Människan — danad för jorden
VÅR egen erfarenhet säger oss att vi behöver jorden. Den fyller alla våra materiella behov, till exempel behovet av föda, vatten och kläder. Och vem uppskattar inte jordens skönhet, dess majestätiska berg, tysta skogar och havets skummande bränningar?
En kemisk undersökning av människans kropp visar att alla dess grundämnen finns i jorden. Detta är i harmoni med bibelns uttalande att människan danades ”av stoft från jorden”. (1 Mos. 2:7) Det är intressant att lägga märke till att bibeln säger att den förste mannen kallades Adam, ett namn som kan översättas med ”jordemänniska”. Gud gav människan i uppdrag att ta vård om jorden. Psalm 115:15, 16 visar att jorden ”gavs” åt människan till att vara hennes hem.
Men i våra dagar experimenterar människan med utforskning av rymden. Kan det tänkas att människan skulle kunna vara lika väl lämpad för liv på någon annan planet? Om hon verkligen danats för jorden, borde då inte detta framgå av något mer än hennes behov av luft, vatten och föda?
På planeten Jupiter varar ett ”dygn” endast omkring tio timmar. Men Jupiters ”år” motsvarar omkring tolv jordår. Skulle inte människan med litet erfarenhet kunna anpassa sig väl till ett sådant tidsschema? Är hon verkligen danad för jordens tidsschema? Vetenskapsmännens nuvarande uppfattning om detta är av intresse.
Professor John D. Palmer vid New York University säger: ”Det är fullständigt uppenbart att förmågan att mäta upp perioder på omkring 24 timmar är en inneboende egenskap hos protoplasman”, som finns i alla levande organismer på jorden, däribland människan. Biologiprofessorn Frank A. Brown vid Northwestern University säger: ”Hos människan existerar klocklikt inställda rytmiska system om 24 timmar.”
Tjugofyratimmarsrytmer hos människan
Den påtagligaste av dessa rytmer hos människan sägs vara sömn-vakenhetscykeln. Av varje period om tjugofyra timmar använder de flesta människor omkring åtta timmar till sömn och sexton timmar till verksamhet i vaket tillstånd. Har du någon gång försökt rubba detta kretslopp, kanske genom att hoppa över en natts sömn? Du kan inte fortsätta med detta särskilt länge, eller hur? Din kropp tillåter det inte.
Experimentella försök att ändra sömn-vakenhetscykeln om tjugofyra timmar har inte haft någon framgång. Sömnexperten Nathaniel Kleitman säger således: ”Försök att upprätta en 12-timmarsrytm hos människan har allesammans misslyckats. ... Vi hade inte större framgång med försöken i vårt laboratorium att åstadkomma en 48-timmarsrytm.” Människans sovvanor visar att hon danats för en tjugofyratimmarscykel.
Även kroppstemperaturen följer en sådan tjugofyratimmarsrytm. En frisk människas medeltemperatur är 37 grader C. Men temperaturen fluktuerar varje dag omkring en grad; kroppstemperaturen är konsekvent lägre under morgontimmarna och högre på eftermiddagen.
Man tror att avsöndringen av de flesta ämnen i kroppen följer ett tjugofyratimmarsschema. Lägg märke till vad en lärobok från 1968 säger om de hormoner som avsöndras av binjurarna och hypofysen:
”Omkring klockan 3 på morgonen börjar hypofysens avsöndring av ACTH, vilken når en topp omkring klockan 6 på morgonen. Denna avsöndring följs inom kort av en rask ökning i serumhalten av hydrokortison och dess derivat. Det är som om batterierna fylldes på under sömnen, så att de är klara att fungera på morgonen, när individen vaknar. Under dagens lopp sjunker halten gradvis, så att den lägsta hydrokortisonhalten nås vid midnatt. Halten är ungefär dubbelt så hög under de tidiga morgontimmarna som när den är som lägst sent på kvällen.”
Men antag att en person sover på dagen och är i verksamhet på natten. Påverkar sådana förhållanden dessa körtlars tjugofyratimmarsrytm? Samma bok säger vidare:
”Binjureaktivitetens rytm är oberoende av sömnen, vilket framgår hos nattarbetare, som bibehåller sin ursprungliga rytm; den är inte direkt förbunden med synen, eftersom blinda människor visar sig ha samma dagliga variationer som normala försöksobjekt.” — Textbook of Endocrinology (Lärobok i endokrinologi), redigerad av med. dr R. H. Williams.
Man menar sig ha bevis för en regelbunden dygnsrytm hos många andra delar och processer i människokroppen. Läkare vid Baylor College of Medicine i Houston i Texas säger att till och med ett ”denerverat donatorshjärta bibehåller en liknande dygnsrytm”. — Science, 14 augusti 1970.
Eftersom så många rytmer tycks vara i nära överensstämmelse med jorddygnets längd, tjugofyra timmar, är det inte underligt att vissa vetenskapsmän tänker sig ett ”kosmiskt” samband mellan dessa kretslopp. Professor Brown säger sålunda att ”klockan” hos jordens levande organismer inställs efter naturliga geofysiska kretslopp. Denna uppfattning är inte allmänt godtagen, men få forskare är redo att anse det helt uteslutet att den kan ha någon giltighet. Men kan nu dessa rytmer förändras i yttre rymden?
Inte enligt professor Erwin Bünnings bok The Physiological Clock (Den fysiologiska klockan; 1967 års upplaga), där det heter: ”Undersökningar av problemen i samband med rymdfärder har visat att inte heller människan kan åstadkomma mer än en begränsad anpassning till en miljö som avsevärt avviker från periodiciteten om 24 timmar.” Professor Bünning drar slutsatsen att alla vittnesbörd framhäver sanningshalten i det uttalande som redan på 1700-talet gjordes av den tyske läkaren C. W. Hufeland: ”Tjugofyratimmarsperioden ... är så att säga enheten för vår naturliga tidräkning.”
Människan hör verkligen hemma i en miljö som följer ett tjugofyratimmarsschema.
Andra klockor hos människan
Dygnsrytmer är inte de enda ”klockor” som existerar i människokroppen. Andra forskare framhåller vittnesbörd om ett kretslopp som är baserat på jordåret. En artikel i Scientific American för april 1971 säger om en sådan undersökning: ”Under den 15-åriga undersökningen har denna försöksperson uppvisat en tydlig årsrytm.”
Hur är det då med månen? Bibeln visar att människan skulle utnyttja månen såväl som solen till att mäta tiden; det finns bibliska omnämnanden av månmånaden om 29,5 dagar. (1 Kon. 6:37, NW) Nutida fakta visar att månen har inverkan på många former av djurliv, till exempel ostron. Den kontrollerar också i stor utsträckning tidvattnet på jorden.
Detta fick en skribent i Science Digest att fråga sig: ”Om [månen] kan utöva någon form av direkt dragningskraft på levande [animalisk] vävnad såväl som på havet, varför skulle den då inte ha något inflytande på människan?” Det finns tydligtvis en del intressanta samband mellan månens kretslopp och människan.
Professor Palmer framhåller två av dem:
”Elementära läroböcker förkunnar också att menstruationscykeln omfattar i medeltal 28 dagar. ... En noggrann granskning av de data som samlats av tidigare forskare ... har nu visat att det verkliga medeltalet för människans menstruationscykel är 29,5 dagar — den exakta längden hos den synodiska månmånaden. Man fann också att den genomsnittliga havandeskapstiden — den tid som förflyter mellan dagen för befruktningen och förlossningen — var exakt nio månmånader (266 dagar).” — Natural History, april 1970.
Kunskapen om ett sådant synbart samband fick den tidigare skribenten i Science Digest att fråga: Är det bara en tillfällighet?
Är det möjligt att det förhåller sig som några har föreslagit att, liksom det finns påtagliga tjugofyratimmarsrytmer, det också ”i protoplasman finns inneboende rytmer som har samma periodicitet som månens kretslopp”?
Ett annat sätt att inse att jorden är människans hem är att tänka på vad som händer när hon lämnar den och beger sig ut i rymden.
Människan borta från sitt hem
När människan är borta från jorden, hennes hem, befinner hon sig i en onaturlig miljö. Yttre rymden är i sig själv starkt dödsbringande; om en människa bara under ett ögonblick utsätts för den utan att ha något skydd, leder det till döden. I yttre rymden konfronteras människan, trots att hon har specialutrustning, med allestädes närvarande faror, som inte existerar i hennes naturliga omgivning.
Framträdande bland dessa är tyngdlösheten. På grund av dess försvagande verkan på cirkulationssystemet kan en människa dödas när hon återvänder till jordens normala gravitationsfält. Därför måste man utarbeta speciella metoder för att kontrollera blodflödet medan människan befinner sig i rymden. Dessa åtgärder är överflödiga på jorden, och de är inte helt framgångsrika vid rymdfärder.
År 1970, då två ryska kosmonauter återvände till jorden efter en rekordfärd i Sojus 9, som beskrevs som en fullständig framgång, framhöll ett meddelande att de hade svårigheter att anpassa sig till jordens gravitationskraft. Det var inte bara den sedvanliga tyngdlösheten och förlusten av muskelspänning under färden, utan i omkring tio dagar efteråt ”besvärades de också av en viss instabilitet i hjärt-kärlsystemet och av sömnsvårigheter”. Hinder i färguppfattningen på grund av bristande samordning av ögonen sades också bero på den långvariga tyngdlösheten.
Sådana ting är i allmänhet inga problem för friska människor, när de befinner sig på sin hemplanet. Men ännu viktigare, vill människan verkligen vara borta från jorden? Lyssna till dem som har varit i yttre rymden. De har gjort en del tänkvärda uttalanden, som direkt och indirekt visar att jorden sannerligen är människans hem.
När Förenta staternas rymdteam i Apollo-8-kapseln kretsade 110 kilometer från månytan, beskrev de den som ”en ofantlig, enslig, avskräckande vidd av ingenting” och inte ”någon särskilt inbjudande plats att bo eller arbeta på”. Denna tremannabesättning läste ur Första Moseboken i bibeln och betonade vad den säger om att jordklotet var ”gott”.
Två ryska kosmonauter sägs år 1970 ha ”upplevt en åtrå efter ’jordisk mat’”. Och i juni förra året, bara några timmar före sin död tillsammans med två andra kosmonauter, i samband med deras återkomst till jorden i Sojus 11, uttryckte veterankosmonauten V. N. Volkov i ett meddelande sina känslor när han betraktade jorden: ”Man tittar dit ner, och man får hemlängtan. Man längtar efter solsken, frisk luft och att få ströva i skogarna.” Också han visste att jorden är människans hem.
Ja, människan är ”av jorden” in i minsta detalj. Och jorden är på alla sätt idealiskt lämpad för henne. Vetenskapliga rön stöder detta faktum. Bibeln har framhållit det i tusentals år. Kan man då inte lita på vad den säger om Guds uppsåt att inom en nära framtid göra denna jord till ett paradis, fritt från allt vad ondska heter? — Matt. 6:9, 10; Luk. 23:43; Upp. 21:4, 5.
[Bild på sidan 460]
Människans sovvanor visar att hon danats för en tjugofyratimmarsrytm
[Bild på sidan 461]
Månen har stort inflytande på den bokstavliga jorden och dess skapelser. Är det bara en tillfällighet att det finns överensstämmelser mellan månens kretslopp och fortplantningsprocesserna i en kvinnas kropp?
[Bild på sidan 462]
Borta från sitt jordiska hem utsätts människan för överallt befintliga faror; tyngdlöshetens verkningar på cirkulationssystemet kan till exempel döda en människa när hon återvänder till jordens gravitationsfält