”Predika ordet” — var och varför?

DET var år 64 eller 65 v.t. Aposteln Paulus plågades i kedjor som fånge i Rom. Under dessa omständigheter skrev han sitt andra brev till Timoteus. Paulus’ syfte var att göra Timoteus skicklig att såsom kristen tillsyningsman stå emot avfälliga element i församlingen och att bygga upp den såsom en kraftig ”pelare och ett stöd för sanningen”. — 1 Tim. 3:15, NW; 2 Tim. 1:8, 16.

Paulus visste att han inte så länge till skulle vara i stånd att iaktta hur Timoteus hade omsorg om tjänsten såsom tillsyningsman eller ”äldre man” (NW). Men Gud och Kristus skulle vara det. Därför skrev han: ”Jag ålägger dig högtidligen inför Gud och Kristus Jesus, som är bestämd till att döma de levande och de döda, och vid hans manifesterande och hans rike: predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid, tillrättavisa, förebrå, förmana med all långmodighet och undervisningskonst.” (2 Tim. 4:1, 2, NW) Men var skulle Timoteus ”predika ordet”, och varför skulle han göra det? Vad betydde det för honom att han gjorde det i ”gynnsam tid” och i ”svår tid”?

Om man tar hänsyn till sammanhanget, blir det uppenbart vad Paulus tänkte på. Tidigare hade han underrättat Timoteus om den avfällighet som började komma i dagen och som slutligen skulle nå full utveckling. (2 Tim. 2:14—18; 3:8—13) Och sedan Paulus uppmanat Timoteus att ”predika ordet”, hänsyftade han med sina ord på människor som skulle vända sig bort från sanningen, dvs. bli avfällingar. Han förklarade: ”Det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den hälsosamma läran; utan i överensstämmelse med sina egna begär skall de samla lärare åt sig för att få sina öron kliade. Och de skall vända sina öron bort från sanningen och i stället ledas vilse till fabler.” — 2 Tim. 4:3, 4, NW.

Det framgår alltså tydligt av sammanhanget att Paulus inte talade om predikande för utomstående utan om predikande inom församlingen av en som var tillsyningsman eller ”äldre man”. Följaktligen måste uttrycken ”gynnsam tid” och ”svår tid” beskriva omständigheter i församlingen, inte i världen.

Gynnsamma och svåra tider

Paulus’ brev antyder att Timoteus måste kämpa mot personer som befattade sig med ”ordstrider”, hängav sig åt ”dåraktiga och barnsliga tvistefrågor” och var ”motspänstiga” mot sanningen. (2 Tim. 2:14, 23—25) Sådana personers närvaro i församlingen gjorde helt visst att det var en ”svår tid”. Svårigheter eller motstånd från sådana personer inom församlingen som har orätta böjelser kan ge upphov åt en benägenhet att vattna ur ”ordet” eller svara med samma mynt, efterlikna motståndarnas metoder. Trots allt skulle Timoteus inte predika mänskliga filosofiska uppfattningar eller spekulationer, utan Guds oförfalskade ”ord”.

Oberoende av om det var gynnsam eller svår tid för församlingen med avseende på de inre förhållandena hade Timoteus goda skäl att ”predika ordet”. Sådant predikande skulle styrka församlingen andligen och därigenom fungera som ett avskräckande medel mot avfällighet. Timoteus skulle således kunna säga detsamma som Paulus tidigare hade sagt till de äldre männen i församlingen i Efesus: ”Jag är ren från alla människors blod, ty jag har inte avhållit mig från att förtälja för er om allt Guds rådslut.” — Apg. 20:26, 27, NW.

Undvik mänsklig vishet

I denna tid inser de som är tillsyningsmän eller ”äldre män” i Jehovas kristna vittnens församlingar att de också måste vara föredömen i att ”predika ordet”. Därför söker de efterlikna aposteln Paulus’ föredöme. Fastän han hade fått hög utbildning tog han avstånd från skrytsamt tal och uppvisande av mänsklig vishet och sådan vishets kraft att övertyga. Mänsklig vishet eller intelligens var mycket tilltalande för de forntida grekerna, men Paulus undvek det därför att han önskade att hans åhörare inte skulle grunda sin tro på mänsklig vishet, utan på Kristus, och att tron skulle bli uppbyggd genom Guds ande och kraft. — 1 Kor. 2:1—5.

I vår tid kan fyndiga uttalanden eller slagord, skämt och liknande ha en viss dragningskraft, men sådana ting drar i allmänhet uppmärksamheten bort från predikandet av ”ordet”. De har ingenting att göra med ”en utdelning av någonting från Gud i samband med tro”. (1 Tim. 1:4, NW) De är en produkt av världslig vishet.

Eftersom tillsyningsmän eller ”äldre män” är befallda att ”predika ordet”, inser de att de måste ta avstånd från sådant som medverkar till att minska den fulla kraften i Guds budskap eller ord. Om dessa män finner att de som lyssnar till deras föredrag talar mycket mer om de illustrationer som används än om de principer från Guds ord som man får lära genom dessa illustrationer, då vidtar de förändringar. De vet att de inte har lyckats fullgöra sitt uppdrag att ”predika ordet”, om de på något sätt har hindrat sina åhörare att få del av den fulla kraften i undervisningen från bibeln.

Ingenting är så effektivt och kraftfullt när det gäller att ge andra motiv till handling som budskapet i bibeln. ”Guds ord [eller budskap] är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” (Hebr. 4:12) ”Guds ord” kan tränga igenom till en persons verkliga motiv. Det når hjärtat och uppenbarar om man verkligen lever i överensstämmelse med rätta principer eller har en önskan att göra det.

Verkan på dem som är utanför församlingen

I det predikande och den undervisning som förekommer inom församlingen bör därför ingenting tillåtas dra uppmärksamheten bort från Guds ord. Det är inte sådant som görs i första hand för effektens skull, utan i stället biblisk undervisning, som styrker och bygger upp församlingen andligen och uppmuntrar alla att förbli trogna mot Jehova Gud. Utomstående påverkas också på ett välgörande sätt. När utomstående är närvarande vid möten där talarna koncentrerar sig på att meddela undervisning från bibeln, kan de med lätthet se att någonting som är värdefullare än mänsklig vishet meddelas, och detta manar de uppriktiga att säga: ”Gud är verkligen ibland er.” — 1 Kor. 14:25, NW.

Eftersom det måste förekomma ett sådant predikande av ordet inom församlingen, är det bara logiskt att tänka att samma ord kungörs för utomstående. Det finns ingen orsak att gå utöver bibeln och spekulera över sådana frågor som vad människor kan förvänta i fråga om hus, andra ägodelar, arbete och underhållning på den ”nya jord” som Gud danar. All den kunskap som människor måste ha för att vinna Guds godkännande och få liv finns i bibeln. Följaktligen behöver de höra vad Guds ord har att säga.

Vare sig vi såsom sanna kristna utför vårt predikande inom eller utanför församlingen, bör det alltså vara ett predikande av ORDET. Det är bara ett sådant predikande som kommer att styrka uppriktiga åhörare i deras beslut att troget tjäna Jehova Gud.

”Hur skall de emellertid kunna åkalla den, som de inte har satt tro till? Och hur skall de kunna sätta tro till den, som de inte har hört något om? Och hur skall de kunna höra utan någon som predikar? Och hur skall de kunna predika, om de inte har blivit utsända? Alldeles som det är skrivet: ’Hur behagliga är inte deras fötter, deras som förkunnar goda nyheter om goda ting’” — Rom. 10:14, 15, NW.