När det är pressande att predika
VAD skulle du säga om att få ett förkunnardistrikt som är nästan lika stort som halva Europa? Hur vore det sedan om detta distrikt i huvudsak var öken, där hettan från en obarmhärtig sol för det mesta steg till över 50° Celsius? Skulle du ”ta tjuren vid hornen” och ge dig åstad att predika där ofarbara vägar, damm, flugor, svärmar av andra insekter och sporadiska skyfall medför till synes ändlösa strapatser?
Min hustru och jag blev erbjudna ett sådant distrikt på Australiens ökenvidder, och vi tog emot det. Du finner det kanske förvånande att Australien är så stort — det är sjutton gånger så stort som Sverige! Det har ett större snötäckt område än Schweiz, fler sjöar än Skottland, Holland, Belgien och Frankrike tillsammans och fler härliga badstränder än Hawaii, Tahiti, Bali, Fidji och Pago Pago sammantagna. Dessutom är öknarna i Australien bland de största i världen.
I två år har vi rest i dessa ökenområden och tillryggalagt ungefär 16.000 kilometer varje halvår under våra besök hos de fjorton församlingarna och sju mindre grupperna av Jehovas vittnen. Kan du föreställa dig vad det innebär att bara hinna från den ena församlingen till den andra i dessa ödsliga trakter?
Förberedelser för resan
Först måste bilen inrättas så att den kunde tåla de omtumlande ojämnheterna i marken, hjulspåren, flodövergångarna och dammet. De 4.800 kilometrarna grusvägar som vi avverkade vid varje genomgång av kretsen gick särskilt hårt åt bilen.
För att skydda vindrutan satte vi upp en skärm över den. Sedan installerade vi en ”kängurufångare” för att hindra skadeverkan när kängurur hoppade in i körfältet attraherade av strålkastarna. Större spiralfjädrar anbringades i frampartiet för att lyfta motorn och växellådan högre från marken. Vi svetsade en metallplåt runt hela bensintanken där bak, så att inte stenar skulle slå hål på den. Slutligen installerades ett differentialstöd för att hindra differentialen från att skaka loss och ramla av.
Bilen är utrustad med ett takräcke som täcker nästan hela taket. Vi använde varje centimeter av utrymmet till reservhjul, däck, bensindunk, olja, filter, luftpump, bogserlinor, domkrafter, batterikablar, dricks- och tvättvatten, verktyg och bilreservdelar för att avhjälpa praktiskt taget alla orsaker till motorstopp. Du tänker säkert att om någon skall vara kvalificerad att predika här, måste han vara en god mekaniker. Så är det också. Någonting som kraftigt understryker att man måste vara väl rustad är att flera människor varje år dör i sina havererade bilar av den extrema hettan. Det är ofta 500 kilometer eller mer mellan bensinstationerna, och man möter sällan någon annan bil.
En viktig del i förberedelsen är också att lägga in alla kläder i plastpåsar innan man packar ned dem i väskan. Därpå slår man segelduk om väskan. Varför det? Därför att annars skulle kläderna bli genomträngda av det talkliknande dammet.
Upplevelser på vägen
I allmänhet använde vi de första dagarna i veckan till att resa och de andra dagarna till att ta del i predikoverket tillsammans med en församling av vittnen. Medelavståndet mellan de församlingar eller isolerade grupper som vi besökte var omkring 800 kilometer. Detta innebar att vi under färden måste sova i bilen ett par nätter i veckan. Värmen på nätterna kunde hålla sig omkring 40 grader eller mer.
När vi for de 1.200 kilometrarna från Wyndham i västra Australien till Broome kom vi in i regnväder. Ibland måste vi lämna vägen och bege oss ut ”i geografin” för att undvika besvärliga ställen. Eller också fick vi gå av och skyffla myrstackar för att jämna ut svårframkomliga ställen på vägen. Men vi brukade klara av det genom att jag sköt på och min hustru styrde.
Under den första vändan vi gjorde i kretsen såg vi inget gräs på alla dessa 16.000 kilometer, förutom i en stad. Torkan var förhärjande! Men om det kommer regn, kan öknen blomstra som en lilja, någonting som ju också Skriften visar. (Jes. 35:1) När vi kom efter de periodiska regnen, körde vi hundratals mil och såg hela tiden hur vackra blommor bokstavligen täckte marken så långt ögat nådde. Ökentrakterna är också levande av vilda djur, däribland kängurur, varaner, vildåsnor, hästar, emuer, dingoer (vildhundar) och till och med några kameler.
På en oländig, 730 kilometer lång vägsträcka var det speciellt ensligt och varmt. För att minska vikten hade vi beslutat att inte ta med vårt reservvattenförråd. Men på vägen fick vi en punktering, och efter ännu ett stycke exploderade ett däck. Våra två reservdäck var nu i bruk. Det fanns knappast några bilar alls på vägen, och vi hade 190 kilometer kvar till nästa stad.
Utan att säga mycket och med hjärtat i halsgropen kröp vi fram i 30 kilometers fart under vad som föreföll en hel evighet. Hela tiden var vi rädda för att ett däck till skulle gå sin kos. Temperaturen var 45 grader, och allt vi hade var en vattenpåse fylld till hälften med varmt vatten. Plötsligt fick vi en punktering till, men då hade vi hunnit till utkanterna av staden. Den kvällen var det skönt att komma tillbaka till ”civilisationen”.
Vid ett annat tillfälle hamnade vi i ett oväntat regnväder. Väldiga långtradare körde fast i sörjan längs vägen. ”Du klarar det aldrig, kompis”, sade en chaufför till mig. Men vi sade att vi skulle köra framåt ett stycke för att åtminstone se oss omkring. Vägen verkade nästan oframkomlig, så vi parkerade mitt på vägen den natten och sov några timmar.
På morgonen förmanade jag min fru: ”Inga illtjut.” Så värmde jag upp motorn ordentligt. Jag tänkte på den bibliska personen Jehu, som for ”fram såsom en vanvetting”, och tog vår ”vagn” vrålande uppför kullen, medan slam och gyttja sprutade i alla riktningar. (2 Kon. 9:20) Ibland är det verkligen nödvändigt att ”chansa”, ”to have a go”, som de säger i Australien. Vår enda tanke var att komma i väg till nästa församling och delta i predikoarbetet där tillsammans med våra kristna bröder.
Men det var inte alltid vi kunde hålla schemat. En gång när översvämningar kom i vår väg, måste vi göra en omväg på 4.160 kilometer för att besöka en församling! I stället för att komma i början på veckan kom vi därför fram på torsdagskvällen, trötta och mer än vanligt dammiga och rufsiga. Detta berodde delvis på att vindrutan gick i kras när vi hade 700 kilometer kvar. Men vi var i stånd att ta del i predikoarbetet tillsammans med församlingen under fredagen till och med söndagen.
De avstånd vi tillryggalade till kristna sammankomster var ännu mycket längre. När vi till exempel skulle till den internationella sammankomsten i Sydney, körde vi 10.000 kilometer fram och tillbaka, räknat från utgångspunkten i Port Hedland och med Mount Newman som bestämmelseort när vi återvände. För alla eventualiteters skull brukade vi på dessa resor ta ett matförråd med oss som skulle räcka i två veckor. Skorpor och bruna bönor var mina favoriträtter, medan min hustru tyckte bäst om sardiner.
Ibland var jag tvungen att förvärvsarbeta några dagar för att få medel till att hålla bilen i gång. Jag glömmer aldrig den gången jag hade tillfälle att arbeta tillsammans med urinvånarna i Wyndham, som har rykte om sig att vara ett av de hetaste ställena på jorden. En av infödingarna där blev särskilt intresserad av bibeln, och jag fick tillfälle att ge honom ett utförligt vittnesbörd om Guds utlovade nya ordning. — 2 Petr. 3:13.
Hur man klarar hettan
Många gånger skulle vi inte haft något emot att ge andra en del av vår hetta i utbyte mot svalare väder. När den stora torkan pågick år 1972, låg temperaturen oföränderligt på +50° Celsius. Min fru överlevde genom att gång på gång torka av ansiktet och halsen med en våt trasa. Vi brukade äta vår matsäck hopkrupna under en buske, eftersom det inte finns några träd på cirka 1.300 kilometer tvärs över Nullarbor Plain. Slätten gör skäl för sitt namn, eftersom Nullarbor betyder ”inga träd”.
Allt blev glödhett i den dallrande värmen. Att röra vid bilen med bara skinnet betydde brännskador. Den långvariga hettan löste upp gummit kring bilrutorna. Jag begick misstaget att köpa ett par skor som var ganska billiga. Sulorna smälte och gled på sned efter bara några veckor. En gång när vi hade nått fram till vår bestämmelseort, gick temperaturen ned till 47 grader. Då kändes det nästan svalt.
Ofta var det 40 à 45 grader varmt när vi utförde vårt predikoarbete, men vi kunde ändå hålla vårt normala schema i arbetet från dörr till dörr. Jag kommer ihåg en morgon i Exmouth, då det var 43 grader före klockan 9, då jag knackade på den första dörren. Men människorna är mycket sega, och de lär sig att uthärda värmen.
Vi såg ett tjugotvå månader gammalt barn till ett vittne följa med från hus till hus hela förmiddagen i mer än 40 graders värme utan att gnälla. När vi träffades på middagen var han röd i hela ansiktet av damm, och svettpärlorna glänste. Små floder av svett rann nedför kinderna där han gick vägen fram och höll sin pappa i handen. Men han log med hela ansiktet och försökte berätta litet om människorna de hade träffat under förmiddagen.
En dag då det var 47 grader varmt höll jag ett offentligt tal i ett hem i Meekatharra. Nästa gång jag tog av mig byxorna hade jag en vit fyrkant av salt fastklibbad vid vänstra knäet där jag hade haft min bibel, och det var två vita fläckar där jag hade suttit. Men de som bodde där och var vana vid hettan hade inte ens gjort sig besvär att koppla på fläktarna den eftermiddagen. Min hustru och jag kunde klara av dessa förhållanden genom att konsumera extra salt och genom att förtrösta på Jehova Gud för att få kraft.
Hur man bevarar sig stark i andligt avseende
En familj av Jehovas vittnen som vi besökte bor hundratals kilometer från närmaste församling. Likväl ser de till att de får samma andliga mat som andra vittnen. Varje möteskväll klär de sig fina, och de olika familjemedlemmarna hjälps åt med att behandla samma programpunkter som församlingarna av Jehovas vittnen håller över hela världen.
Det dök upp ett problem när mamman var på sjukhuset och tidigare på dagen hade fött ett barn. Hur skulle de kunna hålla sitt möte den kvällen, eftersom hon skulle ha ett tal i den teokratiska skolan? Jo, allesammans begav sig i väg till sjukhuset och höll sitt möte där! Det finns ingenting som får den familjen att avvika från sitt regelbundna andliga undervisningsprogram.
Ett annat isolerat vittne följde samma mönster. Men eftersom han var ensam, behandlade han alla de olika delarna av mötet själv, så att han till och med sjöng de föreslagna sångerna själv. Stadsborna lade märke till att han inte var med i föreningslivet, och därför tyckte de att de skulle göra honom en tjänst och satte upp honom som medlem i två av stadens klubbar. Han förklarade taktfullt varför han valde att inte engagera sig i föreningssammanhang.
Den här personen var ett nytt vittne, och det tog litet tid innan han hade tagit så mycket mod till sig att han kunde besöka sina grannar för att predika för dem. Sedan brukade folk ofta säga till honom: ”Inte i dag, hör du. Du är en bra karl, men gå inte omkring här med den där religionen.” Men han satte i gång ett bibelstudium med en person, och det dröjde inte länge förrän denne tog del i mötesprogrammet tillsammans med honom. Vi kände det som om vårt besök hos dem var alldeles för kort.
Det fanns ett antal platser som vi besökte där det bara bodde ett vittne. En isolerad kristen syster hade ett späckat program för förkunnartjänsten. Hon hade över 10.000 människor att vittna för på sitt distrikt. Hon bar ett barn i en sele på ryggen och tog ett annat barn vid handen. Hon var i stånd att uppodla mycket intresse för Guds ord bland människorna. Kassettband med inspelningar av offentliga bibliska föredrag i församlingarna skickas emellanåt till isolerade förkunnare eller grupper, så att de också kan få del av dessa andliga förmåner.
Det är roligt att vittna i de flesta av de avlägsna gruvstäderna. För att komma dit reser vittnena ofta hundratals kilometer och campar där ute för en vecka eller så åt gången. Vi träffade många unga familjer här. Människorna var mycket vänliga. De har inte så mycket som distraherar dem och har därför mera tid att läsa. En dag var det en person i Karratha som skaffade sig all den bibliska litteraturen jag hade med mig.
Även om vi då och då blev litet trötta, fick vi verkligen stora välsignelser. Ibland hade vi ebb i kassan. En gång när vi befann oss bortom all ära och redlighet, låg jag under bilen och försökte hitta ett bromsbelägg som inte fanns där. Till vår förvåning kom en bil som stannade. Föraren visade sig vara ett vittne som förkunnade på icke-utlämnat distrikt. Vilken angenäm upplevelse! När han hade återvänt hem, telegraferade han omedelbart 50 dollar till oss, som vi hämtade ut vid nästa anhalt. Vi saknade aldrig vad vi behövde.
Det är ingenting för vittnena i avlägsna landsändar att färdas en tio tolv mil för att komma till ett bibliskt veckomöte. En kommitté på tre kristna äldste kan tillbringa veckoslutet med att hjälpa en grannförsamling med någon organisatorisk angelägenhet och därvid resa ända till 2.000 kilometer. När en del vittnen bevistar sin halvårliga kretssammankomst, reser de fram och tillbaka sammanlagt 5.000 kilometer. Om vägarna är alltför dåliga eller översvämmade, flyger de om de har råd. En familj använde mer än 1.000 dollar till flygbiljetter och logi för att närvara vid sin kretssammankomst. Hur angenämt var det inte att få vara tillsammans med dessa människor som satte de andliga tingen främst i livet!
Nu har vi fått oss tilldelat ett annat förkunnardistrikt. Den yta vår nya krets omfattar motsvarar ungefär en enda församlings distrikt i den föregående kretsen. Våra hjärtan dras till våra bröder på de öde vidderna i Australien — de skall alltid vara oss särskilt kära. — Insänt.
[Bild på sidan 92]
Konturerna av Australien inritade på en karta över Europa med färdvägen angiven