Frågor från läsekretsen
● Aposteln Paulus lärde ju att de kristna inte står under Mose lag. Varför utförde han då en ceremoni i templet i Jerusalem i samband med ett löfte åt Gud? — M. G., USA.
Det är obestridligt att aposteln Paulus insåg att de kristna inte är bundna av Mose lag. Under inspiration skrev han: ”Nu har vi blivit fritagna från lagen, eftersom vi har dött gentemot det varigenom vi en gång var fasthållna.” ”Ni [är] inte ... under lag utan under oförtjänt godhet.” ”Om ni leds av ande, är ni inte under lag.” — Rom. 7:6; 6:14; Gal. 5:18; NW.
Men detta innebär inte att han ansåg lagens krav vara syndiga. Han skrev: ”Alltså är lagen helig, och budet är heligt, rättfärdigt och gott.” (Rom. 7:12, Hd) Kärnpunkten här är att det inte krävs av Guds tjänare att de skall hålla lagen för att kunna behaga Jehova och vinna frälsning. Det är till exempel inte en synd att bli omskuren; det är inte en okristlig handling. Men det skulle vara fel att tro att en kristen måste bli omskuren för att kunna bli frälst. — Apg. 15:1, 2, 5, 22—29; 16:3.
Det var inte ovanligt bland judarna att den som hade sluppit undan någon fara eller olycka avgav ett löfte åt Jehova, i det att han kanske till exempel lovade att avhålla sig från alkoholhaltiga drycker under en viss tid. Det kan ha varit snarlikt ett nasirlöfte. (4 Mos. 6:1—21) När den fastställda tiden var fullbordad, rakade juden av sig håret och frambar troligtvis offer i templet i Jerusalem.
I Apostlagärningarna 18:18 läser vi om att Paulus ”i Kenkrea [nära Korint] hade låtit raka sitt huvud; han hade nämligen bundit sig genom ett löfte”. Ingen upplysning ges om han hade avlagt det här löftet innan han blev en kristen, och vi känner inte heller med säkerhet till om detta var början eller slutet på den tid löftet varade. Vi kan inte utesluta möjligheten att det som skedde här hade att göra med vad som inträffade i Jerusalem en tid därefter.
När Paulus befann sig i Jerusalem, sedan han hade fullbordat sin tredje missionsresa, rådde det, enligt de kristna som utgjorde den styrande kretsen, ganska stor förbittring mot Paulus bland judarna. Judarna, som hade lyssnat till illvilliga rykten, menade att Paulus ursinnigt predikade emot Mose lag. Häri hade de fel, såsom vi har sett. För att detta skulle bli uppenbart för alla, gav Jakob och de andra i andlig mening äldre männen Paulus följande råd: ”Vi hava här fyra män, som hava bundit sig genom ett löfte. Tag med dig dessa och låt helga dig tillsammans med dem och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå, att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den.” — Apg. 21:23, 24.
Paulus och de fyra kristna som hade bundit sig genom ett löfte gjorde detta. (Apg. 21:26) Det var inte en avfällig handling eller ett försök att dagtinga med kristendomen. Genom sitt handlingssätt visade de att de judiska föreskrifterna beträffande löften inte hade blivit något ont, bara därför att de kristna inte behövde följa dem. Det kunde inte jämföras med att offra rökelse åt en hednisk avgud — något som definitivt var i strid med sann kristen tillbedjan. Vad de gjorde var inte otillbörligt i sig självt, och det föreföll som om det kunde motverka judiska fördomar och få många andra att lyssna till de goda nyheterna om frälsning, som Paulus var så varmt intresserad av att predika.