Frågor från läsekretsen

● Vilken syn på självmord visar Guds ord att kristna bör ha?

Som livets källa har Jehova kungjort att människolivet är dyrbart, heligt. (1 Mos. 9:5; Ps. 36:10) Följaktligen fördöms självmord av bibeln. (2 Mos. 20:13; 1 Joh. 3:15) De få självmord som är omnämnda i bibeln gällde sådana som var trolösa mot Jehova och som underlät att tänka på att deras liv i verkligheten tillhörde Gud. — 1 Sam. 31:4; 2 Sam. 17:5—14, 23; 1 Kon. 16:18; Matt. 27:5.

Den som avsiktligt tar sitt eget liv gör detta i ytterlig ringaktning för livets helgd; han kommer att bära på blodskuld. När någon begår självmord medan han är i full besittning av sina mentala förmågor, visar detta att han är i avsaknad av moral, saknar tro, inte har någon fruktan för Gud. Det är en feg handling, i vilken man vägrar att oförskräckt möta livets problem och förpliktelser. Om personen i fråga utgett sig för att vara en sann kristen, skulle handlingen häftigt bryta hans samhörighet med Jehova. Självmord kan vara resultatet av att man ger efter för påtryckningar från demoner, som manar en att göra slut på sig själv. (Matt. 17:14—18) Denna ytterligt självupptagna mordgärning visar ingen kärlek till de efterlevande familjemedlemmarna, ingen kärlek till församlingen och vännerna och inte heller någon kärlek till det samhälle man lever i, eftersom den drar skam över alla som är förbundna med en och orsakar dem oro i sinnet. — Mark. 12:31.

I de flesta länder måste det finnas särskilda ämbetsmän, vilka officiellt fastställer dödsorsaken. En sådan ämbetsman kan inlämna en rapport som anger självmord, men det kan ändå inträffa att detta inte är i överensstämmelse med fakta. I ett fall som rapporterades som självmord uppdagades det tre veckor efteråt tydliga bevis för att döden hade orsakats av en ovanlig olyckshändelse. Man måste således alltid ta hänsyn till omständigheterna. Var sinnessjukdom med i bilden? Var personen vid sina sinnens fulla bruk? Var han värd att klandras? I många fall är det svårt att få reda på alla fakta.

Vilken inställning bör då medlemmar av en kristen församling ha när det gäller att vara närvarande vid begravningar av personer, som sägs ha begått självmord och som kan ha varit anslutna till församlingen? Hur förhåller det sig med en äldste som har anmodats förrätta en sådan begravning? I de fall där döden förefaller ha inträffat genom en olyckshändelse, även om dödsfallet har rapporterats som självmord eller kan ha inbegripit sinnessjukdom, kan somliga församlingsmedlemmars samvete tillåta dem att vara närvarande vid begravningen för att trösta de sörjande. Det är också så att en äldste själv får avgöra om han skall förrätta en sådan begravning, ifall han blir anmodad att göra det. Församlingen kan emellertid föredra att inte offentligt svara för en sådan begravning eller låta den försiggå i Rikets sal, på grund av den verkan detta skulle kunna ha på människor i samhället som inte är upplysta om sakförhållandet.

I ett fall där det varit fråga om ett tydligt fastställt självmord kan medlemmar av församlingen och äldste önska att inte vara delaktiga i begravningen. I sådana fall skulle det överlåtas åt familjen att själv göra anordningar för en privat begravning, där någon familjemedlem kan säga några ord för släktingarnas skull. Vidare kan det vara somliga som inte vill vara närvarande vid en begravning av någon som tros ha begått självmord, ifall begravningen förrättas av någon som inte är medlem av församlingen eller av begravningsentreprenören själv, efter anmodan från familjen.

Som människor som älskar rättfärdighet överlämnar vi saken i en barmhärtig och allvis Guds händer, när det gäller en eventuell framtid för några av dem som förmåtts att begå självmord. Vi, som älskar livet, håller varje dag i livet helig och strävar efter att handha våra dagliga angelägenheter och vårt umgänge på ett sätt som kommer att göra oss förtjänta av godkännande från honom som gav människorna livet.

● Är verkligen beskrivningen av ”visheten” i Ordspråksboken 8:22—31 tillämplig på Jesus, Guds Son?

Människor som godtar enbart de hebreiska skrifterna eller som inte tror på Jesus Kristus förklarar ofta att beskrivningen i Ordspråksboken 8:22—31 är tillämplig på den personifierade visheten enbart på ett bildligt sätt. Denna tillämpning av verserna stämmer emellertid inte överens med vad som är känt om Gud. Om man godtar den sunda uppfattningen att hela bibeln, också Ordspråksboken, är inspirerad, kan man inse att beskrivningen av ”visheten” här i Ordspråksboken harmonierar med vad som på andra ställen i bibeln sägs om Guds Son. Vi läser:

”Jehova själv frambragte mig såsom begynnelsen av sin väg, det tidigaste av sina verk från långt tillbaka. ... Innan själva bergen hade fått stadga, förrän höjderna fanns, frambragtes jag såsom med smärtfyllt födsloarbete. ... Då han beredde himlarna var jag där; ... då kom jag att vara vid hans sida som en mästerlig arbetare, och jag kom att vara den som han höll särskilt kär dag efter dag, i det jag gladdes inför honom hela tiden, ... och de ting som jag höll kära var bland människors söner.” — Ords. 8:22—31, NW.

Judiska kommentatorer, som gör invändningar mot varje som helst tillämpning av detta ställe på Jesus som Messias, har vanligen ansett att detta enbart är en litterär personifikation av visheten. Således säger W. Gunther Plaut i sin bok Book of Proverbs — A Commentary (Ordspråksboken — en kommentar) att dessa verser är tillämpliga på den ”personifierade visheten enbart på ett bildligt sätt”. Detta ställe kan emellertid inte handla enbart om den gudomliga visheten eller visheten i abstrakt bemärkelse. Varför inte det? Därför att det här visas att ”visheten” blev ”skapad” eller ”frambragt” (hebr.: qanahʹ)a såsom begynnelsen av Jehovas väg. Skriften visar att Jehova Gud själv alltid har funnits till. (Ps. 90:2; 1 Tim. 1:17) Eftersom han är evig och alltid har varit vis, har alltså hans vishet alltid funnits till; den har aldrig blivit skapad eller frambragt; den blev inte frambragt ”såsom med smärtfyllt födsloarbete”. (Job 9:2, 4; 12:9, 13; 28:20, 23; Rom. 11:33—36) Visheten existerar inte åtskild från en personlighet som är i stånd att äga den och visa den. Följaktligen måste ”visheten” här vara en personifikation, som är en bild av någon som blev skapad ”såsom begynnelsen av ... [Guds] väg”.

De kristna grekiska skrifterna hjälper en att förstå vem som uppenbarligen åsyftas i detta skriftställe. De vittnar gång på gång om att Messias hade en föremänsklig tillvaro såsom Guds Son i himmelen tillsammans med Jehova. (Joh. 17:5; 6:62) I denna föremänskliga tillvaro arbetade han med Jehova i att skapa alla andra ting. I Johannes 1:3 (NW) sägs det om honom: ”Allting blev till genom honom, och utan honom blev ingenting alls till.” — Jämför Kolosserna 1:15, 16.

Det är lätt att förstå att Guds Son kunde framställas i bildliga ordalag som den skapade ”visheten”. Genom honom blev Jehovas visa uppsåt, som inbegriper den uppgift som fullgjordes av Messias, vilken judarna väntat sedan länge, uppenbarade. Aposteln Paulus sade om Jesus: ”I honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda.” (Kol. 2:3) Kung Salomo var berömd för sin av Gud givna vishet, men Jesus var ”någonting mer än Salomo”. (1 Kon. 4:30—34; Matt. 12:42, NW) De som tog emot Jesus Kristus och hade tro på honom insåg att han var ”Guds kraft och Guds visdom”. — 1 Kor. 1:24, 30.

Det vi vet om vår evigt vise Gud och upplysningarna om Jesus i de kristna grekiska skrifterna samverkar alltså till att klargöra det tillbörliga i att tillämpa Ordspråksboken 8:22—31 på Guds Son, som blev Messias. Detta avsnitt i bibeln passar synnerligen väl in på hans ursprung och verksamhet — han hyste ju sådan tillgivenhet till människorna att den till och med ledde till att han dog som ett lösenoffer. — 1 Tim. 2:5, 6; Joh. 3:16.

[Fotnoter]