Till åren komna får hjälp att lära känna och tjäna Jehova

HÄR följer några upplevelser som Jehovas vittnen har haft och som visar vad följden blir om man är tålmodig, vänlig och företagsam. Den första har ett vittne i Massachusetts berättat:

”Jag hade fått en litauisk dam att prenumerera på tidskriften Vakttornet. När jag var på väg för att göra återbesök hos henne, ansattes jag av många tvivel. Ni skall veta att hon var närmare sjuttio år gammal och kunde läsa ytterst litet på grund av klen syn. I viss mån fanns det också språkliga hinder, och många felaktiga religiösa uppfattningar var djupt rotade hos henne.

Trots mina tvivel gjorde jag på nytt besök hos henne, och vi samtalade om den sanne Guden. Jag gjorde upp om att få komma tillbaka. Veckan därpå log hon brett mot mig, då jag kom, och sade: ’Jag är så glad över att ni kommer tillbaka. Jag har varit så lycklig sedan ni var här första gången! Varför har jag måst vänta i sextionio år på att få veta att Gud har ett namn? Varför har man inte sagt mig det i kyrkan tidigare?’ Vi fortsatte att studera, och inom kort fick hon klart för sig hur det förhåller sig med bibelns förkunnelse om de dödas tillstånd och insåg att lärorna om ett brinnande helvete och skärselden är falska. Varje gång ställde hon frågan till mig varför kyrkan inte hade lärt henne bibelns sanning.

Därpå kom hon till ett offentligt föredrag som handlade om bönen, och jag undrade om hon verkligen hade förstått vad som sades, eftersom hon har svårigheter med språket. På hemvägen fick jag klart för mig att hon hade förstått det mycket bra. Hon kände sig illa berörd av att Jehova ogillar att man använder radband. Hon hade ju använt ett sådant hela livet som en följd av den undervisning hon fått av sina föräldrar och i kyrkan. ’Vad skall jag tro?’ frågade hon. Jag framhöll mycket kraftigt för henne att för att kunna behaga Gud måste hon framför allt lyssna till hans ord. Vid vårt följande studium dryftade vi ämnet bön, men hon kände sig fortfarande orolig.

När jag kom för att hålla nästa studium, tog hon på nytt upp ämnet bön och sade då: ’Jag gick in i mitt sovrum häromkvällen och lade mig på knä och sade: ”Jehova Gud, jag är bara en stackars dum gumma, och jag vet inte hur jag bör tala till dig, men kanske om du vill höra på mig ... och jag tackade honom till sist för att han hör mig.”’ Med tårar i ögonen frågade hon mig sedan: ’Tror ni att han hörde mig?’ Tydligen gjorde han det, ty hon drogs närmare Gud och hans folk och var närvarande vid vår kretssammankomst.”

Ett annat vittne har berättat följande erfarenhet vid en kretssammankomst i New York: ”En dag fick jag se en kvinna som drog en shoppingvagn full med specerier. Eftersom hon hade en hel del besvär med den, gick jag fram till henne och erbjöd mig att hjälpa henne hem med vagnen. Hon blev mycket glad över mitt erbjudande, eftersom hon bodde sju kvarter längre bort.

Under vägen tog jag tillfället i akt och talade med henne om bibeln. Hon visade sig uppskatta min vänlighet genom att tacka ja till mitt förslag att jag skulle hälsa på henne längre fram, så att vi kunde fortsätta vårt samtal.

När jag kom på besök till henne, började vi studera bibeln tillsammans, och hon gjorde snabba framsteg. Nu är hon med vid flertalet möten i Rikets sal och tar del i Vakttornsstudiet. Den här damen är åttiosju år gammal, och det gör mig mycket glad och lycklig att få hjälpa henne att lära känna Jehova.”

I Peru har en missionär hjälpt en sängliggande åttionio år gammal kvinna att lära känna bibeln. Så småningom lärde sig den här kvinnan att uppskatta såväl Guds sanning som Guds organisation. Hon insåg att en sak som krävdes för att hon skulle kunna behaga Jehova var att predika. Men hon visste inte hur hon skulle kunna göra detta, eftersom hon inte får så många besök, inte har telefon och inte kan skriva med stadig hand. Möjligheterna var sannerligen inte stora. Missionären uppmanade henne att bedja till Jehova, ja, att ihärdigt bedja honom om att bereda en utväg, så att hon skulle kunna göra något för att vara ett riktigt vittne.

Ganska snart öppnades tillfällets dörr. Utan någon direkt orsak anställde hennes släktingar, som såg till att någon skötte huset åt henne, en ny hemvårdarinna. Den nya hjälpen lade märke till bibeln och de andra böckerna på hennes nattduksbord och började ställa frågor. Hur upprymd var hon inte, då missionären kom för att studera med henne! Här, i sitt eget hem, hade hon funnit en person med ett ödmjukt hjärta. Hur skulle hon nu kunna hjälpa henne? Missionären hjälpte henne att ta hand om den nyintresserade genom att på maskin skriva ut frågor med stora bokstäver på ett papper, och från detta kunde hon läsa upp dem för hemvårdarinnan. Under studiet behövde missionären sällan göra några ytterligare kommentarer. Så småningom kunde den nya lovpriserskan av Jehova på egen hand hjälpa den intresserade. Nu kan också hon, fastän hon ligger till sängs, med jublande glädje ha del i att avge vittnesbörd.