Hur treenighetsläran utvecklats genom trosbekännelserna

FLERTALET människor som brukar gå i kyrkan i våra dagar tror förmodligen att Jesus Kristus och hans apostlar har utformat treenighetsläran. Men i sin bok om religionens ursprung och utveckling, Origin and Evolution of Religion, förklarar professor E. Washburn Hopkins följande på sidan 336: ”Treenighetsläran var av allt att döma okänd av Jesus och Paulus; i varje fall säger de inget om den.” De formulerade ingen bekännelse där det talas om en treenighet.

Ordet ”treenighet” förekommer faktiskt inte en enda gång i bibeln. Inte heller finner man i bibeln sådana uttryck som ”en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande”, eller ”av samma väsen som Fadern”. Tvärtom heter det i bibeln att Kristus är ”begynnelsen av Guds skapelse” och att ”Gud är Kristi huvud”. (Upp. 3:14, NW; 1 Kor. 11:3) I uppslagsverket New Catholic Encyclopedia heter det också om treenigheten: ”Såsom vi redan har sett är den inte direkt och omedelbart Guds ord.” — Band 14, sid. 304.

Okänd av kyrkans män i ett tidigt skede

Uppfattningen om ”tre personer i en Gud” utvecklades inte heller omedelbart efter det att Jesus och hans apostlar hade dött. Detta har påpekats av en av episkopalkyrkans framträdande kyrkohistoriker, James Arthur Muller, som skriver: ”Denna avsaknad av en formulerad treenighetslära återspeglar 100-talets teologiska tankevärld. I arbeten av Justinus Martyren, som skrev omkring år 150 e. Kr., betonas Sonens föremänskliga tillvaro, men i förbindelse med Fadern nämns han likväl såsom den som intar ’andra platsen’.” — Creeds and Loyalty, sid. 9.

Så sent som i slutet av 100-talet talade en av de ledande männen inom kyrkan vid namn Irenaeus om Kristus såsom underordnad Gud, inte jämlik honom. — Se Irenaeus Against Heresies, bok 2, kapitel 28, del 8.

Treenigheten var alltså okänd av de män som verkade inom kyrkan i dess tidiga skede. Det var i själva verket omkring 400 år eller mer efter Kristi död som uppfattningen om ”tre personer i en Gud” slutligen formulerades av människor och införlivades med kyrkans läror.

Den apostoliska trosbekännelsen

”Men”, invänder kanske någon, ”formulerade inte apostlarna själva den apostoliska trosbekännelsen? Och förkunnas inte treenighetsläran i den?”

I flera hundra år lärde man att de tolv apostlarna hade skrivit denna bekännelse, och många omfattade i all fromhet denna tro. Men den har visat sig vara grundad på ett felaktigt påstående. Det står nu faktiskt fullt klart att ”apostoliska trosbekännelsen” formulerades av människor som levde flera hundra år senare!

I en referensbok, där trosbekännelser avhandlas, The Faith of Christendom, framhåller utgivaren, B. A. Gerrish: ”Trosbekännelsen är alltså allt annat än framställd av apostlarna själva. Vi har inget skäl att förmoda att den bekännelse som har fått namn efter dem kom till mindre än fem hundra år efter deras tid.” Granska ingående den apostoliska trosbekännelsen, som följer här:

”Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tro ock på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”a

Som du ser sägs det inte någonting här om att Gud, Jesus Kristus och den Helige Ande skulle vara ”en enda Gud”. Men under de år då den apostoliska trosbekännelsen formulerades uppstod en omfattande tvist som gällde Kristi natur. I vilket förhållande stod han egentligen till Gud? Var han ringare än Gud och klart åtskild från honom, eller var Jesus Gud själv?

Den nicenska trosbekännelsen

När man nått 300-talet, var det somliga män inom kyrkan, bland dem den unge ärkediakonen Athanasius, som förfäktade att Jesus och Gud var en och samma person. Å andra sidan fanns det sådana män som i likhet med presbytern Arius höll fast vid bibelns ståndpunkt att Jesus skapades av Gud och var underställd sin Fader. År 325 v.t. hölls det på den romerske kejsaren Konstantins initiativ ett kyrkomöte i Nicaea i Mindre Asien, där sådana här frågor skulle avgöras. Vid det här kyrkomötet ställde sig Konstantin, den hedniske kejsaren, på Athanasius’ sida. Detta medförde att de synpunkter som Arius framlade förklarades för kätterska, fastän de var helt och hållet grundade på bibeln.

Man ”experimenterade” alltså fortfarande ”med ord, skärpte sina fraser” för att utforma ett bekännelsens redskap, som man kunde använda mot dem som påstod att Kristus hade haft en begynnelse och inte var av samma väsen som Fadern. I sin ursprungliga form var den nicenska trosbekännelsen uppenbart utformad att brukas i kampen mot Arius’ ståndpunkt. Bekännelsen slutade med denna förklaring, som man längre fram slopade:

”Men de som säga att det fanns en tid, då han icke var till, eller att han icke var till, förrän han hade blivit född, eller att han skapades av det som icke hade någon tillvaro eller som påstå att Guds Son är av något annat väsen eller någon annan natur, eller skapad eller föränderlig eller växlande, dessa personer förbannas av den katolska och apostoliska kyrkan.”

Det är också värt att lägga märke till att den ursprungliga trosbekännelsen som formulerades i Nicaea inte framställde den Helige Ande som en person. Men i senare tillägg, som man tror har gjorts vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381 v.t., skedde detta. Den trosbekännelse som formulerades i Nicaea år 325 v.t., med dess längre fram gjorda ändringar, har införlivats med historien under benämningen den nicenska trosbekännelsen. Den lyder så här:

”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.”

När man omsorgsfullt läser den nicenska trosbekännelsen, lägger man märke till att treenighetsläran ännu inte blivit fullständigt utformad. Fadern och Sonen påstås vara av samma väsen, och den Helige Ande sägs vara ”Herren och livgivaren”, men dessa tre sägs inte vara ”en enda Gud”. Man skulle ytterligare experimentera med ord och skärpa sina fraser.

Den athanasianska trosbekännelsen

Det var i den athanasianska trosbekännelsen som treenighetsdogmen slutligen utformades. Som vi nämnde var Athanasius den unge ärkediakon som på ett framträdande sätt stödde de uppfattningar som låg till grund för den nicenska trosbekännelsen. Formulerade han också denna trosbekännelse, som bär hans namn?

Man trodde det i flera hundra år, men det har nu klart bevisats vara felaktigt. I den förut citerade boken om kristenhetens trosuppfattningar, The Faith of Christendom, heter det på sidan 61: ”På 1600-talet vände sig den holländske polyhistorn G. J. Voss emot uppfattningen att Athanasius skulle vara trosbekännelsens upphovsman. Man har med hänvisning till inre vittnesbörd hävdat att urkunden skulle kunna dateras till perioden mellan 381 och 428 e. Kr.”

Det finns emellertid inga säkra bevis för att bekännelsen skulle ha tillkommit så tidigt. Nej, det finns faktiskt inga hänvisningar till den i fullständig form förrän flera hundra år senare! I sin bok om trosbekännelserna förklarar följaktligen John J. Moment bestämt: ”Athanasius hade varit död i fem hundra år innan den kom till.” (We Believe, sid. 118) Lägg här nedan märke till den förklaring av treenigheten som den athanasianska trosbekännelsen ger:

”... vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet. En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.

Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre. Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.

Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena — icke gjord eller skapad — utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen — icke gjord eller skapad eller född — utan utgående. Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre Söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer [eller i denna treenighet] är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna. Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen [treenigheten]. ...”

Det dröjde alltså till många hundra år efter Jesu Kristi död innan treenighetsläran slutligen formulerades. Enligt professor N. Leroy Norquist gick det till så att människor ”experimenterade ... med ord, skärpte sina fraser, till dess de kom fram till en sådan definition av förhållandet mellan de tre ’personerna’ i treenigheten att de slutligen kunde säga: ’Om du inte tror detta, är du inte i sann bemärkelse en troende.’”

Det var alltså på det här sättet som det gudsbegrepp man nu har i flertalet kyrkosamfund blev formulerat.

Omfattas i vida kretsar

Men du kanske inte tror att det samfund du tillhör verkligen godtar dessa trosbekännelser. Det är sant att man har varit böjd för att inte ens försöka undervisa församlingsborna om det virriga gudsbegrepp som kyrkorna omfattar. Men det innebär inte att kyrkosamfunden har förkastat trosbekännelserna. Tvärtom håller så gott som alla samfund fortfarande fast vid sitt förvirrande gudsbegrepp.

Att den romersk-katolska kyrkan gör det framgår klart och tydligt av vad som sägs i The Catholic Encyclopedia under uppslagsordet ”Treenigheten”. Efter ett citat av en del av den athanasianska trosbekännelsen heter det: ”Detta lär kyrkan.”

Anglikanska kyrkan godtar också den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen. Det gör även den protestant-episkopala kyrkan, som förklarar att från anglikanska kyrkan är den ”inte alls betänkt på att skilja sig ... i några väsentliga lärofrågor”.

De lutherska samfunden omfattar också de här trosbekännelserna. Lutherska kyrkan i Amerika förklarar i sin konstitution, artikel 2, del 4: ”Denna kyrka godtar den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen såsom sanna tillkännagivanden av kyrkans tro.” Ett snarlikt uttalande finner vi i den konstitution som United Church of Christ har antagit: ”Den förfäktar såsom sin egen tro den historiska kyrkans trosuppfattning, vilken kommer till uttryck i de forntida trosbekännelserna ...”

Presbyterianerna ansluter sig till den nicenska trosbekännelsen, och det gör också de större metodistiska grupperna. De här religionssamfunden omfattar officiellt treenighetsläran. Även om baptistförsamlingarna i allmänhet inte godtar några trosbekännelser, har Amerikanska baptistkonventets generalsekreterare uttalat följande om den athanasianska trosbekännelsen: ”Jag är säker på att flertalet amerikanska baptister i huvudsak instämmer i det som sägs i den.”

Det är sant att vissa samfund i kristenheten kanske inte officiellt omfattar några trosbekännelser, men nästan alla förfäktar treenighetsläran, som har utvecklats genom dem. Således skriver John J. Moment följande om den athanasianska trosbekännelsen i sin bok We Believe: ”Dess stereotypa definitioner har mer eller mindre medvetet förblivit godtagna inom protestantismen såsom normen för rättrogenheten.”

En oskriftenlig uppfattning

Guds ord strider emellertid direkt mot denna uppfattning om ”tre personer i en Gud”. I bibeln heter det att Gud är ”evigheternas konung” och att han inte har vare sig början eller slut. (1 Tim. 1:17; Ps. 90:2) Men bibeln framhåller att Jesus i motsats till sin evige Fader är ”begynnelsen av Guds skapelse”. (Upp. 3:14, NW) Ett ytterligare bevis för att Jesus och Gud inte är en och densamme eller är jämlika finner vi i det förhållandet att efter Jesu uppståndelse från de döda ”upphöjde ... Gud honom till en överordnad ställning”. (Fil. 2:9, NW) Om Jesus före sin upphöjelse hade varit jämlik Gud, skulle han inte ha kunnat bli ytterligare upphöjd, eftersom han i så fall skulle ha blivit Gud överlägsen. Hur klart framgår det inte att treenighetsläran inte förkunnades av det första århundradets kristna!

Vad bibeln lär är klart och tydligt. Jehova är den allsmäktige Guden, som ”har skapat allting”. (Upp. 4:11) Jesus Kristus är ”Guds Son”, inte Gud, den Allsmäktige, själv. (Luk. 1:35) Och den heliga anden är inte en person, utan den är Guds verksamma kraft, som personer kan bli uppfyllda av. (Apg. 2:4) Eftersom det ligger i öppen dag att kyrkosamfunden inte har förkunnat dessa bibliska sanningar, är det utomordentligt viktigt att du tar fullständigt avstånd från sådana religiösa organisationer, om du önskar behaga Skaparen. — Upp. 18:4.

[Fotnot]

[Bild på sidan 534]

Den hedniske romerske kejsaren Konstantin sammankallade ett kyrkomöte i Nicaea år 325 v.t. Under hans inflytande antogs där den nicenska trosbekännelsen med dess treenighetsdogm