Framgång i att tjäna Jehova trots hinder

Berättat av Florentino Banda

NÄR jag var ung, var det två saker som irriterade mig i fråga om religion. Jag kunde inte godta läran att människan har en odödlig själ. Och jag stöttes bort av kyrkornas dominerande intresse för pengar; det föreföll som om man alltid tog upp kollekt. Så jag beslöt att mer eller mindre sky religionen.

År 1923 flyttade jag från Mexico och immigrerade till Förenta staterna, där det finns ett stort antal religiösa sekter. Ibland, när jag gick förbi olika kyrkor, gick jag in bara för att se vad människorna där hade för sig. Ja visst, kollekttallriken skickades runt titt och tätt! Jag sade tyst för mig själv: ”Utsugare!”

Jag finner en religion som inte har del i utsugningen

År 1928 bodde jag i Houston i Texas, och vid ett tillfälle gick jag förbi några bekantas hem, när de var på väg ut. ”Vart skall ni gå?” frågade jag. De sade: ”Vi skall gå till ett möte. Vill du inte följa med?” Jag frågade: ”Vad rör det sig om? För om det har något att göra med politik eller religion, då tycker jag inte om det.” De svarade: ”Det har att göra med studium av bibeln.”

”Jaså”, sade jag, ”religion! Kanske en annan gång.” Och så gick jag min väg.

Det gick åtskilliga dagar, och så mötte jag återigen dessa bekanta. De inbjöd mig på nytt att vara med vid mötet. Denna gång accepterade jag för att vara artig.

Vi blev vänligt mottagna av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Men jag fann det svårt att förstå dryftandet av bibeln. Trots detta hinder upptäckte jag något ovanligt. Vet du vad det var? Det togs inte upp någon kollekt vid detta möte!

När vi gick, frågade någon mig: ”Vad tyckte ni om det?” Eftersom jag förstod så litet, blev mitt svar: ”Jo, ni är mycket vänliga.” Nästa gång behövde de inte inbjuda mig. Jag kom av mig själv, och femton minuter före mötestiden till och med! Jag förstod ju inte mycket när det gällde bibeln — varför var jag då så angelägen och punktlig? Jo, jag ville se om det togs upp kollekt före mötets början. Men det togs inte upp någon.

Jag såg inte att det togs upp någon kollekt under de fyra möten jag var med på under den månaden. Jag frågade en av bibelforskarna: ”Är detta det enda mötet ni har?” Han förklarade att de hade andra möten, till exempel ett på söndagsförmiddagen. Följande söndag var jag där, för jag tänkte att det måste vara då det togs upp kollekt! Men inte ens då togs det upp någon kollekt.

Ytterligare en månad gick. Jag fortsatte att vara med vid mötena, men fortfarande ingen kollekt. När jag återigen frågade om de hade några fler möten, berättade de för mig att de hade ett möte på torsdagskvällen, men på en annan plats. Jag lade detta på minnet, i det jag sade till mig själv: ”Jag skall gå till det mötet, därför att det måste vara så att de tar upp kollekten på den där andra platsen.”

Men ingen kollekt togs upp vid något av mötena. Efter ytterligare en månad frågade jag en av bibelforskarna: ”Betalar ni inte hyra för lokalen? Jag har aldrig sett att det tas upp någon kollekt, så vem betalar den?” Han förklarade att det fanns en bössa för frivilliga bidrag.

När jag såg att det inte förekom någon utsugning och att det rådde kärlek bland dem och att de också visade mig kärlek, beslöt jag att fortsätta att gå på mötena, även om somliga av mina vänner slutade upp att tala med mig på grund av min förbindelse med bibelforskarna.

Men hur skulle jag kunna tjäna Gud framgångsrikt? Jag visste ju så litet om bibeln. Hur skulle jag kunna få framgång med ett sådant handikapp? Jag tänkte över det och sade till mig själv: ”Nåväl, jag vet inte vad det hela rör sig om, men jag skall fortsätta att vara med vid mötena, och med tiden skall jag få veta det.”

Jag lär känna bibelns sanning och delar med mig av den åt andra

Omkring tre månader senare förklarades vid ett av mötena bibelns sanning om själen. Nu kunde jag förstå att bibeln inte förkunnar läran om en inneboende, odödlig själ. Vad jag hade misstänkt visste jag nu med säkerhet — att kyrkorna förkunnade en falsk lära. Från Första Moseboken 2:7 (NW) lärde jag mig att ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ”. Människan själv var alltså en själ; hon hade inte en odödlig själ, inte något skuggliknande väsen som endast bebor kroppen eller som kan existera åtskilt från en människa!

Nu förstod jag denna bibliska sanning, och jag kände att jag, fastän jag var oerhört begränsad i bibelkunskap, ändå visste någonting som jag kunde dela med mig av åt människor. Jag önskade tala med andra om sanningen om själen — att din själ verkligen är du och att själen verkligen kan dö. (Hes. 18:4, 20) Jag önskade att folk skulle få veta att kyrkosamfunden förkunnade en osanning! Så jag bad omedelbart att få ett distrikt, där jag kunde arbeta från hus till hus. Utan att någon talade om för mig vad jag skulle säga började jag knacka dörr. I varje hem talade jag om själen och berättade för dem att det inte fanns något sådant som en odödlig själ, som var kyrkornas lära om människorna.

Snart började folk säga om mig: ”Nu kommer den där som tar bort själen.” Men mitt mod slogs inte ned; min kunskap förökades.

Allteftersom jag fortsatte att vara med vid mötena, lärde jag mig att inte alla goda människor kommer till himmelen, utan att de flesta av det lydiga människosläktet kommer att uppnå evigt liv på jorden. Jag lärde mig också att kyrkans lära om treenigheten inte var en sann biblisk lära. Här var en annan osanning som jag ville avslöja. Undan för undan övervann jag det stora hinder som min okunnighet om bibeln utgjorde, och min kunskap förökades så att jag kunde hjälpa människor genom att dryfta en mångfald ämnen. Jag behövde inte tala endast om själen.

Med jämna mellanrum talade jag med en av mina arbetskamrater om bibeln, och han gjorde också framsteg i biblisk kunskap. Slutligen, år 1930, talade han om för mig att han skulle vilja bli döpt som en sann kristen, innan han flyttade till Mexico. Senare, när jag också hade återvänt till Mexico, hade jag glädjen att se honom och hans familj predika bibelns sanningar från hus till hus.

Jag hade nu beslutat att tjäna Jehova och visade det genom att bli döpt i vatten den 2 februari 1931. Jag lärde mig att använda bibeln genom att vara med vid mötena och med hjälp av mina kristna bröder. Vilken välsignelse att övervinna ett stort hinder! Framgång i att tjäna Jehova var i sanning möjlig!

Vid slutet av år 1931 begav jag mig till Corpus Christi i Texas. Samma år hade Jehovas folk en sammankomst på engelska språket, och eftersom jag var tillsammans med en vän, som kunde tala engelska såväl som spanska, berättade han för mig vad som sades från podiet. Jag fick bland annat veta att det var möjligt att vara pionjär eller heltidsförkunnare av Guds ord under Sällskapet Vakttornets ledning, så jag bad om en ansökningsblankett. Jag blev godkänd, och år 1932 arbetade jag som heltidsförkunnare i Texas.

Jag tjänar där behovet är större

I april 1932 flyttade jag till Mexico, då jag menade att det fanns större behov av förkunnare av Guds sanning där. Medan jag predikade i Gómez Palacio i Durango, träffade jag en intresserad person och gjorde återbesök hos honom. Snart följde han med mig i predikoarbetet, och vi inbjöd en annan familj att vara med vid ett bibliskt möte. Vi började sålunda att bilda en församling. Litet längre fram rekommenderade jag honom som presiderande tillsyningsman i den församlingen. Han undervisar fortfarande i bibeln i detta område.

År 1934 hade jag privilegiet att organisera en församling i San Pedro i Coahuila. År 1935 begav jag mig så till Parras i Coahuila, där jag arbetade tillsammans med mina kamrater under två månader. Här skickade prästen nunnor före oss för att varna folket. De sade till dem att vi hade ”ateistiska böcker” och att de inte skulle lyssna till oss. Trots detta hinder satte vi i gång. När vi knackade på dörrarna, kom en del människor inte ut, men de sade inifrån: ”Vi vill inte ha någonting; vi vet vad ni har.” Andra sade emellertid: ”De har just talat om för oss att ni har med er böcker, och vi vill veta vad slags böcker det är.” Många av dessa människor, vars nyfikenhet väckts av nunnorna, tog emot den bibliska litteraturen. Så trots prästens falska anklagelser placerade vi många bibliska publikationer hos folk.

Medan jag förkunnade Guds sanning i staden San Buenaventura i Coahuila, köpte jag två framhjul från en bil och gjorde en kärra med en låda; sedan köpte jag en liten åsna. Nu behövde jag inte bära alla mina saker.

En framgångsrik småbokskampanj

Jag fortsatte att förkunna i olika städer, och man talade om för mig att det fanns en gruvstad på ett visst avstånd. Så jag begav mig dit och började tala med folket. Vid den tiden hade vi en kampanj för att placera småböcker. Den förste man jag träffade ville ha en bok, och jag gav honom småboken Vem är Gud? Jag hade omkring 250 exemplar av den här småboken att sprida, och jag undrade hur lång tid det skulle ta att sprida alla dessa.

När jag lämnade den förste mannens hem som jag hade mött, började kyrkklockorna ringa. Det visade sig vara så att ingen präst hade varit där på tre år, och nu hade en präst kommit för att förrätta dop. Men innan han gjorde detta, samlade han ihop pengar från folket — tillräckligt för att fylla tre små säckar.

Följande dag började jag besöka fler människor i denna gruvstad, och jag undrade hur mottagandet skulle bli, nu när prästen hade anlänt. Hur överraskad blev jag inte, när de började fråga mig: ”Har ni småboken Vem är Gud?” När jag hade besökt allt folket i den här gruvstaden, var alla mina småböcker slut! Men hur kände alla människor till den här småboken? Jag kom underfund med det längre fram, när jag begav mig till en annan liten stad och de också frågade efter den här småboken. Jag frågade en kvinna: ”Hur kommer det sig att ni känner till den här småboken?”

Hon svarade: ”Prästen sade till oss att småboken är mycket bra och att vi skulle läsa den.” Vad som hade inträffat var att hustrun till den man, som jag hade lämnat den första småboken till, gick till prästen och frågade honom om det var en bra småbok. Just då hade prästen bråttom att samla ihop pengar, och eftersom han inte ville avstå från denna lukrativa verksamhet, sade han helt enkelt till kvinnan: ”Ja, den är mycket bra, ni kan läsa den.” Och så spred sig ryktet, och på kort tid fick jag slut på småböckerna.

Vi får vad vi behöver

Senare begav jag mig till Santiago Papasquiaro i Durango. Min kamrat och jag stannade där en månad och förkunnade de goda nyheterna och hade god framgång. Vi placerade tre böcker hos borgmästaren och gjorde några återbesök hos honom. När vi var färdiga med vårt arbete i denna stad, började vi gå över bergen. Somliga människor talade emellertid om för oss att det skulle bli svårt, därför att man inte kunde finna någonting att äta där. Var bergskedjan ett alltför stort hinder för oss? Vi tänkte att det inte var så och sade: ”Jehova kommer att dra försorg om oss.”

Och det blev så att i varje stad vi kom till fann vi någon som tyckte om att höra de goda nyheterna om Guds rike. Det hände ibland att den vi talade med sade: ”Vi önskar att ni stannar här i natt för att tala med oss om de här tingen.” Vid ett tillfälle uppehöll en man oss i två dagar för att vi skulle tala med honom om Jehovas uppsåt, och han lät oss inte använda något av de förråd vi hade tagit med oss, utan han sörjde för vårt behov av mat.

Ökade tjänsteprivilegier

År 1942 gifte jag mig, och tillsammans med min hustru fortsatte jag att förkunna de goda nyheterna. Men så år 1946 var jag sjuk i tre månader. Jag saknade heltidsförkunnararbetet. Kunde jag övervinna ett hinder och börja igen? Med Jehovas hjälp gjorde jag det. År 1949 var vi rentav i stånd att ägna oss åt privilegiet att förkunna som pionjärer med särskilt uppdrag och sålunda ägna ännu mer av vår tid i tjänsten på fältet. Därefter blev det i maj år 1951 en glädje för mig att få börja i kretstjänsten och besöka Guds folk i olika församlingar för att uppmuntra och styrka dem. Och vi fick förordnande att resa i många delar av Mexico under årens lopp.

Efter elva år av sådan tjänst gjorde hälsoproblem — denna gång för min hustrus del — det tillrådligt att återigen ansöka om att få tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Med Jehovas hjälp har vi haft privilegiet att se tillväxt i varje församling där vi har tjänat sedan dess.

Jag har fortfarande vid sjuttiotvå års ålder energi nog att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag och använda åtminstone 150 timmar varje månad till att förkunna de goda nyheterna. Efter många års erfarenhet är jag alldeles säker på att trots hinder är framgång i Jehovas tjänst möjlig — med hans hjälp.