Orättvisor på grund av rasskillnader — skall vi någonsin bli fria från sådana?

Detta är en fråga som många människor i vår tid ställer. Är revolution lösningen? Läs hur en färgad fann det enda framgångsrika sättet att uppnå frihet från orättvisor.

I DET tidiga morgonljuset såg jag från fartygsdäcket hur grodmän tyst gled ned i det iskalla vattnet i den kanadensiska hamnen. De kontrollerade att det inte fanns sprängladdningar under vattenlinjen på fartyget. Det fanns människor som ville förhindra vår avfärd, även om det betydde att spränga fartyget.

Men inom kort stävade vi ut ur hamnen utan att någonting hände. Vi var omkring 500, de flesta svarta amerikaner, och vi var på väg till Cuba, enligt uppgift för att hjälpa till med sockerrörsskörden. Men i verkligheten gällde det mycket mera.

I regeringskretsar visste man detta. Några veckor därefter sade en senator inför kongressen: ”Amerikanska medborgare indoktrineras och övas till att angripa och tillintetgöra våra institutioner och vår statsmakt. Denna verksamhet pågår i detta nu vid vår tröskel. Fidel Castros Cuba är den fientliga basen för operationen.” — Congressional Record, 16 mars 1970.

Senatorn hade rätt, åtminstone så långt det gällde mig. Jag reste till Cuba för att få avancerad övning i revolutionär taktik. Mitt mål var att sätta i gång väpnat uppror mot det amerikanska systemet.

Ombord på fartyget ställde vi en fråga till oss själva, och vi ställde den alldeles särskilt till de få vita som var med oss: ”Skulle du döda din egen mor eller far, om de försökte förhindra revolutionen?” De som tvekade ansågs behöva ytterligare utbildning. Vi menade att de i högre grad behövde inse behovet av att avhjälpa massornas lidande genom att störta deras förtryckare.

”Hur förvänt kan människors sinne bli?” tänker du kanske. ”Förhållandena kan vara dåliga, men de är säkert inte så dåliga att en revolution är berättigad.”

Likväl är det tusentals uppriktiga unga människor som tror någonting annat. Nyhetsmeddelanden visar att också människor från välbärgade familjer ansluter sig till det de menar vara en kamp för att avhjälpa orättvisor. Varför är det så? Vad förmår dem att mena att det enda hoppet om befrielse från orättvisorna är att systemet blir tillintetgjort?

Låt mig förklara. Det kan ge dig inblick i hur andra tänker, i synnerhet millioner svarta. Jag tror att mitt eget liv och mina känslor är belysande.

Att växa upp som svart i Amerika

Jag föddes i den djupa södern i USA år 1945 som ett av elva barn. Vi var arrendatorer. Mitt första hem var ett brädskjul vid kanten av ett bomullsfält, och under årens lopp har jag bott i åtskilliga sådana skjul. Vi klistrade tidningar på väggarna för att hålla blåsten ute under vintern.

Men att helt enkelt vara fattig var inte det värsta — det fanns fattiga vita också. Det var behandlingen av de svarta och inställningen till dem som var sårande. Vi var utestängda från vita skolor, vita restauranger, vita toaletter, ja, vi fick inte ens använda samma dricksvattenfontäner som de vita. Och så fanns det skyltar med texten: ”FÄRGADE OCH HUNDAR ÄGER EJ TILLTRÄDE”.

I Sydstaterna fanns det på den tiden olika avdelningar på offentliga platser, till exempel busstationer, och vi svarta måste sitta bak i bussen. När det visade sig att vi hade glömt vår plats, hördes det alltid ett nedsättande: ”Hör nu, ni vet allihop att inga niggrer får vara här. Gå bak i bussen nu.”

Jag kommer ihåg när den fjortonårige Emmett Till dödades — det var stora nyheter i hela landet, men för mina föräldrar och för de flesta svarta i södern var det en gammal historia — ännu en svart som dödats av vita — det ovanliga var hans ålder. Hans döda kropp hämtades upp ur Tallahatchiefloden — vita hade ondskefullt misshandlat honom till döds därför att det hade sagts att han hade visslat efter en vit flicka. Men begår man mord av den orsaken?

Detta hjälpte mig att förstå mormors ängsliga och bönfallande tonfall, när hon sade åt oss att komma ihåg att alltid se på tårna när vi talade med vita och att säga ”Ja, herrn” och ”Nej, frun” och att framför allt spela vår roll genom att le. Men varför, frågade jag mig själv, ville de vita hålla oss nere? Vad var det för fel med att vara svart?

Medan jag fortfarande var helt ung fick min syster ett astmaanfall, och den vite jordägare som vi arbetade åt vägrade att besvära sig med att föra henne till läkare. Min far, som i vanliga fall var en mild och stillsam man, riktade i desperation en pistol mot mannen och tvingade honom att köra efter läkarhjälp. Pappa kunde naturligtvis aldrig komma tillbaka hem, för då skulle han ha blivit lynchad. Han flydde norrut, och vi flyttade till min mormor i ett annat grevskap. Så småningom skickade far bud efter oss att vi skulle komma till honom i New York.

Min fars arbete som målare och fastighetsskötare ledde till att vi flyttade till ett helt vitt bostadsområde i Sheepshead Bay i Brooklyn, där jag var ensam svart i klassen. Min lärare tycktes ta för givet att jag var obegåvad, men jag var besluten att bevisa att det förhöll sig på annat sätt.

I sjätte klass läste jag kurser som motsvarade andra året vid college, och därför sattes jag i särskilda klasser för framstående elever. Följande år blev jag utvald att ta del i ett experimentprogram som kallades ”Projekt talang”. Jag hade ett livligt intresse för många ämnen och en energi som inte kände några gränser. Jag studerade sång, balett, journalistik och sjukvård, och jag gick i en mannekängskola.

Sedan jag slutat skolan, blev jag grammofonartist, och jag arbetade en gång tillsammans med Paul Simon i artistparet Simon och Garfunkle. Detta gav mig möjlighet att resa till andra städer för framträdanden i television och andra sammanhang. Jag skaffade mig också högskoleutbildning.

Hur en revolutionär blir till

Men med tiden insåg jag att jag var offer för bedrägeri, huvudsakligen självbedrägeri. Jag var orealistisk, när jag tänkte att ens hudfärg kanske inte hade någon betydelse. Det var en lögn att rasismen existerade bara i södern; den var svår i Nordstaterna också, det var bara så att den var snyggt kamouflerad. Jag hade försökt tränga undan ur mitt minne bilden av den lilla niggerflickan som kördes i väg bak i bussen, var ovälkommen i vita hem, i vita skolor, i vita restauranger. Men nu tvingades jag att komma ihåg.

Jag måste kämpa för att få en lägenhet i vita bostadsområden — jag blev tvungen att gå till staten New Yorks kommission för de mänskliga rättigheterna. När jag fortsatte min utbildning med vissa karriärer i tankarna, fann jag att dörrar stängdes och barriärer restes upp. Jag kommer ihåg att när jag sökte ett visst arbete, blev jag erbjuden en ovanligt hög lön, men det var inte på grund av mina färdigheter, utan helt enkelt för att andra skulle få intrycket att företaget var rasintegrerat. Jag blev upprörd och sade att de kunde behålla sitt jobb.

Uppfattningar och åsikter utkristalliseras

Tidningsrubrikerna exploderade med uppskakande händelser, den ena omedelbart efter den andra, under 1960-talet. En morgon i september 1963 förstörde en bomb en kyrka i Birmingham i Alabama under pågående söndagsskola. En mängd skräckslagna svarta barn sprang skrikande ut; andra blödde och jämrade sig. Fyra stycken gav inte ett ljud ifrån sig. De var döda — mördade av de vita. Följande sommar blev tre personer som arbetade i medborgarrättsrörelsen, Chaney, Schwerner och Goodman, mördade i staten Mississippi.

Vid det här laget hade jag blivit engagerad i kampen för lika rättigheter. Jag arbetade för CORE (Organisationen för jämlikhet mellan raserna) och SNCC (Studenternas samordningskommitté för icke-våld). Jag lyssnade till mera moderata svarta ledare, t. ex. Martin Luther King. Jag skrev till och med en stor artikel om honom för Harlem Valley Times. När också han blev dödad av en vit man, måste jag fråga mig själv, precis som många andra svarta gjorde: ”Vad åstadkom det icke-våld som han förespråkade?”

Jag började läsa en hel del om de svartas historia. Jag läste om den grymma slavhandeln, hur de svarta behandlades som ägodelar och hur svarta familjer upplöstes och medlemmarna såldes till olika husbönder, utan hänsyn till mänskliga känslor. Jag blev förbittrad, när jag fick veta att vissa slavägare hade använt en välbyggd, stark man för att ligga med slavkvinnorna och skaffa fram avkomlingar för slavmarknaden eller för arbete på fälten.

Sådana fruktansvärda orättvisor är det bäst att glömma, kan somliga säga. Men jag kunde inte glömma, eftersom inställningarna fortfarande föreföll vara i högsta grad levande, trots att slaveriet var upphävt.

Upprörd på grund av orättvisor

Vart jag än vände mig såg jag samma sak: svarta människor som var hopgyttrade i getton och led av diskriminering, ekonomisk depression, orättvisor, dåliga bostäder, trångboddhet, hopplöshet. Jag började se dessa platser som kolonier av förtryckta människor, människor som behövde bli befriade.

Som jag då såg det, var det ingen skillnad mellan oss svarta och de amerikanska kolonister som hade gjort uppror mot det brittiska oket år 1776. Vi var också ett folk som förnekades vissa ”oförytterliga rättigheter”, alldeles som det hade varit för dem. Precis som kolonisterna hade gjort uppror, var det nu vår tur att göra det. Det var så jag såg det, och jag var inte ensam i detta.

Sedan hände någonting som drev mig till handling.

Min egen far blev mördad. Polisen och tjänstemännen vid bårhuset sade att ingen visste vem han var, att han var en okänd person. Därför skar de upp honom och tog de organ de ville ha. Men det var inte sant att de inte visste vem han var, för de hade kontaktat oss med hjälp av den identifikation han hade på sig!

För mig var det som om han hade blivit dödad två gånger, först knivhuggen på gatan och sedan uppskuren i bårhuset. När de till sist visade far för oss, var han helt nedsölad. De hade inte ens torkat bort blodet från tänderna eller ögonen. I min bitterhet var jag övertygad om att han behandlades med sådant förakt därför att han var svart och fattig. Jag vägrade att gråta. I stället svor jag en ed i mitt hjärta. Jag skulle göra någonting åt de orättvisor jag såg mitt folk lida.

Jag menade att de vita hade blivit vana vid att leva en lögn. De försökte få oss att tro att det var vår egen nedärvda underlägsenhet som bar ansvaret för vårt förtryckta tillstånd. Jag såg att deras rasism höll oss förtryckta. Med icke-våldsmetoder hade de svarta försökt framhålla detta för de vita. Nu måste jag för min del sluta upp att arbeta med den vite mannens inställning och i stället direkt och uteslutande ta itu med själva förtrycket.

Jag anslöt mig till Harlemavdelningen av Svarta pantrarna. Vid den tiden delade jag deras uppfattning att tiden var inne för de svarta att väpna sig. I slutet av 1969 läste jag i en svart radikal tidning om resan till Cuba. Cuba hade framgångsrikt genomfört en revolution, och jag ville resa dit och ta reda på hur man hade gjort det. Jag anmälde mig frivilligt och blev utvald för den tre månader långa resan.

En revolutionär i verksamhet

Jag hade förmåtts att tro att Cuba var en ful liten ö drabbad av fattigdom. Men mitt eget intryck var att Cuba var det vackraste ställe jag någonsin sett. Mot slutet av vårt uppehåll använde vi tre veckor till att resa omkring på ön, och genom det jag själv såg blev jag övertygad om att Cuba var rent, utan nedskräpning, och att det inte fanns några dagdrivare, prostituerade, drinkare eller sysslolösa ungdomar som strök omkring på gatorna. Alla tycktes ha någonting att göra, både unga och gamla.

I vårt läger på Cuba sköttes allting på militärt sätt. Varje morgon väcktes vi av en högtalarröst, och klockan 6 var vi på väg ut till sockerrörsfälten. Det var ett hårt arbete, men jag njöt av disciplinen och av att arbeta ”för att tjäna folket”, som den revolutionära slogan då lydde. Vi arbetade sida vid sida med hårdföra kommunistiska kämpar från Vietnam, Afrika, Korea och Sovjetunionen. De berättade sina erfarenheter för oss och utvecklade därigenom hos oss en internationell uppfattning om kampen för befrielse.

På kvällarna brukade veteraner från frihetsstriderna i Vietnam, Cuba, Afrika och andra länder tala till oss. Vi såg filmer, t. ex. ”Slaget om Alger”, som visade hur muhammedanska kvinnor förklädde sig och tog aktiv del i att driva ut fransmännen. Jag njöt av Fidel Castros tal och var imponerad av det samförstånd han tycktes ha uppnått med vanliga människor.

Det förekom också undervisning i karate. Men eftersom jag redan hade lärt mig det, koncentrerade jag mig på vapen. Jag kunde redan göra en molotovcocktail och likaså skjuta med gevär. Men på grund av att jag bad om det, visade mig nu en av de kubanska soldaterna hur man hanterar en kulspruta.

Mot slutet av vårt uppehåll lades det eftertryck vid vad vi skulle göra med det vi hade lärt oss. Jag var redo och ivrig. Jag var villig att kämpa och dö för att uppnå frihet för svarta människor såväl som för förtryckta folk överallt i världen.

Revolutionär verksamhet i Amerika

Innan jag lämnade Cuba i april 1970, ombads jag av en revolutionär grupp att arbeta tillsammans med dem. Jag skulle kamouflera mig genom att skaffa ett respektabelt arbete, och när tiden var läglig skulle man kontakta mig. Detta inträffade också. Min uppgift var att bryta ner militären, att använda ”varje nödvändigt medel” för att få reda på och föra över till den revolutionära sidan svarta militärer som hade tekniska färdigheter som kunde vara användbara.

Vi fick till exempel kännedom om en svart flygvapenkapten, en karate- och ammunitionsexpert, som på grund av sin hudfärg inte hade fått befordran. Jag tog kontakt med honom och ordnade med ett sammanträffande. Jag gjorde mig till för honom och vann med tiden hans vänskap. Till sist fick jag honom med på tanken att organisera svarta inom försvarsmakten för att motarbeta det militära systemet. De följande månaderna kontaktade jag ett antal unga män — alla välutbildade och med goda färdigheter, åtminstone när det gällde de syften vi var intresserade av.

Men snart blev det sätt på vilket jag använde mig själv helt och hållet frånstötande för mig. Dessutom fann jag, också när det inte var fråga om strategi, att de revolutionärer jag kände inte levde upp till den moraliska idealism som jag hade kommit att förvänta av befrielserörelsen. De blev mycket lösaktiga. En natt hade en kamrat sexuellt umgänge med sin flickvän, och därefter vände han sig till mig. Detta var inte revolutionärt, menade jag, utan bara motbjudande.

Sådana här saker började oroa mig. Jag trodde fortfarande att det var nödvändigt att avlägsna systemet för att komma till rätta med förhållandena, men jag började fundera på våra metoder. Jag hade tid att tänka nu — jag höll mig dold, väntade på att bli kontaktad för att få nya instruktioner, flyttade från plats till plats för att undvika upptäckt — och jag började tänka på alternativa sätt att uppnå befrielse från orättvisor. Så en dag, medan jag var ensam i en lägenhet i ett slumområde i New York, fick jag min uppmärksamhet riktad på en mycket tilldragande metod.

Befrielse från orättvisor — hur då?

Det knackade på dörren, och jag öppnade och såg en stor, nästan 180 centimeter lång svart kvinna, som hade gått de fem trapporna upp till lägenheten. Hon sade någonting om möjligheten att leva ett meningsfullt liv och höll upp en blå bok: Sanningen som leder till evigt liv. Jag brukade läsa mycket, och därför skaffade jag den. Samtidigt beskrev hon en kostnadsfri studiekurs och erbjöd sig att komma tillbaka. Jag bad henne visa vad hon menade.

Det första kapitlet inleddes med frågan: ”Vill du leva i frid och lycka?” Jag tänkte: ”Å, det är ju för det jag har kämpat — för att svarta och alla förtryckta människor skall kunna leva i frid och lycka.” Den andra frågan lydde: ”Önskar du dig och de dina god hälsa och ett långt liv?” ”Naturligtvis! Och det var vad jag såg på Cuba”, sade jag för mig själv — ”bättre medicinsk vård, så att människor kan se fram emot att leva längre vid god hälsa.”

En annan fråga lydde: ”Varför finns det så mycket elände i världen?” Jag hade ett svar: ”Det är kapitalisterna, som vill ha allting för sig själva.” Nästa fråga i boken var: ”Vad innebär allt detta?” Det var lätt, tyckte jag. Det innebar att det nuvarande systemet måste tillintetgöras. Det var genomruttet.

Den sista frågan i första paragrafen lydde: ”Finns det någon säker grund för att tro att förhållandena verkligen skall bli bättre i vår livstid?” ”Var lugn för det”, tänkte jag för mig själv. ”Revolutionära strider pågår överallt i världen för att det skall bli så. Cuba har fått det bättre — det har skakat av sig imperialisterna. De svarta skall också göra sig av med dem.”

Jag hade aldrig förut sett en bok med sådana tankeväckande frågor. Jag menade att jag kände till svaren, men jag var ivrig att se vad boken sade. När vi studerade vidare, studsade jag till över paragraf tio — den träffade mig som en blixt. Jag läste den högt:

”Allt det som förutsagts i Guds sanningsord ger vid handen att tiden för en världsomfattande förändring just nu är inne! Vad vi ser håller på att hända utöver världen, i uppfyllelse av bibelns profetia, visar att vi som lever nu kommer att få bevittna tillintetgörelsen av hela denna onda världsordning. Våra dagars styrande makter kommer att undanröjas för att ge plats åt Guds regering, som skall råda över hela jorden. (Daniel 2:44; Lukas 21:31, 32) Ingenting kan hejda denna förändring, eftersom den har med Guds uppsåt att göra.”

”Guds regering”? Har Gud en regering? Det var första gången i mitt liv som jag alls hört talas om Guds regering. Allt jag hade lärt i kyrkorna var att Gud fanns någonstans uppe i himmelen och att han skulle låta alla de onda brinna i helveteselden och ta upp alla de goda till himmelen. Men nu sade den här boken att Gud skulle göra slut på de nuvarande regeringarna och styrande makterna.

Kvinnan uppmanade mig att begrunda denna tanke från bibeln. Hon slog upp Daniel 2:44. Jag läste det själv: ”Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.”

”Vad säger du om det?” tänkte jag för mig själv. ”Gud tycker inte heller om de här regeringarna. Och han skall göra slut på dem!” Jag kunde helt enkelt inte komma över detta! Den här tanken tycktes långsökt, men den fastnade i mitt sinne.

Är det något förtjänstfullt i det?

Längre fram blev jag misstänksam. Jag undrade om kvinnan kunde ha varit en agent för myndigheterna. Jag tog inte några risker, utan flyttade nästa dag.

Jag hade slutat att arbeta för att omstörta militären, men jag började rekrytera gettoungdomar för övning på Cuba. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på möjligheten att Gud hade en regering. Jag hade blivit uppfostrad att tro på Gud, men det jag hade sett hade gjort mig tvivlande. Kyrkosamfunden tycktes framställa Gud som en som ville ha pengar; de föreföll alltid mjölka människor på deras pengar och göra dem blinda för orsaken till deras förtryck. Därför oroade det mig inte att religionen på Cuba var i viss mån undertryckt. Men nu undrade jag om Gud var verklig.

Jag beslöt att bedja och se vad som skulle hända. Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag drog i alla fall för gardinerna, så att ingen kunde se mig, och böjde knä. Jag sade ungefär så här: ”Gud, vem du än är, om du fortfarande lever, hjälp mig. Jag vet inte vad jag behöver. Men om du har det jag behöver, sänd det då till mig.”

Redan nästa förmiddag, en lördag, kom ett äkta par på besök och började tala med mig om Guds regering, så jag förstod att de var svaret på min bön. De inbjöd mig till Jehovas vittnens Rikets sal, och nästa dag gick jag dit.

Jag blev djupt imponerad av hur hjärtligt jag blev välkomnad av både svarta och vita, och jag lade märke till den genuina vänskapen bland dem. Jag var tvivlande och gick till andra Rikets salar. Men förhållandet var precis detsamma. Den endräkt och värme som rådde bland vittnena var en skön upplevelse för mig. Dessutom visade de engagemang, ostrafflighet och villighet att rentav dö för sin övertygelse. Jag fick veta hur vittnen i Nazisttyskland, Malawi och andra länder hade lidit fruktansvärt men vägrat att kompromissa i sin lojalitet mot det de menade vara rättfärdiga principer.

Detta gjorde mig förbryllad. ”Vad är det som håller dessa människor samman? Vad ligger bakom, vad är det som ger dem motiv?” undrade jag. Det var uppenbart att det inte var någon nationalistisk regering, eftersom vittnena lär att Gud skall göra slut på alla sådana. Jag kom också att inse att de inte utgjorde någon hemlig organisation med ledare bakom kulisserna.

En verklig regering med undersåtar

Det var vid den här tiden som jag började allvarligt begrunda tanken att Gud har en himmelsk regering med jordiska undersåtar. Kunde det vara möjligt att dessa vittnen är jordiska undersåtar till Guds regering? Och när Gud krossar alla jordiska regeringar, är det då dessa människor han kommer att bevara för att sätta i gång ett nytt jordiskt samhälle?

Tanken fascinerade mig, och jag var besluten att undersöka detta ytterligare.

Jag kom ihåg att jag som barn hade lärt mig den bön som Jesus Kristus lärde sina efterföljare: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) Nu gick det för första gången upp för mig att detta rike är en verklig regering, att det har en konung som styr över en besittning med undersåtar. Jesus Kristus själv är Guds förordnade konung — i själva verket sade han till Pontius Pilatus att han var det. (Joh. 18:36, 37) Jag fick också veta att bibeln har förutsagt följande om denne härskare: ”Ty ... en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila. ... Så skall herradömet varda stort och friden utan ände.” — Jes. 9:6, 7.

Den bästa grundlagen

Jag visste att om en regering skulle vara verklig, måste den ha en grundlag eller en uppsättning lagar som dess undersåtar rättar sig efter. När vi revolutionärer planerade en ny regering, hade vi tänkt en hel del på dess lagar. Nu kom jag att betrakta bibeln som Guds regerings grundlag. Men vilka är det som denna lagbok leder?

Jag var övertygad om att den inte ledde de stora massorna av till bekännelsen kristna, inte kristenheten, inte de människor som har gjort sig skyldiga till de blodigaste krigen i historien och som, på grund av att de menat sig vara överlägsna, skamligen har våldfört sig på och förtryckt minoritetsgrupper. Men jag kunde se att Jehovas vittnen verkligen är annorlunda. Bibeln är verkligen deras grundlag, deras lagbok. Vad den säger vägleder varje sida av deras liv.

I bibeln finns det inte ens en antydan till lära om överlägsenhet i fråga om ras. Vi är alla en enda familj, lika i alla avseenden inför Gud. ”’Gud [har] icke ... anseende till personen’”, heter det i bibeln, ”utan ... den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.” (Apg. 10:34, 35) Du kan inte tänka dig hur mycket det betydde för mig att få lära allt detta.

De vita kyrkosamfunden hade sagt oss att vi svarta är en ras drabbad av förbannelse och att vi följaktligen är underlägsna, djurlika. Ja, det har tänkts ut många myter om att vi har rudimentära svansar och att vi som ras är obegåvade, har obehaglig lukt osv. Hur storslaget är det inte att tillhöra ett folk som låter Guds ord, bibeln, hjälpa dem att göra sig kvitt sådana förnedrande osanningar!

Missförstå mig inte. Jag menar inte att Jehovas vittnen är fullkomliga. Ibland upptäcker jag hos somliga av dem kvarvarande inställningar av rasöverlägsenhet, och jag har ibland märkt en viss olust hos somliga av dem när de varit tillsammans med personer av en annan ras. Men vad kan man i själva verket förvänta, sedan denna världen omsorgsfullt har ingjutit hat i flera hundra år?

Det förhåller sig alldeles som det förklaras i den sång i den välkända operetten ”South Pacific”, i vilken en ung militär, som har fått bekymmer därför att han har förälskat sig i en flicka av en annan ras, sjunger om att man får lära sig känna hat och fruktan, att man måste få inpräglat i sig år efter år att vara rädd för människor som har annorlunda ögon och en annan nyans på sin hud, att man omsorgsfullt blir lärd — innan det är för sent, innan man är sex eller sju år — att hata alla människor som ens släktingar hatar.

Men på grund av att Jehovas vittnen lever i enlighet med Guds regerings grundlag har de, i en utsträckning som inte uppnåtts av något annat folk på jorden, gjort sig fria från rasfördomar. De strävar verkligen efter att älska varandra oberoende av rastillhörighet, i det de inser att det är alldeles som bibeln säger: ”Den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett.” (1 Joh. 4:20) Ibland har jag känt en sådan värme i hjärtat att jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna, när jag har fått röna äkta kärlek från vita vittnen — människor som jag för inte så länge sedan utan att tveka kunde ha dödat för att främja revolutionens sak.

Befrielsen är nära

Nu i denna tid är jag verkligt bedrövad över den del jag haft i att planera att omstörta mänskliga regeringar. Genom bibelstudium har jag fått lära mig att ett sådant handlingssätt inte bara är meningslöst, utan att det också är en överträdelse av vad bibeln säger i Romarna 13:1—7. Följaktligen behöver ingen representant för myndigheterna någonsin frukta för svårigheter från min sida. Samtidigt är jag ändå övertygad om att de som fortsätter att hoppas på mänskliga regeringar, när det gäller att få befrielse från orättvisor, inte bara kommer att bli besvikna, utan också står i fara att bli tillintetgjorda, när Guds regering snart krossar och gör en ände på alla övriga regeringar.

Detta betyder naturligtvis att också de kommunistiska regeringarna är bestämda att tillintetgöras av Gud. Jag håller med om att sådana regeringar har gjort en hel del för att förbättra förhållandena för de stora massorna, men mänskliga härskare har helt enkelt visat sig vara ur stånd att ge rättvisa åt alla. Somliga kommunistregeringar har i själva verket begått fruktansvärda skändligheter. Dessutom är det så att människor som lever under sådana regeringar fortfarande drabbas av sjukdom, blir gamla och dör. Mänskliga styresmän är ur stånd att göra någonting för att förhindra detta. Men Gud kan göra det, och han kommer att göra det! Hans ord säger: ”Gud själv skall vara hos dem [människorna] och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” — Upp. 21:3, 4.

Mänskligheten kan således bli befriad från alla former av förtryck, också från det som utövas av fienden döden. Men det kan bara ske på Guds sätt, inte på människans. I stället för att understödja mänskliga försök att utrota förtryck och orättvisa hoppas jag alltså nu på att Gud skall göra detta. Och jag använder hela min tid till att visa människor att det enda sanna hoppet om befrielse från orättvisa ligger i Guds rike, som snart skall åstadkomma denna efterlängtade befrielse. — Insänt.