Hur stor kraft utövar FN i världen?
FÖRENTA NATIONERNA kom till år 1945 och har nu funnits i mer än tjugonio år. Var står det i vår tid som en kraft i världen? Befinner det sig nu, efter åratal av tydlig nedgång, i en tid av växande styrka?
Vittnesbörden pekar på detta. Utvecklingen på senare tid tyder på att denna världsomfattande organisation kommer att spela en mycket betydelsefull roll i världens framtida angelägenheter. Bibelns profetior pekar i samma riktning.
Man hade högt ställda förhoppningar, när FN bildades genom konferensen i San Francisco år 1945. ”Den viktigaste mänskliga sammankomsten sedan Herrens nattvard”, utropades det i New York Post när konferensen beskrevs.
Världen hade då just lämnat bakom sig den största militära massförintelsen i människans historia, en katastrof vars avslutning bjärt upplystes av två ödeläggande atombombsexplosioner. Löftet att denna nyfödda organisation skulle vara det redskap, varigenom alla nationer skulle kunna enas i den internationella fredens och säkerhetens intresse, hade en god klang för krigströtta människor. Det inspirerade visioner av en ny era av framsteg och välstånd genom ett internationellt samarbete utan motsvarighet i det förflutna.
Under de första åren drog FN till sig världens uppmärksamhet. Upprättandet av republiken Israel, gränskonflikten i Kashmir mellan Indien och Pakistan, krigsutbrottet i Korea, Suezkrisen och liknande händelser gjorde att FN var förstasidesstoff i tidningarna över hela världen. FN vann vissa framgångar — det ”höll locket på” i åtskilliga potentiellt explosiva situationer och tjänade som ett medel att uppnå vapenstillestånd i somliga fall och ett tidigt biläggande av konflikter i andra fall. Dess vitglänsande högkvarter vid East River på Manhattan i New York blev en stor turistattraktion.
Nedgången börjar
Därpå, under 1960-talet, började FN glida in i relativ obemärkthet, försvinna ur den offentliga uppmärksamhetens ljus. Omkring år 1970 kallade somliga det sarkastiskt för ”debattsällskapet vid East River”, en ”propagandaplattform” och en ”internationell psykiatrikers schäslong”, dit nationerna begav sig för att ge luft åt sina klagomål. Dess besöksläktare var till stor del tomma. Pressbevakningen minskade. Till en tid stod FN till och med i fara att drabbas av konkurs på grund av att det inte fick det behövliga ekonomiska stödet från medlemsnationerna.
Det är sant att många FN-organ, sådana som Världshälsoorganisationen, Världsbanken, Livsmedels- och jordbruksorganisationen och Förenta nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur, har uppnått betydelsefulla framsteg i stora områden på jorden. Men FN var i första hand avsett att vara ett politiskt redskap. Och det var på världspolitikens område som dess största svagheter föreföll uppenbara.
Organisationen hade naturligtvis inbyggda begränsningar och svagheter ända från det att den bildades. I World Book Encyclopedia för år 1970 heter det: ”Förenta nationerna är inte en världsregering. Normalt kan det bara företa undersökningar och ge rekommendationer.” Detta gäller särskilt generalförsamlingen, organisationens huvuddel, som kan utarbeta och anta resolutioner — men dessa resolutioner är inte bindande för organisationens medlemmar.
Det av femton medlemmar bestående säkerhetsrådet har större initiativrätt och kan fatta beslut som är bindande. Men var och en av dess fem permanenta medlemmar (Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) har vetorätt.
Förenta nationernas nuvarande generalsekreterare, Kurt Waldheim, summerade problemet med orden:
”Man får inte förvänta att Förenta nationerna skall åstadkomma mirakel. Vi består av suveräna nationer. Vi kan bara uträtta vad våra medlemsnationer låter oss uträtta.”
Enheten har varit den kritiska faktorn för varje avgörande åtgärd som vidtagits av den jättelika organisationen. Och inom ett år efter det att Förenta nationerna bildats var det till stor del bara till namnet som det ägde enhet. Det ”kalla kriget” ställde kommunistländerna mot västmakterna.
Vi behöver komma ihåg att FN:s sammansättning år 1945 var en helt annan än vad den har blivit i vår tid. Ursprungligen uppgick antalet medlemmar till femtioen. Av dessa fanns tjugotvå på västra halvklotet (bland dem Förenta staterna och Canada) och omkring ett dussin andra i Västeuropa och det brittiska samväldet. Av återstoden var bara en handfull kommunistländer och neutrala.
De flesta av FN:s medlemmar var således Förenta staternas allierade, och under många år röstade majoriteten på samma sätt som Förenta staterna. Denna överlägsenhet i makt för de västliga nationerna försatte kommunistblocket och dess ledande makt, Sovjetunionen, i en besvärlig position. Detta var en framträdande orsak till att Sovjetunionen använde sin rätt att inlägga veto mot säkerhetsrådets åtgärder mer än hundra gånger under de två första årtiondena av FN:s tillvaro. På 1960-talet hade bilden blivit dramatiskt förändrad. De ljusa förhoppningarna flämtade och försvagades.
En nyckelfaktor i nedgången
Under de fem första åren av organisationens tillvaro antogs bara nio nya medlemmar, varigenom antalet medlemmar uppgick till 60. Men år 1960 var antalet medlemmar 99. Nu är antalet uppe i 138. Det stora flertalet nya medlemmar har kommit från Asien och Afrika (där tidigare kolonier stadigt har vunnit oberoende, ofta med FN:s hjälp). Denna förändring i sammansättningen visade sig vara en nyckelfaktor i FN:s nedgång från en framskjuten ställning i världen. Varför var det så?
Å ena sidan gjorde denna utvidgning att organisationen blev verkligt global. Men samtidigt har Västerlandets inflytande stadigt undergrävts. Hänförelsen och entusiasmen för organisationen försvagades, i synnerhet i Förenta staterna.
En stor orsak till besvikelse gällde röstningen i generalförsamlingen. Där hade var och en av de nu otaliga små länderna, av vilka några har en befolkning på mindre än en million, lika stort inflytande vid röstning som så stora nationer som England, Brasilien, Förenta staterna eller Sovjetunionen. ”Supermakterna” kände ofta detta som en hämmande faktor.
Det gångna årtiondet har gjort att de afro-asiatiska staterna har fått majoritetsställning i FN (mer än 70 av de 138 medlemmarna). Detta var utan tvivel en stark faktor som gav framgång åt de tjugoåriga ansträngningarna att få Kommunistkina, med dess enorma befolkning på omkring 800.000.000 människor, godtaget som medlem. När Kommunistkina år 1971 tog permanent säte i säkerhetsrådet i stället för Nationalistkina, bidrog också detta till FN:s radikalt ändrade bild. Det var uppenbart att förhållandena aldrig mer skulle bli sådana som de varit under den globala organisationens barndom.
Trots utvidgningen fanns det i världens ögon inte något märkbart tecken till förnyad styrka inom FN. Den så kallade ”tredje världen”, som består av fattigare ”utvecklingsländer”, hade kommit i den enastående positionen att den kunde genomdriva resolutioner i generalförsamlingen trots motstånd från ”supermakterna”. Men ”tredje världens” nationer hade inte medel till att ge ”kraft” åt dessa resolutioner. Det allmänna tillståndet av missräkning fortsatte att råda, och den jättelika organisationen skälvde, stönade och jämrade sig, men i allmänhet kunde den inte samordna sin kraft till en beslutsam åtgärd.
Det förhöll sig således alldeles som det framhölls i en ledare i tidskriften Life år 1970: ”Den nationella egennyttan är fortfarande den minsta gemensamma nämnaren i den internationella politiken, och den verkliga makten finns där den alltid har funnits — hos stormakternas regeringar och militära styrkor.”
Varför finns det då skäl att tro att Förenta nationerna nu får erfara ett nytt uppsving i makt? Vilka faktorer bidrar till detta? Vilken roll kommer denna globala organisation ännu att spela i hela mänsklighetens framtid?
[Karta på sidan 53]
(För formaterad text, se publikationen)
De färglagda områdena på kartan representerar FN-medlemmar eller territorier som förvaltas av FN-medlemmar. De få vita områdena representerar nationer som inte är medlemmar
NÄR FN UTVIDGADES TILL 138 MEDLEMSNATIONER, BLEV ORGANISATIONEN VERKLIGT GLOBAL. DETTA HAR I HÖG GRAD FÖRÄNDRAT FN FRÅN ATT VARA EN ORGANISATION TILL STÖRSTA DELEN BESTÅENDE AV VÄSTVÄRLDENS NATIONER TILL ATT VARA EN ORGANISATION I VILKEN DE AFRO-ASIATISKA STATERNA ÄR I MAJORITET