och Studier i Skriften. Min gudaktiga glädje tillväxte ända därhän att jag började hoppas på att en dag få vara tillsammans med Jehova och hans älskade Son i himmelriket. Jag överlämnade mitt liv åt Jehova och blev döpt i vatten som en symbol av detta.
När jag helt nyligen satt i vår Rikets sal här på Betel i Brooklyn och såg filmen ”Gud kan inte ljuga”, tänkte jag tillbaka på den tid då en annan film var populär — ”Skapelsedramat i bilder”. Jag ville att alla skulle få se och höra det dramat. En av mina kristna systrar och jag skrev till Sällskapet Vakttornet och bad att det skulle visas i Geislingen. De som kom för att se dramat blev rikt välsignade, och min glädje blev ännu större, då jag kunde spåra ett växande intresse hos folket i min hemstad. Nu finns där en verksam församling med 75 vittnen i Geislingen, och jag får fortfarande brev, som talar om att äldre människor på distriktet ännu kommer ihåg mina ivriga bemödanden att hjälpa dem för många år sedan.
Också sammankomster har varit en källa till stor glädje. År 1922 besökte jag till exempel en sammankomst i Stuttgart i Tyskland, där det viktigaste föredraget uppmanade oss att ”förkunna, förkunna, förkunna om Konungen och hans rike”. De av oss som redan hade hållit på med Rikets verk i många år fick veta att vi ännu inte skulle ”komma hem” till himmelen för att få vara hos vår Herre, Jesus Kristus. Nej, inte ännu! Det fanns mer arbete för oss här på jorden.
Med stor glädje fortsatte jag att ta del i att predika om Riket, fastän inte utan motstånd. Satan, djävulen, var flitigt upptagen med att så ut ond säd bland Jehovas trogna tjänare. Representanter för den ”onde slavens” klass började komma till synes. (Matt. 24:48—51) Jag förstod att något höll på att hända i församlingen. Som ett av Guds ”får” önskade jag få den rätta vägledningen och hålla mig borta från dem som hade själviska planer beträffande Guds hjord. Hur lycklig kände jag mig inte, när saker och ting reddes upp av J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, vid ett tal på en sammankomst i Basel år 1926. En vecka senare talade han till vår lilla grupp i Zürich och uppmuntrade oss att lojalt hålla fast vid Jehovas organisation. Nu visste vi vilken väg vi skulle vandra. Jehova ledde oss hänemot större glädje och privilegier i hans tjänst.
Glädjen i att tjäna vid Betel
Jag visste att det världsomfattande vittnandet måste fullgöras, och jag önskade komma i närmare kontakt med Jehovas jordiska organisations högkvarter, och därför beslöt jag att fara till Amerika. Dagen för avresan var inne. Jag lämnade bakom mig mina käraste vänner i Zürich och kom fram till New York i september 1926. Några månader senare lämnade jag in min ansökan om tjänst vid Betel. I dag blir flertalet ungdomar som är kvalificerade kallade till Betel inom några månader, efter det att de lämnat in sin ansökan. Jag måste vänta tio år. Detta kom mig sannerligen att undra om det var Jehovas vilja. Men jag väntade. Jag var besluten att tjäna med glädje i den uppgift jag hade under tiden.
Det föll mig aldrig in att vända tillbaka till Schweiz. Jag visste att om det var Jehovas vilja för mig att få tjäna vid Betel, så skulle jag bli kallad i sinom tid. Jag fortsatte att lägga fram saken för honom i bön, och medan jag väntade var det mycket som jag fick lära såsom predikare av de goda nyheterna om hans rike.
När en Jehovas tjänare väntar tillräckligt länge på en speciell välsignelse från honom och välsignelsen sedan kommer, då förefaller det som om man fick uppleva en utomordentlig glädje. Så var det för mig. Föreställ er vilken svindlande höjd min glädje nådde upp till, då jag fick det där länge efterlängtade brevet från broder Rutherford med en inbjudan att bli medlem av Betelfamiljen! Vilket ställe är väl bättre att vara på än Betel! Jag har kommit att uppskatta detta helt och fullt under de trettiotvå år som jag har befunnit mig på denna underbara plats.
På Betel började ett nytt liv för mig. Jag visste mycket väl att min uppgift såsom kvinna var att tjäna min Gud i ödmjukhet, och i mitt hjärta var jag inställd på att göra vad som helst som Jehova kunde ge mig anvisning om genom sin organisation. Jag fick i uppgift att städa tretton privatrum. Detta innebar något som en husmor i vanliga fall inte behöver göra — bädda tjugosex sängar varje morgon! Sedan hade jag golv att skura, fönster att putsa, möbler att torka av, mattor att dammsuga och tvättställ, speglar och duschrum att hålla rena.
På ytan kan detta förefalla vara enkelt, alldagligt, hårt arbete. Men så känns det inte vid Betel! Jag har lärt mig att börja varje ny dag med den lyckliga känslan att jag gör något för mina bröder här. De skulle inte tycka om att komma hem från en dags strävsamt arbete i tryckeriet eller på kontoret och finna ett ostädat rum och obäddade sängar. Nej, det här arbetet ger tillfredsställelse. Man får också glädje och tillfredsställelse av att se att saker och ting är rena och prydliga.
Jag har fått många vänliga ord till tack av de bröder, vilkas rum det har varit mitt privilegium att städa. Den som sköter om ett hem kommer i ett visst trivsamt förhållande till dem som bor i de olika rummen där, även om hon kanske inte ser dem så ofta. Det var alltid en glädje för mig att veta att mina tjänster var uppskattade. Och jag har kommit underfund med att den som städar kan visa sina konstnärliga talanger och finna glädje i att ordna en del småsaker annorlunda i rummet varje vecka.
Men med tiden blir vi äldre, och med hög ålder kommer problem. Jag minns att jag kände det som om jag helt enkelt inte kunde fortsätta med arbetet. Men jag hade då ett förtroligt samtal med en av de äldre kristna systrarna här i vår kära familj. Jag kommer aldrig att glömma det samtalet. Det öppnade mina ögon för andra vägar där man kan finna glädje; till exempel glädjen i att lita på att Jehova skall ge en styrka för varje ny dag. När vi är unga är vi benägna att förbise behovet av sådan tillit och förtröstan. Vi har redan den fysiska styrkan. Men när vi blir äldre, blir vårt behov uppenbart, våra problem blir av en ny art, och detta gör att vi har behov av att oftare vända oss till Jehova i bön. Därför lärde jag mig att bedja ofta om kraft och styrka, medan jag samtidigt lärde mig att utföra mina sysslor mera effektivt. Vi vet ju att skådespelare, också de som kommit till hög ålder, ofta fortsätter att utveckla sin konstnärliga talang, även om de inte längre är så vitala. Likaså kan vi i Jehovas tjänst — som är värdefullare än alla konstarter — vinnlägga oss om effektivitet också på gamla dagar.
Det ogifta ståndets och ålderdomens glädje
När jag tänker tillbaka på mina år av tjänst på Betel, är jag tacksam för den värdefulla fostran som jag har fått här. Den samlade skaran av så många olika personligheter, alla hängivna Jehova och alla verksamma på ett enda ställe — med sina ofullkomligheter, sina många olika vanor och intressanta seder — erbjuder sannerligen god fostran inom ett vidsträckt område. I allt som rör mitt liv har jag fått lära mig att jag inte är så bra som jag en gång menade att jag var. På Betel har jag lärt mig ödmjukhet — denna egenskap som är så dyrbar i Guds ögon. (Jak. 4:6; 1 Petr. 3:4) Jag har kunnat utveckla tålamod, uthärdande, frid och tacksamhet. Situationer har uppstått som har hjälpt mig att pröva min ödmjukhet och villighet att dela med mig åt andra. Min bön är att Jehova skall fortsätta med att forma mig såsom ett kärl lämpat till hedersamt bruk i hans hus.
Så vill jag nämna den välsignelse det medför att vara ogift. Jag har valt att förbli ogift i min tjänst för Jehova. Känner jag mig någonsin ensam? Nej, visst inte. De stunder jag har för mig själv är faktiskt bland dem jag värderar högst. Jag kan meddela mig med Jehova i bön. Jag kan ägna mig åt begrundan och enskilt studium utan att distraheras. Och närhelst jag känner behov av gemenskap, behöver jag bara hälsa på i någon av mina vänners rum, gå ut och sätta mig i den vackra trädgården som hör till Betel eller i sällskapsrummet, där man ofta kan sitta och lyssna till någon som spelar piano. Att vara ogift har i inte ringa grad bidragit till min glädje.
Tjänsten vid Betel inbegriper också att man blir anvisad att samarbeta med en av församlingarna i staden. Alla Betelfamiljens medlemmar har privilegiet att predika från hus till hus, göra återbesök hos intresserade och leda bibelstudier med människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet — och all denna verksamhet sker i samarbete med en eller annan av de inemot 200 församlingarna i New York. Först när jag kom hit, fanns det bara en församling i Brooklyn. Vilken glädje har det inte väckt att få bevittna den förunderliga tillväxten! Det är sannerligen Herrens verk!
Jag har också varit vittne till att två nya Betelhem har uppförts och tre nya tryckerier, där biblar och biblisk litteratur framställs. Ja, medan jag är i färd med att skriva detta, håller ännu ett Betelhem på att växa fram mitt över gatan. Vilket underbart vittnesbörd om att Jehovas hand, som ger framgång, har varit med hans överlämnade folk! Jag har sett allt detta. Vad kan man väl begära mer?
Hur underbart har det inte varit att få höra om hur Rikets intressen har ökat på ett sällsamt sätt också i min barndoms land. Till den väldiga skara människor i Tyskland, som har tagit emot Rikets budskap och slutit sig till Guds tillbedjare, hör sonen till min faster i Zürich. Han och hela hans familj är nu vittnen till min stora glädje.
Jag är nu sjuttiofyra år gammal och efter omständigheterna vid relativt god hälsa. När jag tänker tillbaka på de drygt trettio år som jag har tjänat vid Betel, känner jag en kraftig maning att prisa Jehova för allt han har gett mig och mer än allt annat för glädjen. Fortfarande utför jag en del arbete med att städa förutom lättare sysslor i Betelhemmet. Jag har ingenting att beklaga mig över. Jag har haft privilegiet att få gudomlig fostran här. Jag har varit vittne till hur Jehova har låtit sitt folk röna välsignelse nu i de ”yttersta dagarna”. Det är underbart, tillfredsställande, glädjande för mig. Livet har varit allt annat än enformigt. Det har gett mig idel goda ting. Jag har lärt mig att återuppliva min styrka genom att förtrösta på Jehova. Jag är hänförd över den nya musik vi har, de nya publikationerna, de klarare konturerna av Jehovas uppsåt. Mitt hjärta är starkt och fyllt av glädje.
På Jehovas folk världen utöver har jag sett hans storslagna löfte uppfyllas: ”Se, mina tjänare skola glädjas, ... mina tjänare skola jubla i sitt hjärtas fröjd.” (Jes. 65:13, 14) Med fast förtröstan på Jehova hoppas jag alltså att få fortsätta ända fram till slutet av min jordiska tjänst, i det att jag förlitar mig på honom att han må hjälpa mig att bevara, odla och fullkomna min gudaktiga glädje!